Hotellet och dess grannar

I ett land där de ekonomiska skillnaderna är stora mellan olika människor blir även kontrasterna stora.

Hotellet vi bor på är väldigt fint och det är naturligtvis jätte trevligt. Samtidigt blir man distanserad från det verkliga livet utanför hotellet. Jag får en känsla av att våra inhemska vänner är smått överbeskyddande vilket har resulterat i att vi hittills åkt taxi överallt. Jag har alltså inte gått en meter utanför hotellområdet.

  Bilderna nedan är ett exempel på kontrasterna som möter en, hotellets poolområde hur fint och ordnat som helst men bakom murarna kan man skymta hotellets grannar. Dessa hus har man försökt dölja genom att bygga en mur och plantera fina växter. Egentligen är det nog ganska ok hus. De finns människor som bor mycket sämre men kontrasten mellan hotellet och dess grannar är trots allt uppenbar. Vännen som bokade vårt hotellrum var noga med att påpeka att hon specifikt bett att vi skulle få ett rum med fönster mot gatan så att vi inte skulle behöva se dessa hus.

 

 

Poolen och gymmet

Poolen och gymmet

Poolen

Poolen

 

Hotellets grannar

Hotellets grannar

Bandung & vårt nya hem

Igårkväll, sent, kom vi fram till Bandung. Vi bor på ett lägenhetshotell som heter Grand Setiabudi Appartement Hotel.

 

Foajén, väldigt fin! Här har jag tänkt att jag skulle kunna sitta och skriva om jag inte vill ge mig iväg men vill se lite folk och inte vara helt själv på rummet!

 

 

 

Den lilla lägenheten vi bor i är väldigt fin. Hela inredningen går i smakfulla bruna och beiga färger. Den är lagom stor och smart inredd med öppen planlösning och allt man kan behöva, eller? Det är sant när det gäller möbler och utrymme, köket däremot lämnar en del att önska. Till vänster då man kommer in är den lilla vardagsrumshörnan med en tvåsitsig brun soffa i tyg och ett soffbord. Till höger finns köket, en diskbänk och ett litet kylskåp och en vattenkokare, inget mer. Så det blir något svårt att laga mat, så som jag är van vid… Men än så länge är det ju inget problem. Till köket hör även ett lågt bord med tillhörande två på pallar. Efter köket finns en dörr som leder till badrummet. Toa, handfat och dusch. Lägenheten är avdelad med en vägg, halvt bestående av en glasruta. Det är svårt att förklara med det avdelar sovrumsavdelningen med resten av lägenheten. I sovrumsdelen finns en dubbelsäng, garderob, fåtölj och TV. TV:n kan även vridas så att det kan ses från soffan, smart tänkt…
Jag tog lite bilder på lägenheten igår när vi precis kommit, innan vi hann sprida våra saker överallt…

Shopping och trafik i Jakarta

Trots att min mage gör ont måste jag säga att mitt spontana intryck av landet och denna del av världen är positivt! Men det är i och för sig inte så konstigt jag har bott på ett fint hotell, haft tillgång till bra taxi och varit på coola shoppingcentrum. Det är dock inte bara det, människor är trevliga, hjälpsamma och har ofta ett genuint leende på läpparna. Det är mycket nya intryck hela tiden!

Det där med kommunikationen är inte så lätt alla gånger. Många indoneser i serviceyrken ger sken av att kunna mer engelska än de kan och när man ställt sin fråga nickar precis som att de förstår. Oftast har de ingen aning om vad man vill. Det tar en stund att reda ut det, men det går alltid efter ett tag.

Hittills har jag stött på tre olika typer av shopping. Den första typen försäljning utmed gatorna är alla de människor som säljer mat, dryck och annat smått från vagnar vid vägkanten. Sen finns det ju alla dessa män (än har jag bara sett män) som säljer tidningar, snacks, cigaretter och annat smått bland bilarna.
Den andra typen står i skarp kontrast till den första och är riktigt lyxiga köpcentrum. På ett sådant hamnade vi igår efter att ha bett en kille i personalen att be taxichauffören köra oss till ett köpcentrum. Det var så fint att det nästan var löjligt. Bara märkesbutiker, tjusiga restauranger, isbana o s v. I varje affär arbetat det alldeles för mycket personal i förhållande till det tunna kundunderlaget. Det verkar vara ett genomgående tema här. Det var intressant att kolla en stund men det passade inte riktigt min plånbok . I detta köpcentrum handlade vi i den mest välordnade matbutik jag någonsin varit inne i. Allt var så fint uppställt att till och med en pedant som jag blir mörkrädd… Så fort man tagit något, t ex en vattenflaska och lagt i sin korg var en anställd framme och ställde dit en ny. Jag tror vi blev lite överväldigade av alla nya matvaror och all denna perfektion att vi endast handlade lite vatten, Cola och salta kex.
Den tredje typen är också ett shoppingcenter, men mer för vanliga människor. Idag var det en annan kille som arbetade på hotellet som hjälpte oss med vart vi skulle. Han kunde lite mer engelska och undrade om vi ville åka till ett billigt eller dyrt köpcentrum. Vi valde det billiga! Det var kortare restid, kanske 10 min med taxi, men så var det heller inga köer. När taxin kör upp vid köpcentrat är det vakter som kollar att det inte finns bomber i bagageutrymmet. I alla fall är det vad jag tror det kollar. När vi kom in kändes det direkt att detta var ett köpcentrum för vanligt folk. Där var mer människor i rörelse och även om det var väldigt fint och förmodligen för dyrt för den vanliga indonesiern så kändes det mer normalt. Vårt första uppdrag var att hitta något att äta. Vi åkte upp till våning 3A som var en gigantisk Food Court med fler restauranger än det gick att räkna. Så mycket att välja på, vi måste verkligen ha sett ut som två åsnor med noll koll… Men, men det får man bjuda på. Tillslut bestämde vi oss för ett ställe som hette ”Rice and Noodels”. Vi tog båda vegetariskt – nudlar och grönsaker. Helt ok.

Jag hade dock svårt att koncentrera mig på maten då det hände så mycket runt omkring. Vi verkade ha valt kidsens mötesplats. Där var väldigt många ungdomar som kom dit efter skolan för att äta, hänga snacka och kolla in varandra. Det kändes lite som ”the place to be”.

Efter ett tags letande hittade vi en mataffär på bottenvåningen i centrat. En megastor affär som dock inte var lika välordnad som den förra. Efter att bara ha gått runt en stund, kollat in alla annorlunda varor och lyssnat till affärsmusiken, Europop på hög volym… kändes det lagom att åka hem.

Taxin hem tog längre tid, mycket trafik. Men det gjorde inget, jag hann fota en del genom taxi fönstret.

Att ta sig fram i Jakarta känns som ett mission impossible om man är i stan för första gången och inte har en aning om något. Då är det helt klart det smartaste valet taxi. Det finns visst en hel del skumma taxibolag så man ska ALLTID åka med Blue Bird Group. Det ska vara säkra, seriösa och ha bra priser. De anlitas även av hotell och köpcentrumen, vi har åkte med dem några gånger och det har fungerat jätte bra.

Med tanke på alla intryck, färger, lukter,smaker och syner så känns det så fattigt att försöka förmedla allt det genom bara några bilder och en liten text… Men jag hoppas att det i alla fall ge en lite uppfattning om vad jag upplever här!

6 tidszoner senare…

Efter att ha rest från Sverige, via Kastrup Danmark, Schiphol Holland, Kuala Lumpur Malaysia landade vi i Jakarta, Indonesien. Jippie! Ungefär 24 timmar på resande fot och 6 tidszoner senare är vi alltså framme! Första gången i Asien och det är riktigt spännande! Tyvärr tyckte inte min mage att resan var lika rolig. Vem har ont i magen INNAN de kommer till Asien. Det är ju INTE helt ok….Nu  är vi i alla fall väl installerade på vårt hotell i Jakarta! Skönt!

Några bilder för att dokumentera resans första etapp:

 Bilderna nedan är från Schiphol, en flygplats jag verkligen tycker om! Då det blev lite väntetid fikade jag på Starbucks, för första gången i mitt liv! En Chail Latte blev det! Ska jag va ärlig? Inte lika god som Espresso Houses, men bara känslan var värt det!

 

 

 

 

Planet som tog oss hela vägen från Holland till Indonesien, med mellanlandning i Malaysia. Jag förstår fortfarande inte HUR det är möjligt att det kan lyfta???

På hotellrummet fn jag en broschyr om all service som gick att få. Om det inte ordnades inom 5 min står hotellet för kostnaderna. Som bilden visar hade de följande förslag på vad man kunde göra under de 5 min man väntar! Det känns lite asiatiskt, eller?

Blommor från hotellträdgården….kan bli många liknande bilder under resan…

Utsiken från vårt hotellrum på 11e våningen. Mitt bland alla hus, stora som små finns denna plätt, där barnen spelar fotboll och geterna betar. På vkällen förvandlas vägen nedanför till en ljusschow och jag kan inte greppa vart alla bilar är på väg….

Böcker som resesällskap

Om några dagar ska jag åka till Indonesien och tillbringa en månad där. Detta är STORT, det blir min första resa till Asien!!! Det är nog till och med lite för stort för att jag ska kunna greppa det fullt ut. Jag kan inte föreställa mig hur det ser ut, vad som kommer hända eller hur det kommer att vara. Mer än att det kommer bli ett äventyr! Detta har dock gjort mig väldigt handfallen när det gäller att planera resan. Jag har läst på lite, men mest tänker jag att det blir nog bra som det blir! Vad jag dock har ägnat mycket tid åt är att fundera ut vilka böcker jag ska ta med mig. Av Lonley Planet har jag förstått att det inte är helt lätt att hitta böcker på engelska i Indonesien och gör man det är utbudet ganska litet. Så det enda rätta är alltså att ta med lektyr för en hel månad hemifrån. Men vilka böcker ska jag välja? Detta har jag grubblat på ett bra tag nu och följande har jag kommit fram till:

Jag måste ta med några deckare, rena avslappningsböcker, det blir “Skugga” av Karin Alvtegen och “Den du inte ser”av Mari Jungstedt. Alvtegens bok är ett säkert kort, jag har tyckt om alla hennes böcker hittills och har verkligen längtat efter att “Skugga” skulle komma ut i pocket, den kan inte va annat än bäst! I sommras besökte jag Gotland för första gången och blev hjälplöst förälskad i denna otroliga ö. Därför känns det som ett naturligt steg att börja läsa Jungsteds böcker då dessa utspelar sig just på Gotland!

Förutom deckare har jag planer på att ta med “Svart flicka vit flicka” författad av Joyce Carol Oates. Den verkar vara gripande och intressant. Dessutom är jag facinerad av denna författare, hur hinner hon skriva så mycket?? Jag hinner absolut inte med att läsa alla hennes böcker! Nu när jag sitter här och funderar undrar jag om inte en av Paolo Coelhos böcker åker ner i väskan, kanske “Pilgrimmsresan”. Den har jag tänkt läsa länge.

Sen tänkte jag ta med en bok som kan hjälpa mig att utveckla mitt skrivande och förhoppningsvis ge mig lite nya idéer, det blir Göran Häggs “Författarskolan”. Jag vet ingenting om den, men den lät bra på baksidan och den är inte så tjock!  

Mitt senaste påfund när det gäller böcker och resor är att ta med en bok som handlar om något jag vill lära mig mer om. Senast jag var i Tunisien startade jag denna tradition genom att ta med och läsa en bok om Ayurveda. Denna gång är det Mindfullness som står på agendan. Jag ska ta med en bok som heter “Mindfullness från början” skriven av en dans kvinna som heter Charlotte Mandrup. Det känns som en bra idé att åka till Indonesien och lära mig mer om Mindfullness.

Sist men inte minst tänkte jag bygga på mina  kunskaper kring projektledarskap, antingen tar jag med en bok som rätt och slätt handlar om olika aspekter av projektledarrollen eller en bok om motivation, hur man motiverar båda sig själv och andra.

Efter denna genomgång inser jag att det är ganska många böcker jag vill ta med, frågan är bara om jag får plats med alla…

Morgonbilder från Lund

De dagar jag har möjlighet och orkar försöker jag gå en morgonpromenad. Ska jag vara helt ärlig blir det inte så ofta som jag önskar, men det är kanske det som är tjusningen. Att en tidig promenad är något som inte hände varje dag. Nu i veckan hände det i alla fall! Jag vaknade av mig själv prick klockan 06.05 och istället för att somna om (som hade varit mitt vanliga beteende) så gick jag upp, åt en liten frukost och begav mig ut OCH jag tog med kameran!

Café Ariman

Café Ariman

Kulturen

 Domkyrkan i bakgrunden

Universitetshuset

Låt mig presentera Rulle!

Jag kan skriva nästa var som helst. När inspirationen infinner sig spela det ingen roll om jag befinner mig på ett tåg, ett café, eller hemma hos någon. För det mesta skriver jag mina utkast och texter förhand. Antingen i mitt block, inhandlat för just detta syfte, eller på vilket papper som helst som finns tillgängligt. Steg två blir att bearbeta texten och skriva in den på datorn. Detta göra jag dock helst hemma. För där har jag skapat mig min egna skrivhörna och det är där Rulle kommer in i bilden! Rulle och jag träffades första gången på campingen Solhaga på Fårö, utanför Gotland. Så fort jag såg honom insåg jag att jag ville ta med honom hem. Detta var dock lättare sagt än gjort, av främst tre orsaker 1) han var ganska skabbig 2) han skulle behöva fraktas hem och sist men inte minst 3) jag ägde honom inte.

Rulle är alltså en sådan är stor trådrulle som används för att rulla upp kabel på. Jag har alltid önskat mig ett bord gjord av en sådan gigantisk trådrulle och nu hade jag äntligen hittat en!  På campingen hade han tillbringat de senaste åren som bord åt diverse campare. Detta hårda liv hade gjort honom ganska skabbig, lite rutten och med några brännmärken om jag ska vara helt ärlig. Ingen skönhet, men jag kunde definitivt se potential! Med hjälp av en slipmaskin och lite färg. Steg ett var att fråga campingägaren om lov om jag fick ta med Rulle hem. Det fick jag men han tyckte nog att jag var lite konstig. Steg två var att övertyga min pojkvän om att låta Rulle åka med oss hem i hans bil, även detta lyckades och sedan var vi äntligen på väg!  Väl hemma visade det sig att Rulle var lite skabbigare än jag först trott men min far som är expert på att fixa saker tog sig an Rulle och resultatet blev verkligen super! Nu bor Rulle hemma hos mig och utgör en viktig del av min skrivarhörna. Förutom Rulle består min skrivarhörna av en mysfåtölj!

För mig är det viktigt att ha en egen plats där jag kan skriva och skapa i lugn och ro. Det är som om jag går in i en speciell sinnesstämning när jag sitter där. Oftast sätter jag på datorn och medan den startar igång går jag ut i köket och gör en kopp te. Det har blivit något av en ritual. När både teet är färdigt och ett vitt, nytt dokument är framplockat i datorn är det bara att sätta igång att skriva.

Nimis

Jag har besökt Nimis två gånger i mitt liv. Första gången var jag 11 år och andra gången var nu i helgen, 17 år senare…
Det är inte helt riskfritt att besöka platser man besökt som barn och blivit väldigt imponerad av när man blivit vuxen. Risken är att man som vuxen inte alls finner platsen lika imponerande och därmed förstöra de barndomsminnen man hade därifrån. Med detta i åtanke funderade jag på om det var värt att ta risken att försötra mina barndomsminnen från Nimis med ett vuxenbesök. Svaret blev ja. Så i söndags bar det av och med livet som insats (det är verkligen inte helt enkelt att ta sig ner till Nimis) kom jag dit. Jag måste säga att dessa träskulpturer av mestadels drivved fortfarande imponerade på mig! Det är ett häftigt ställe att besöka, dess otillgänglighet, konstverkets sårbarhet och naturen, stenarna, havet och de sluttande kullarna.

Det finns inga skyltar som visar vägen till Nimis, istället får man följa stora N, sprayade på träden.

En bit av vägen ner till Nimis

Men vad är då Nimis?
Nimis är ett konstverk som går att finna på Kullaberg i Höganäs kommun som ligger i nordvästra Skåne.
Nimis är byggt av konstnären Lars Vilks och det är ett konstverk som han fortfarande arbetar med. Uppförane av Nimis började 1980 och pågår fortfarande. När jag var där i söndags kom Lars Vilks gående med några grenar/bräder som han spikade fast. Nimis ligger i ett naturreservat och det är ganska svårt att ta sig dit, han saknar även byggtillstånd för konstverket vilket har lett till ett antal juridiska processer kring konstverket. Dessa juridiska processer är enligt Vilks också en del av konstverket.
Lars Vilks har utropat området som Nimis står på som en självständig stat, Ladonien. För vidare information sök på google eller wikipedia (där jag har hämtat delar av ovanstående information)

Oavsett vad man anse om Vilks och att han har byggt ett konstverk utan bygglov i ett naturreservat så måste jag beundra det faktum att han så ihärdigt har arbetat med detta projekt sedan 1980. Att han inte ger upp utan att han fortfarande kommer dit och fixar och donar. På Vilks hemsida www.vilks.net kan man läsa följande: Vilks har sedan 1980 besökt platsen över 5000 gånger och han har använt ca 160 000 spik för att bygga och reparera Nimis. Ca 30 000 människor besöker årligen verken.

Lite fler bilder från mitt besök på Nimis:

Fånga hösten

För den är flyktig, man vet aldrig hur många vackra höstdagar det kommer att bjudas på. Jag får en känsla av att många människor helt enkelt missar höstens fantastiska skiftningar eftersom de helt enkelt glömmer bort att stanna upp och ta in den. Tar sig tid att se färgerna, lägga märke till kastanjerna på marken, höra hur löven knastrar under skorna.

Jag valde att fånga delar av hösten med hjälp av min kamera. En av stadens parker blev mitt främsta mål. På många sätt har jag lättare att ta vara på och se detaljer med hjälp av kamerans lins. Jag stannar upp tar mig tid, lyssnar och ser mig omkring på ett helt annat sätt när jag har med min kamera än när jag är utan den.

Jag kombinerade min fotopromenad med ett besök på biblioteket. Jag lånade boken “King, en gatuberättelse” skriven av John Berger. Under ett dygn får läsaren följa hunden King som bor i ett slumområde någonstans i Frankrike. Historien berättas ur Kings perspektiv, hans iaktagelser och tankar kring människorna och händelse i hans liv. Jag skulle beskriva boken som skarp, avskalad och osentimental. Väl värd att läsa.