Precis som jag misstänkte är Ruth Galloway en  karaktär som fallet mig i smaken och nu är jag inne på Elly Griffiths tredje roman, Huset vid havets slut om rättsarkeologen Ruth och kommissarien Harry Nelson.

Att läsa dessa böcker är verkligen som att återse gamla vänner. Sådana man inte träffar så ofta men ändå känner ganska väl.

Precis som i tidigare böcker blir Ruth inkallad för att hjälpa polisen när de hittar gamla skelettdelar begravda i en otillgänglig klippskreva. Fallet är så här långt ganska intressant, men inte wow. Men bokens stora behållning är att få ta del av huvudpersonernas mer eller mindre trassliga liv och tankegångar. Speciellt roligt är det att läsa om Ruth Galloway som är så speciell, egensinnig och skarp inom sin profession och stundtals haltande i det sociala livet.  En strålande karaktär som inte påminner om någon annan jag läst om tidigare. Även bokens stämning är mitt i prick och platser som är så väl beskrivna. Som att jag varit där i verkliga livet. I denna bok är det byn Broughton Sea’s End som sticker ut. En stackar by med få invånare och ett kargt landskap där byn sakta men säker hotas av kusterosion. Det är i Broughton Sea’s End som skelettdelarna återfinns och där finns också huset Sea’s End House, som beskrivs väldigt levande.

I helgen blev det lite lästid på Borgeby slott.

Jag har tidigare skrivit om den första boken i serien, Fickan under jorden. I denna serie om Ruth tror jag att det för närvarande finns sju böcker. Känns fint att det finns många timmars läsning kvar om Ruth.

Vissa dagar kan det vara en bra idé med en bebis som vaknar tidigt. Vi gick på morgonpromenad och åt frukost på Stenugnsbageriet.

Fröken löken somnade i sin vagn och jag fick en liten lässtund! Örfilen är utläst och nu har jag börjat på Mississippi, en debutroman skriven av Hillary Jordan. Den har fått lysande recensioner och bokens början är gripande så det bådar gott!

Sen vaknade Fröken Löken och läsmys utbyttes bebismys, inte illa.

Just nu går det trögt med läsandet av 1Q84 Andra boken av Murakami. Lite mer än halvvägs in i boken är jag smått besviken, gillar inte gillar den riktning en del av historien har tagit. I andra avseende står histoiren mest och stampar tycker jag.

Annat var det en solig dag för någon vecka sedan då jag läste 1Q84 Andra boken på en solig uteservering och fortfarande tyckte att boken levde upp till mina förväntningar.

Jag hoppas att det vänder igen. Det vore en besvikelse om trilogin inte håller måttet…

Söndagsfrukost och lässtund, en bra start på fjärde advent

Just nu läser jag Britt-Marie Mattssons bok Vi tolererar inga förlorare som handlar om Kennedyklanen och Karin Alfredssons bok Pojken i hiss 54 om kvinnors situation i Dubai och Pakistan. En bok där alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga.

Lördagen började med en förmiddagspromenad och caféfrukost. Först frukost och prat, sen kaffe och bok.

Det lästes Niceville av Kathryn Stocket

och

Spöa döden av Josh Bazell.

Det känns som två väldigt olika debutromaner. Spontant känner jag inte för att läsa Spöa döden. Varken omslaget eller baksidetexten tilltalar mig. Men jag funderar ändå på att läsa den, vidga mina vyer.

Efter frukost blev det ett besök på biblioteket och några ljudböcker lämnades tillbaka och några andra fick följa med hem. Det är egentligen helt fantastiskt att ha tillgång till så mycket litteratur, att bara kunna låna precis vad man vill.