Så kom hösten, löven föll och jag fyllde kalas. I paketen låg det jag önskade mig mest, ett gäng böcker! Några önskade och någon överraskningen, en perfekt mix!

och så Sanningen om fallet Henry Quebert som jag var jätte nyfiken på. Det var även denna bok jag tog med för att läsa under bokmässhelgen i Göteborg!

Curtis Sittenfeld. Denna hyllade, omskrivna författare. Hittills har hon skrivit fem böcker, varav fyra finns på svenska: I en klass för sig, Mannen i mina drömmar, Presidentens hustru & Systerland. 

Curtis Sittenfeld är en författare jag tycker om. Det är inte så ofta hon kommer ut med en ny bok så min ambition är att läsa de böcker hon skriver. Hennes tre första böcker har jag läst. Presidentens hustru  fann jag alldeles strålande och den hade jag kunnat tänka mig att läsa om. En klass för sig var också bra men lite väl lång om livet på en internatskola. Den är jag också intresserad av att läsa om, trots sin längd.  Mannen i mitt liv minns jag knappt något av och får en känsla av att jag inte direkt gillade.  

Nu har jag precis läst ut Systerland. Det var ett tag sedan jag läste recensioner av Systerland men jag får en känsla av att boken har inte fått lika bra kritik som Presidentens hustru & I en klass för sig. Men det där med vad andra tycker om en specifik bok kan ju både hjälpa och stjälpa en i bokskogen. Men efter att ha läst ut Systerland är jag beredd att hålla med. Det är en läsvärd och engagerande historia men den når inte riktigt upp till samma nivå som Presidentens hustru.

Bokens huvudpersoner är tvillingsystrarna Vi och Kate och berättarperspektivet är Kates. Lika men ändå så olika är dessa  systrar. De är båda synska, en förmåga de valt att förvalta på olika sätt. Vi, genom att jobba som medium och bejaka sin förmåga medan Kate under större delen av sitt liv försökt förtrycka den.

Kate är gift med Jeremy och tillsammans har de två barn som Kate är hemma och tar hand om. Jag tycker om, skildringarna av Kates vardagsliv i Sankt Louis, där hon tar hand om barnen och ordnar med vardagslivet. Vi är ensamstående, beskrivs som bekymmerslös och oansvarig i jämförelse med sin syster.

Kate lever ett ganska lugnt och ordnat familjeliv tills Vi förutspår en jordbävning i Sankt Louis, Vi blir intervjuad och hennes förutsägelse får explosionsartad spridning i media vilket påverkar både Kate, hennes familj och Vi. Parallellt med att man får följa karaktärernas liv i väntan på den förutspådda jordbävningen får man även glimtar från systrarnas barndom och liv som unga vilket tillsammans med händelserna i nutid ger en samlad bild av bokens personer och deras känslor och agerande.

På något sätt tycker jag att twisten med den förutspådda jordbävningen och mediahypen kring den är lite för mycket och att det förmodligen hade gått att skriva en intressant bok med dessa karaktärer utan jordbävningsaspekten.

Det känns även som att slutet av boken är skrivet i en hast och den efterlämnar sig en del frågetecken. Från att bokens början och mitt går i ett behagligt tempo, där händelser och personer beskrivs utförligt och med en noggrannhet som gör att jag tycker mig känna bokens karaktärer på ett djupt plan. Blir slutet en snabbspolning genom en rad omvälvande händelser. Kanske är det en medveten strategi från författarens sida eller så blev det tidsbrist i slutet av skrivprocessen. Oavsett fungerar det dåligt och drar ner bokens helhetsintryck.

Sittenfeldt är en författare vars böcker håller hög standard så även om Systerland inte är den bästa bok hon skrivit är den helt klart läsvärd.

Många gånger har jag tänkt läsa Bea Uusmas hyllade bok Expeditionen Min kärlekshistoria. Men så har det inte blivit av. Jag ville så gärna läsa den illustrerade utgåvan men varit för snål för att köpa den. Sen har jag uppriktigt sagt inte förstått hur man skulle kunna bli så uppslukad av en historia om en polarexpedition år 1897 som misslyckas fatalt.
Nu vet jag att det går alldeles utmärkt. Jag hittade nämligen boken på biblioteket igår och jag lånade hem den. Började bläddra i den på kvällen, blev uppslukad och läste en tredjedel av boken.

Så vad är det då för bok? Svår att genrebestämma, vilket är dess styrka (men förmodligen också anledningen till att jag inte läst den tidigare, jag har inte förstått vad det är för bok). Den röda tråden är berättelsen om Ingenjör Andrées polarexpedition som 1897 har som mål att ta sig  till Nordpolen med hjälp av en vätgasballong. Expeditionen misslyckas och de tre expeditionsdeltagarna ( Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Fraenkel) dör. Varför de dör är oklart, men det har framlagts en hel rad teorier från olika håll. Det märkliga är att de dog trots att de hade både mat, varma kläder, fungerande gevär och ammunition. Samtidigt är boken en berättelse om Bea Uusma, hur hon på en tråkig fest börjar bläddra i en bok om Andrées polarexpedition och sedan växer det fram ett stort intresse hos henne, en vilja och ett driv att lösa gåtan, förstå vad som hände expeditionens medlemmar och varför. Man får följa hennes egna resor till Nordpolen hennes tankar kring expeditionen. Boken är fylld av bilder, delar av brev och dagboksanteckningar från expeditionens deltagare.

Hur historien slutar vet man från början, ändå är det en fascinerande och gripande historia som växer fram och den levandegörs i blandningen mellan Bea Uusmas ord och dokumenten från expeditionen. När man läser om förberedelserna och expeditionens förutsättningar känns det som att den var dömd att misslyckas och det känns vemodigt att läsa hur engagerade de var och hur mycket Andrée och hans expeditionsdeltagare trodde på projektet.

Nu önskar jag mig mer lästid så jag kan ta mig an bokens två sista tredjedelar.

Min dotter säger, “nu trillar löven, då kommer hösten och du fyller kalas mamma”. Så sant.

Hösten är på intåg och jag sitter vid vårt nya köksbord på nya pinnstolar och utanför fönstren skiner solen och de löv som i dag är gröna kommer snart skifta i höstens färger för att sedan falla till marken. På bordet framför mig ligger följande saker:

En av böckerna jag läser just nu, Larma, släcka, rädda i Rosengädda som är den andra boken i Emma Hambergs serie om just det lilla samhället Rosengädda och dessa brokiga skara av invånare. Precis som med seriens första bok Rosengädda nästa! har jag svårt att komma in i boken. Tycker stundtals att den är tramsig men så vänder det och jag kommer in i både berättelsen och karaktärernas liv. Finner det mysigt att för en stund besöka denna mysiga fiktiva plats som trotts sin höga mysfaktor behandlar livets olika svårigheter. En perfekt bok att läsa några sidor i då och då. Lätta att komma in i och lätt att lägga ifrån sig.
Hamberg bygger upp en hel värld kring samhället Rosengädda dit en av huvudpersonerna, Tessan precis har flyttat. Hon har lämnat sitt gamla liv bakom sig och har tagit över det gamla stationshuset som hon planerar att göra om till restaurang. Vilket blir lättare sagt än gjort. Av en slump får hon hjälp av Jonny, som är Rosengäddas brandinspektör, vars liv inte heller är så lätt. Denna bok känns som en typisk mysbok att läsa på hösten, uppkurad i soffan. Delarna i Rosengädda-serien känns hyfsat fristående men läses ändå med fördel i ordning.Min Van Gogh-skrivbok som jag fyller med hösten tankar och idéer. Inhandlad för massor av år sedan under en resa till Amsterdam.Maggie O’Farrells bok Bara Alice. Det är författarens debutroman och kom på svenska år 2000. När jag läste den för ett antal år sedan var det en av de bästa böcker jag läst. Jag minns inte mycket av handlingen men däremot minns jag fortfarande känslan som boken gav mig. År 2009 återkom jag till Maggie O’Farrells författarskap och läste Min älskares älskarinna. I somras var det dags att åter ta sig an en ny bok av Maggie O’Farrells och jag läste Sommaren utan regn. Också den väldigt fin, om en familj där fadern utan förvarning bara lämnar hemmet och återvänder inte. Ur de tre vuxna barnens perspektiv läggs sedan bit för bit till denna familjs historia. En familj som är som familjer är mest, trassliga, fulla med kärlek och komplicerade relationer. En fin historia, väl värd att läsa.  

Och sist men inte minst, en kopp kanelkaffe, tänker att det känns som en himla bra variant på kaffe nu när hösten är på gång.

Så har september kommit och det är dags att summera sommarens läsning.

Fler böcker än förväntat har blivit lästa, hela nio stycken:
1.Huset vid havets slut av Elly Griffiths
2. Mörka platser av Gillian Flynn
3. 1Q84 del 2 av Haruki Murakami
4. Himmelsdalen av Marie Hermanson
5. Att föda ett barn av Kristina Sandberg
6. Steglitsan av Donna Tartt
7. Sommaren utan regn av Maggie O’ Farrell
8. Utan personligt ansvar av Lena Andersson
9. Snögloben av Amanda Hellberg