Precis som jag misstänkte är Ruth Galloway en  karaktär som fallet mig i smaken och nu är jag inne på Elly Griffiths tredje roman, Huset vid havets slut om rättsarkeologen Ruth och kommissarien Harry Nelson.

Att läsa dessa böcker är verkligen som att återse gamla vänner. Sådana man inte träffar så ofta men ändå känner ganska väl.

Precis som i tidigare böcker blir Ruth inkallad för att hjälpa polisen när de hittar gamla skelettdelar begravda i en otillgänglig klippskreva. Fallet är så här långt ganska intressant, men inte wow. Men bokens stora behållning är att få ta del av huvudpersonernas mer eller mindre trassliga liv och tankegångar. Speciellt roligt är det att läsa om Ruth Galloway som är så speciell, egensinnig och skarp inom sin profession och stundtals haltande i det sociala livet.  En strålande karaktär som inte påminner om någon annan jag läst om tidigare. Även bokens stämning är mitt i prick och platser som är så väl beskrivna. Som att jag varit där i verkliga livet. I denna bok är det byn Broughton Sea’s End som sticker ut. En stackar by med få invånare och ett kargt landskap där byn sakta men säker hotas av kusterosion. Det är i Broughton Sea’s End som skelettdelarna återfinns och där finns också huset Sea’s End House, som beskrivs väldigt levande.

I helgen blev det lite lästid på Borgeby slott.

Jag har tidigare skrivit om den första boken i serien, Fickan under jorden. I denna serie om Ruth tror jag att det för närvarande finns sju böcker. Känns fint att det finns många timmars läsning kvar om Ruth.