Varje gång jag hälsar på min mormor och morfar har mormor plockat ut böcker som hon läst och som hon vill ge bort! Efter helgens besök kom jag hem med 4 för mig nya böcker.

Nu när jag börjat läsa Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och har köpt Det grovmaskiga nästet tänkte jag att jag kunde fylla på Nessersamlingen med novellsamlingen Från doktor Klimkes horisont. 

Vinteräpplen av Josefine Sundström har stått på min önskelista ett bra tag så det var extra roligt att få den!

Jag har aldrig läst någon deckare av P.D. James, kanske är det på tiden nu när jag har Patienten i min bokhylla.

Kristin Hannah är en författare vars namn jag har sett många gånger men inte riktigt har någon uppfattning om. Därför tog jag med Sanningens ögonblick för att bilda mig en egen uppfattning.

Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer  är en klurig och annorlunda historia om det viktiga i livet och hur man hanterar det som inte får hända när det ändå händer. Ett sant läsnöje som inte bör missas.

Efter några lästa sidor förstod jag att Extremt högt och otroligt nära skulle bli en klurigt läsvärd bok. Jag har läst sakta och med fokus för att inte missa något.  Jag ville ju inte göra om samma misstag som jag gjorde med Kärlekens historia. Det lönar sig att läsa fokuserat, för det är inte helt självklart hur bokens olika röster hänger ihop. Men låt det inte avskräcka dig, det löser sig ju längre in i historien man kommer.

Oskar Shell är 9 år och han är en intelligent ung herre med en rad olika intressen. Han uppfinner olika saker, är smyckesdesigner och amatörarkeolog. Bara för att nämna några. Den 11:e september dör Oskars pappa Thomas när WTC-tornen träffas av flygplanen.  Efter pappans död finner Oskar en nyckel gömd i en vas, nyckeln ligger i ett kuvert som det står Black på. Oskar bestämmer sig för att leta upp låset som nyckeln tillhör och den mystisk Black vars namn står på kuvertet. Kanske kände han Oskars pappa?

Det är i grunden en oerhört sorglig historia om Oskar och hans olika vägar att hantera sorgen och saknaden efter sin pappa. Men samtidigt fint skriven med humor. Det går inte att inte tycka om den egensinnige, lillgamla och oerhört intelligenta Oskar. På många sätt påminner Oskar mig om TS Spivet, huvudpersonen i Valda verk av TS Spivet . Med den skillnaden att det var mycket lättare för mig att engagera mig i Oskars liv och öde än i TS Spivets.

Parallellt med berättelsen om Oskar får man läsa brev och berättelse från förr. Efter ett tag förstår man vem avsändaren är och hur dessa personer är kopplade till nutiden och till Oskar.

Efter att Oskars pappa dog den 11:e september har Oskar blivit rädd för att göra en rad olika saker. Han tycker inte om att åka tunnelbana eller att åka upp i höga hus, av förklarliga orsaker. Ändå spelar Empire State Building en roll i berättelsen.

Trots att jag logiskt vet vad som skedde den 11:e september och jag har besökt New York och dess djungel av skyskrapor har jag ändå svårt att greppa att det verkligen hände.  Ur detta perspektiv är Extremt högt och otroligt nära så bra för den hanterar det ofattbara med hjälp av skönlitteraturen och på något sätt blir det ogreppbara lite mer greppbart.

Jag är imponerad av Jonathan Safran Foer och Extremt högt och otroligt nära. Han har skapat en komplex och smart bok med mycket känsla. Att han lyckas skapa ett 9-årigt lillgammalt berättarjag  med en trovärdig berättarröst som blandar både det oerhört tragiska som skett med humor och värme är inte illa.

Jag var på bokloppis till förmån för Amnesty och hittade fler böcker som jag är intresserad av att läsa.

Det är på tiden att jag börjar läsa Håkan Nesser så både Kim Novak badade aldrig i Genesartes sjö och Det grovmaskiga nätet fick följa med hem. För någon vecka sen såg jag ett inslag på Babel om Elizabeth George och tänkta att det nog var på tiden att jag fortsatte läsa om Thomas Lynley och Barbara Havers. Jag hittade När ingen ser som är nästa bok i serien som jag ska läsa. När det gäller Georges deckare om Lynley och Havers är det en klar fördel att läsa dem i ordning. Paul Austers Illusionernas bok har jag haft men tror att jag har rensat ut. Om så är fallet är det något jag ångrar. Så denna bok köpte jag mest för att vara på den säkra sidan. Kanske är jag stolt äger till 2 ex nu? Allende är alltid bra och har jag inte helt fel för mig är Odjurens stad en ungdomsbok, så det kan bli intressant. Jag tror aldrig att jag har läst Mordet på orientexpressen och det känns ju som att det hör till. Så därför fick Agatha Christies klassiker också följa med hem.

Det blev alltså en väldigt lyckad bokloppis, både för mig och för Amnesty!

…att jag läste vidare om George Orwell och 1984 i Böcker som förändrade världen

och i senaste nr av Viläser

Tycker det känns riktigt bra när läsning skapar nyfikenhet efter mer och ny kunskap!

Det är ingen hemlighet att en av mina favoritförfattare är Haruki Murakami.

Därför var det med stor tillfredsställelse jag insåg att 1Q84  Första boken var en väldigt bra bok! Kanske kvalar den t o m in som en av mina favortiböcker … det beror på hur del två och tre i serien utvecklas. Att läsa 1Q84  Första boken har lett vidare till andra aktiviteter:

Jag har upptäckt kompositören  Leoš Janáček  och lyssnat på hans verk Sinfonietta.

Jag har läst 1984 av George Orwell, då det är denna bok som titeln 1Q84 anspelar på.

Jag har googlat och läst en massa om Murakami och 1Q84-triologin. 

Tänker att det skulle vara roligt att djupdyka i böckerna skriva en analys och riktigt nörda ner sig!

Jag har beställt 1Q84 Andra boken och längtar tills den dimper ner i brevlådan! Den känns nämligen som en triologi som med fördel ska läsas i ett svep.

Längtar som vanligt till Tokyo.

Jag hade läst mycket om IQ84 Första boken av Haruki Murakami  innan jag läste den själv, både positiva och negativa recensioner så jag visste inte vad jag skulle vänta mig. En del sa att den inte alls levde upp till hans tidigare böcker medan andra hyllade den och inte kunde vänta tills de fick läsa den andra och tredje boken i IQ84-triologin. Efter att boken är utläst kan jag konstatera att jag tillhör den senare gruppen. Jag tycker IQ84 är en bok i sann Murakamianda.

Alla Murakamis böcker skiljer sig ju från varandra men har rytmen och att de ofta befinner sig i gränslandet mellan dröm och verklighet gemensamt. Rytmen finns där men språket känns kantigare och mer rakt på sak i denna bok. Jag vet inte om det beror på en förändring i Murakamis sätt att skriva, översättningen eller mitt sätt att uppfatta texten.

Berättelsen har två huvudkaraktärer och vartannat kapitel berättas ur  Aomames perspektiv och vartannat ur Tengos.

Aomame lever ensam i Tokyo hennes liv är ganska begränsat med få vänner och kretsar kring hennes jobb som kampsportstränare på ett  träningcenter. Hon har även en annan typ av arbete som är av den mer ljusskygga sorten som tar upp en del av hennes tid och tankeverksamhet. En dag hamnar Aomome i en trafikstockning, taxin sitter helt fast och hon har ett viktigt möte som hon måste till. Då ger taxicahuffören henne en lösning, hon kan följa en trappa ner i underjorden och på så sätt komma till en tunnelbanestation som kommer att ta henne in till centrala Tokyo i tid för hennes möte. Hon tar hans råd och innan hon lämnar taxin får hon rådet ”Låt inte skenet bedra. Verkligheten är alltid bara en.” Ett väldigt bra råd då Amome sakta men säkert märker att verkligheten så som hon känner den är förändrad, hon döper denna nya verklighet till 1Q84 och försöker få veta mer om vad som har skett med världen eller är det bara hon som blivit galen?

Tengo är en karaktär som man stött på i Murakamis litterära värld förut. Han är runt 30 år, lever ensam, är ganska tillbakadragen men ett väldig begränsat umgänge med andra människor. Han jobbar som lärare och sin lediga tid tillbringar han med att skriva egna romaner. Inget har hittills blivit utgivet. En dag blir han tillfrågad om han kan tänka sig att hjälpa till att  skriva om en berättelsen Luftpuppan som en den sjuttonåriga Fukaeri har skrivit. Själva historien är bra men språket behöver rättas till. Efter att ha läst Luftpuppan bestämmer sig Tengo (efter viss tveksamhet) för att ta på sig uppdraget. Att Tengo skriver om Luftpuppan gör att han blir indragen i en del märkliga händelser som han själv inte har kontroll över.

I första boken är Amomes och Tengos liv nästan helt separerade, ibland kommer det små hintar som får mig att tänka att dessa är personer är sammankopplade och jag går igenom en massa möjliga teorier men kommer inte fram till något säkert och jag får heller inga svar. Förmodligen är det något som kommer att utvecklas i de kommande två böckerna.

Även om Aomame och Tengo känns som det givna huvudkaraktärerna finns det en hel del sidospår och andra viktiga karaktärer vars öden är väldigt detaljerat beskrivna. Då det är omöjligt att förutspå vart denna IQ84-triologin är på väg kan man heller inte veta vilka av dessa sidospår som kommer att vara relevanta för det fortsatta historien, kanske alla?

Denna första boken i triologin känns ändå ganska realistisk på flera plan, även om det förekommer märkligheter upplever jag den inte som svår. Jag tror dock att det är en bok som kan läsas med fokus på en mängd olika aspekter eller lager och som säkert skulle få nya innebörder för läsaren vid en omläsning. Jag läste boken under min resa till Istanbul och då det pågick många andra saker samtidigt finns det förmodligen aspekter som jag missat under min läsning. Nu är jag så ivrig och kommer att läsa böckerna rakt upp och ner i den takt de kommer ut i pocket (om jag kan hålla mig tills dess) men sen har jag en ambition om att läsa om hela triologin i ett svep när jag har alla böckerna.

Jag har läst att vissa inte tycker att IQ84 är en bra bok att börja med om man inte tidigare läst Murakami. Jag håller inte med. Jag tror att var man än börjar i Murakamis författarskap så kommer man att besöka en värld man inte varit i tidigare. Kanske är IQ84 inte lika lätt som Norwegian wood, men jag tror att om man gillar Murakamis många gånger skruvade värld så spelar det ingen roll om man börjar med t ex Fågeln som vrider upp världen eller IQ84.

Givetvis har besöket i Murakamis värld återigen fått mig att längta till Japan och Tokyo!

Läs vad jag skrivit om följande Murakamiböcker:

Norweigan wood

Fågeln som vrider upp världen

Sputnikälskling

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Himmelsdalen av Marie Hermansson är ett bra tips på påskläsning! Historien är en lättläst, bladvändare som jag sträckläste under en dag.

Upptakten till boken är att Daniel ska hälsa på sin tvillingbror Max som är inlagd på en klinik i de schweiziska alperna. Max är där för att han har vissa psykiska problem och behöver vila upp sig i en lugn och harmonisk miljö. Bröderna har trots sitt tvillingskap aldrig haft någon nära relation men Daniel väljer trots vissa olust känslor att hälsa på sin bror. Max har dock en baktanke med broderns besök. Hans ska be Daniel om en tjänst, att under ett par dagar ta hans plats på kliniken medan han uträttar några ärenden i den verkliga världen.

Jag upplever som början av boken som ganska seg och lite av en transportsträcka, sen kommer berättelsen igång utvecklas till en obehaglig historia i sann Hermanssonanda och sen mot slutet så tycker jag att den tappar lite igen. Slutet känns lite för enkelt på något sätt. Jag blir inte så imponerad av språket men när historien flyter är det något som spelar mindre roll.

Det är en klurig bok som tar oväntade vändningar, rekommenderas som påskläsning