De senaste dagarna har jag vidgat mina vyer och gett mig ut till fots!

Gående restaurang

Rullande restaurang

Gatorna är fyllda av dessa matstånd

Trafiken, lika många bilar som motorcyklar

I ett land där de ekonomiska skillnaderna är stora mellan olika människor blir även kontrasterna stora.

Hotellet vi bor på är väldigt fint och det är naturligtvis jätte trevligt. Samtidigt blir man distanserad från det verkliga livet utanför hotellet. Jag får en känsla av att våra inhemska vänner är smått överbeskyddande vilket har resulterat i att vi hittills åkt taxi överallt. Jag har alltså inte gått en meter utanför hotellområdet.

  Bilderna nedan är ett exempel på kontrasterna som möter en, hotellets poolområde hur fint och ordnat som helst men bakom murarna kan man skymta hotellets grannar. Dessa hus har man försökt dölja genom att bygga en mur och plantera fina växter. Egentligen är det nog ganska ok hus. De finns människor som bor mycket sämre men kontrasten mellan hotellet och dess grannar är trots allt uppenbar. Vännen som bokade vårt hotellrum var noga med att påpeka att hon specifikt bett att vi skulle få ett rum med fönster mot gatan så att vi inte skulle behöva se dessa hus.

Poolen och gymmet

Poolen

Trots att min mage gör ont måste jag säga att mitt spontana intryck av landet och denna del av världen är positivt! Men det är i och för sig inte så konstigt jag har bott på ett fint hotell, haft tillgång till bra taxi och varit på coola shoppingcentrum. Det är dock inte bara det, människor är trevliga, hjälpsamma och har ofta ett genuint leende på läpparna. Det är mycket nya intryck hela tiden!

Det där med kommunikationen är inte så lätt alla gånger. Många indoneser i serviceyrken ger sken av att kunna mer engelska än de kan och när man ställt sin fråga nickar precis som att de förstår. Oftast har de ingen aning om vad man vill. Det tar en stund att reda ut det, men det går alltid efter ett tag.

Hittills har jag stött på tre olika typer av shopping. Den första typen försäljning utmed gatorna är alla de människor som säljer mat, dryck och annat smått från vagnar vid vägkanten. Sen finns det ju alla dessa män (än har jag bara sett män) som säljer tidningar, snacks, cigaretter och annat smått bland bilarna.
Den andra typen står i skarp kontrast till den första och är riktigt lyxiga köpcentrum. På ett sådant hamnade vi igår efter att ha bett en kille i personalen att be taxichauffören köra oss till ett köpcentrum. Det var så fint att det nästan var löjligt. Bara märkesbutiker, tjusiga restauranger, isbana o s v. I varje affär arbetat det alldeles för mycket personal i förhållande till det tunna kundunderlaget. Det verkar vara ett genomgående tema här. Det var intressant att kolla en stund men det passade inte riktigt min plånbok . I detta köpcentrum handlade vi i den mest välordnade matbutik jag någonsin varit inne i. Allt var så fint uppställt att till och med en pedant som jag blir mörkrädd… Så fort man tagit något, t ex en vattenflaska och lagt i sin korg var en anställd framme och ställde dit en ny. Jag tror vi blev lite överväldigade av alla nya matvaror och all denna perfektion att vi endast handlade lite vatten, Cola och salta kex.
Den tredje typen är också ett shoppingcenter, men mer för vanliga människor. Idag var det en annan kille som arbetade på hotellet som hjälpte oss med vart vi skulle. Han kunde lite mer engelska och undrade om vi ville åka till ett billigt eller dyrt köpcentrum. Vi valde det billiga! Det var kortare restid, kanske 10 min med taxi, men så var det heller inga köer. När taxin kör upp vid köpcentrat är det vakter som kollar att det inte finns bomber i bagageutrymmet. I alla fall är det vad jag tror det kollar. När vi kom in kändes det direkt att detta var ett köpcentrum för vanligt folk. Där var mer människor i rörelse och även om det var väldigt fint och förmodligen för dyrt för den vanliga indonesiern så kändes det mer normalt. Vårt första uppdrag var att hitta något att äta. Vi åkte upp till våning 3A som var en gigantisk Food Court med fler restauranger än det gick att räkna. Så mycket att välja på, vi måste verkligen ha sett ut som två åsnor med noll koll… Men, men det får man bjuda på. Tillslut bestämde vi oss för ett ställe som hette ”Rice and Noodels”. Vi tog båda vegetariskt – nudlar och grönsaker. Helt ok.

Jag hade dock svårt att koncentrera mig på maten då det hände så mycket runt omkring. Vi verkade ha valt kidsens mötesplats. Där var väldigt många ungdomar som kom dit efter skolan för att äta, hänga snacka och kolla in varandra. Det kändes lite som ”the place to be”.

Efter ett tags letande hittade vi en mataffär på bottenvåningen i centrat. En megastor affär som dock inte var lika välordnad som den förra. Efter att bara ha gått runt en stund, kollat in alla annorlunda varor och lyssnat till affärsmusiken, Europop på hög volym… kändes det lagom att åka hem.

Taxin hem tog längre tid, mycket trafik. Men det gjorde inget, jag hann fota en del genom taxi fönstret.

Att ta sig fram i Jakarta känns som ett mission impossible om man är i stan för första gången och inte har en aning om något. Då är det helt klart det smartaste valet taxi. Det finns visst en hel del skumma taxibolag så man ska ALLTID åka med Blue Bird Group. Det ska vara säkra, seriösa och ha bra priser. De anlitas även av hotell och köpcentrumen, vi har åkte med dem några gånger och det har fungerat jätte bra.

Med tanke på alla intryck, färger, lukter,smaker och syner så känns det så fattigt att försöka förmedla allt det genom bara några bilder och en liten text… Men jag hoppas att det i alla fall ge en lite uppfattning om vad jag upplever här!

Efter att ha rest från Sverige, via Kastrup Danmark, Schiphol Holland, Kuala Lumpur Malaysia landade vi i Jakarta, Indonesien. Jippie! Ungefär 24 timmar på resande fot och 6 tidszoner senare är vi alltså framme! Första gången i Asien och det är riktigt spännande! Tyvärr tyckte inte min mage att resan var lika rolig. Vem har ont i magen INNAN de kommer till Asien. Det är ju INTE helt ok….Nu  är vi i alla fall väl installerade på vårt hotell i Jakarta! Skönt!

Några bilder för att dokumentera resans första etapp:

 Bilderna nedan är från Schiphol, en flygplats jag verkligen tycker om! Då det blev lite väntetid fikade jag på Starbucks, för första gången i mitt liv! En Chail Latte blev det! Ska jag va ärlig? Inte lika god som Espresso Houses, men bara känslan var värt det!

Planet som tog oss hela vägen från Holland till Indonesien, med mellanlandning i Malaysia. Jag förstår fortfarande inte HUR det är möjligt att det kan lyfta???

På hotellrummet fn jag en broschyr om all service som gick att få. Om det inte ordnades inom 5 min står hotellet för kostnaderna. Som bilden visar hade de följande förslag på vad man kunde göra under de 5 min man väntar! Det känns lite asiatiskt, eller?

Blommor från hotellträdgården….kan bli många liknande bilder under resan…

Utsiken från vårt hotellrum på 11e våningen. Mitt bland alla hus, stora som små finns denna plätt, där barnen spelar fotboll och geterna betar. På vkällen förvandlas vägen nedanför till en ljusschow och jag kan inte greppa vart alla bilar är på väg….

De dagar jag har möjlighet och orkar försöker jag gå en morgonpromenad. Ska jag vara helt ärlig blir det inte så ofta som jag önskar, men det är kanske det som är tjusningen. Att en tidig promenad är något som inte hände varje dag. Nu i veckan hände det i alla fall! Jag vaknade av mig själv prick klockan 06.05 och istället för att somna om (som hade varit mitt vanliga beteende) så gick jag upp, åt en liten frukost och begav mig ut OCH jag tog med kameran!

Café Ariman

 Domkyrkan i bakgrunden

Universitetshuset

Jag har besökt Nimis två gånger i mitt liv. Första gången var jag 11 år och andra gången var nu i helgen, 17 år senare…
Det är inte helt riskfritt att besöka platser man besökt som barn och blivit väldigt imponerad av när man blivit vuxen. Risken är att man som vuxen inte alls finner platsen lika imponerande och därmed förstöra de barndomsminnen man hade därifrån. Med detta i åtanke funderade jag på om det var värt att ta risken att försötra mina barndomsminnen från Nimis med ett vuxenbesök. Svaret blev ja. Så i söndags bar det av och med livet som insats (det är verkligen inte helt enkelt att ta sig ner till Nimis) kom jag dit. Jag måste säga att dessa träskulpturer av mestadels drivved fortfarande imponerade på mig! Det är ett häftigt ställe att besöka, dess otillgänglighet, konstverkets sårbarhet och naturen, stenarna, havet och de sluttande kullarna.

Det finns inga skyltar som visar vägen till Nimis, istället får man följa stora N, sprayade på träden.

En bit av vägen ner till Nimis

Men vad är då Nimis?
Nimis är ett konstverk som går att finna på Kullaberg i Höganäs kommun som ligger i nordvästra Skåne.
Nimis är byggt av konstnären Lars Vilks och det är ett konstverk som han fortfarande arbetar med. Uppförane av Nimis började 1980 och pågår fortfarande. När jag var där i söndags kom Lars Vilks gående med några grenar/bräder som han spikade fast. Nimis ligger i ett naturreservat och det är ganska svårt att ta sig dit, han saknar även byggtillstånd för konstverket vilket har lett till ett antal juridiska processer kring konstverket. Dessa juridiska processer är enligt Vilks också en del av konstverket.
Lars Vilks har utropat området som Nimis står på som en självständig stat, Ladonien. För vidare information sök på google eller wikipedia (där jag har hämtat delar av ovanstående information)

Oavsett vad man anse om Vilks och att han har byggt ett konstverk utan bygglov i ett naturreservat så måste jag beundra det faktum att han så ihärdigt har arbetat med detta projekt sedan 1980. Att han inte ger upp utan att han fortfarande kommer dit och fixar och donar. På Vilks hemsida www.vilks.net kan man läsa följande: Vilks har sedan 1980 besökt platsen över 5000 gånger och han har använt ca 160 000 spik för att bygga och reparera Nimis. Ca 30 000 människor besöker årligen verken.

Lite fler bilder från mitt besök på Nimis: