Osynlig blev inte vad jag förväntade mig. Men sen när är Auster böcker det man tror de ska vara? Osynlig är en historia som rör sig över flera plan. Man vet inte riktigt vad som verkligen skett och vad som är fantasier.

När Adam Walker är döende bestämmer han sig för att skriva en bok om sitt liv. Fokus blir år 1967 som blev betydande för resten av hans liv. Han skriver tre olika delar som han sänder till sin barndomsvän James Freeman. Berättelsen utvecklas genom detta bokmanuset.  Adams bokmanuskript är ofullständigt och skiftar mellan första, andra och tredje person i riktigt Austeranda.

Men vad var det som gjorde just 1967 så speciellt för Adam Walker? År 1967 är Adam 20 år och student vid Columbia university och han  drömmer om att bli poet. På en fest träffar han det europeiska paret Rudolf Born och Margot.  Trots att Adam får en känsla av att han borde hålla sig borta från dem börjar han umgås med dem och relationen utvecklas i en farlig riktning.

Berättarperspektivet skiftar mellan 3 personer. Adam berättar sin historia om vad som verkligen hände under det ödesdigra året 1967, men berättar han verkligen sanning eller har hans berättelse spår av fantasi i sig? James som får ta del av manuskripten försöker fortsätta att utforska den historia han får ta del av och söker upp personer som varit betydelsefulla i dess handling. Den tredje personen är Cécile , en kvinna som Adam lär känna genom Rudolf Born. När Adam och Cécile lär känna varandra är Cécile 18 år, det är under 1967.  I slutet av boken får den då betydligt äldre Cécile berätta om sin syn på vad som egentligen hände. Även om Céciles roll inte är den största är det henne jag tycker bäst om och jag tycker om den utveckling av hennes som sker, att först få möta henne våd 18 års ålder och sen igen när hon är drygt 50.

För mig har den här boken ett icke-slut. Jag blev helt ställd när texten var färdigläst men det kändes som att berättelsen borde ha fortsatt. Att jag blev så ställd beror nog delvis på att boken i sig har ett driv som gör att jag snabbt vill veta hur händelseförloppet kommer att utvecklas. För mig kändes det som att Auster bara gått från sin skrivplats för att fylla på kaffekoppen och sedan glömt att avsluta manuset.  Jag var beredd på att jag inte skulle få svar på alla mina undringar men jag trodde att historien skulle avrundas på ett mer konkret sätt. Men så var inte fallet. Bra eller dåligt? Nja, det har jag inte kommit fram till.

Osynlig är en bok som får mig att både tänka och känna. Jag klurar på hur saker och ting egentligen hänger ihop och vad Auster egentligen vill förmedla med denna bok? Trots mina funderingar kommer jag inte fram till något tydligt svar på någon av frågorna. Boken gav mig en intressant läsupplevelse och jag gillar att man aldrig vet vart Austers historia är på väg och vilka svängar den kommer att ta.

Jag fångades av beskrivningen av boken. Den handlar om en kvinna som byter identitet lika lätt och ofta som andra byter underkläder. En bedragerska som ibland är den rödhåriga fotografen Milla, som helst åker tåg och med egen studio i New York. Vid andra tillfällen uppträder hon som Julia som är anmäld försvunnen och som har ett stort arv som väntar på henne. Andra gånger är hon Sara som är efterlyst för rån, men som hoppade från en Finlandsfärja i Östersjön, eller? Det är en labyrint av personligheter och bakomliggande händelser som sakta med säkert utvecklas. Lägg där till en länk bakåt i tiden i form av en bunt gamla brev från början av 1900-talet som Elias skickade från Indien till sin fästmö hemma i Sverige.

Början av boken upplevde jag som ganska svag och det som höll intresset uppe vad den bild jag fått av boken innan jag började läsa. Men så släpper det, jag kommer in i historiens vindlande gångar och jag dras med på denna bedragerskas resa genom Europa.

När det gäller delen med Elias brev till sin fästmö Rosa går mina tankar till Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. I Gripes bok finner huvudpersonerna gamla brev skrivna på 1700-talet av Andreas som var en av Linnés lärljungar, breven var skrivna till hans fästmö Emelie som väntade på honom i Sverige. Samma upplägg möter jag i Himalayabreven, där Elias lämnat fästmön Rosa hemma i Sverige  för att ge sig ut på strapatser i världen. Precis som Andreas är Elias ute efter att finna nya växter (rhododendron)och dokumenterar dessa.

Historien med sina trådar bakåt i tiden och karaktärer, alla med egna motiv är bokens starka sida. Jag tycker dock inte att dialogerna fungerar lika bra, de känns krystade och jag upplever inte att de utvecklar eller fördjupar min bild av bokens karaktärer.

Jag blev besviken på bokens slut, det är många karaktärer, platser och tider som vävs in i berättelsen och jag hade förväntat mig ett snyggt, klurigt slut där alla trådar på något sätt knöts samman. Men så blev det inte. jag får en känsla av att författaren har skrivit berättelsen utan att ha slutet klart för sig från början och efter att ha byggt upp en snygg berättelse med många dimensioner så faller den på slutet.  Däremot är bokens omslag är helt lysande!

På Mias blogg läser jag om författaren Sophia Dahl och tänker att den där boken Leka bland vuxna verkar ju väldans bra. Så jag klickar in min på adlibris för att göra en beställning. När jag ser omslaget på boken inser jag att den redan finns i min bokhylla!  Älskar när det händer!

Paul Auster är en författare vars sätt att skriva jag kan längta efter att läsa. Han har blivit en favorit trots att jag inte läst mycket av honom.

Mitt första möte med Auster författarskap skedde på flygplatsen i Dar es Saalam. I väntan på flyget hem till Sverige hamnade jag bredvid en man och vi började prata om litteratur. Av honom fick jag Illusionernas bok av Paul Auster. Han hade precis läst ut den och var lyrisk. Jag fick hans bok med löfte om att jag skulle ge den vidare till en ny person när jag läst ut den. Illusionernas bok hamnade i min bokhylla och när jag väl började läsa den kom jag aldrig in i historien. Det slutade med att jag gav bort den. Oläst. Jag undrar vad som hände med boken och var den befinner sig nu?

Nu är jag ganska nyfiken på Illusionerns bok och ska nog försöka läsa den igen. Men det får vänta nu är det Osynlig som gäller! Och jag har fortfarande inte läst New York-triologin så den står fortfarande på tur…

Av Auster har jag tidigare läst Orakelnatt och lyssnat på Man in the Dark.

Den drunknande är Therese Bomans debutroman och jag tycker det är en stark debut. Jag läser den under två kvällar, jag sitter ute under en filt med kvällsfika.

Boken är relativt kort, 170 sidor och språket  enkelt och precist så den går rasande fort att läsa. Att den går fort att läsa beror också på att boken är spännande jag vill veta hur intrigen kommer att utveckla sig.

Marina åker för att hälsa på sin storasyster Stella och hennes man Gabriel. Stella är i Marinas ögon nästintill perfekt, snygg, har ett bra jobb, vacker i alla kläder hon tar på sig och har ett belevat sätt. Genom att bli tillsammans med den mycket äldre författaren och flytta till honom i Skåne. Genom att välja Gabriel har Stella för första gången gjort något utanför mallen.

Marina däremot känner sig allt annat än perfekt, hon har ett haltande förhållande med en kille hon inte gillar speciellt mycket, studierna i konstvetenskap går väldigt trögt och hon bor i en lägenhet i Stockholm där hon inte trivs.

Givetvis blir Marinas vistelse hos Stella och Gabriel allt annat än problemfri. Mer vill jag egentligen inte skriva. Boken ska helt enkelt upplevas.

Dialogen är det som fungerar allra bäst, den driver händelseförloppet framåt och sätter fingret på underliggande stämningar. En stor del av texten består av Marinas tankar, kring det som sker just nu men även barndomsminnen. Även dessa delar är bra men jag har inte riktigt ro att  läsa dem ordentligt eftersom jag hela tiden strävar mot dialogerna.

När det gäller slutet hade jag en känsla av att jag nog skulle bli besviken och när jag precis läst ut boken kände jag att slutet verkligen är bokens svaga länk. Men samtidigt vet jag inte riktigt om något annat slut hade varit bättre. Men en helt klart läsvärd bok är det! Jag ska hålla utkik efter fler böcker av Therese Boman framöver.

Så har jag då läst ut den avslutande delen Mockingjay (Revolt) av Hungertriologin av Suzanne Collins.

Precis som jag hade blivit varnad för innan jag påbörjade Mockingjay så var detta den svagaste av de tre böckerna. Men efter att ha följt historien och karaktärerna i två böcker ville jag verkligen veta hur allt skulle avslutas. Nu vet jag och mitt samlade intryck är att boken i sig var ganska ok men att slutet var uselt. Många trådar fick hänga lösa och upplösningen kändes inte genomtänkt, snarare som att författaren behövde ett snabbt avslut på sitt arbete. Tråkigt med tanke på att de första två böckerna var riktigt läsvärda.

Nu väntar jag på filmen som ska komma 2012!

Här och här har jag skrivit om Hungerspelen

Här har jag skrivit om Fatta Eld

Andra bokbloggare om Hungertriologin:

Enbokcirkelföralla

Kafka på jobbet:  Revolt

Malin the writer: Fatta eld Revolt Hungerspelen

Boktoka:  Revolt Fatta Eld

Nora är föräldralös efter en olycka då båda hennes föräldrar omkom. Hon bor hos släktingar som är väldigt snälla och som tar väl hand om henne men trots det känner hon sig ensam och utanför. hon saknar sina föräldrar vars död hon aldrig fick sörja och bearbeta, istället tystades det ner. Förmodligen av omtanke men det blev helt fel. När familjen flyttar in i en ny lägenhet börjar det hända mystiska saker, de sker alltid när Nora är ensam hemma. Hon hör steg utan att någon är där, en klocka som varit sönder i många år börjar gå baklänges. Nora får ett telefonsamtal från en anonym person om att det finns ett paket till henne i en antikvitetsaffär i Gamla Stan. Nora är motsträvig och vill inte hämta paketet, men hennes styvbror Dag insisterar och när en möjlighet att åka till Stockholm uppenbarar sig åker de iväg för att hämta paketet. Sen följer en rad märkliga händelse och små puzzelbitar fogas till en historia som skedde långt bak i tiden och som har kopplingar till Nora.

Förutom att Agnes Cecilia  – en sällsam historia  (skriven av Maria Gripe) bjuder på en riktigt bra historia tycker jag att titeln är helt strålande, jag tror att det är min absoluta favorittitel när det gäller böcker.. I mitt tycke är denna bok tillsammans med Skuggserien de bästa böcker hon skrivit. Gripe är skicklig när hon sätter historien i en helt realisitisk miljö och sen lägger till övernaturliga eller mystiska element. Många gånger promenerar de övernaturliga händelserna på gränsen – de skulle kunna ha en naturlig förklaring eller inte…

Så har du inte redan läst den är det hög tid!

1991 filmatiserade Agnes Cecilia så nu är nästa plan att låna filmen på biblioteket!