Läs den, det är mitt bästa tips!

Jag älskar dig inte är en bok som verkligen kröp innanför skinnet på mig och ruskade om. Som jag skrev i ett tidigare inlägg handlar boken om Lotten som är gift med Per. Lotten har alltid varit nöjd och lycklig i äktenskapet med Per. Har känt att de varit ett bra team som kompletterat varandra väl. Lotten jobbar som lärare, var mammaeldig länge med deras båda flickor och har tagit hand om hemmet. Per har gjort karrriär men har samtidigt alltid stöttat och uppskattat allt som Lotten har gjort. Men så en dag säger Per de dömda orden, jag älskar dig inte. Lottens värld som kretsat kring kärnfamiljen rasar.

Det är inte det faktum att Pers kärlek tagit slut som är det jobbiga i denna historien utan sättet han hanterar situationen på och hur människorna runt honom drabbas. Jag sträckläste boken, blev så fast i dessa fiktiva människors öde. Trots att boken inte bygger på några sanna händelse ligger den nog nära många människors verklighet.

En riktigt bra bok helt enkelt! Jag ska hålla ögonen öppna efter fler böcker av Christina Stielli.

En ledig dag vid havet lyssnade jag på Björn af Kleens sommarprat från 2010. Han berättade lite om sin bok Jorden de ärvde och efter att ha lyssnat på honom började jag läsa boken, som jag lägligt nog hade packat ner.

Boken handlar om den svenska adeln och af Kleen har intervjuat en del personer ur den svenska adeln. Dessa intervjuer är sedan kompletterade med väldigt mycket historia kring adeln. Alldeles för mycket detaljerad information får jag ta del av, jag skummar dessa avsnitt då de helt enkelt inte intresserar mig tillräckligt.  Så här i efterhand tycker jag inte att boken gett mig så mycket. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men vad jag däremot är säker på är att boken inte levde upp till det. Synd, jag trodde jag skulle gilla den och få ut något av att läsa den.

Det blev en del läst under helgen, inte riktigt det jag tänkt. Men det blev bra ändå!  Regniga stunder har jag stannat inne med en bok och bara njutit. Främst har jag läst Himalayabreven och så började jag på Osynlig av Paul Auster.

Det är så märkligt med Himalayabreven, räknat i antal sidor är det en relativt kort bok, runt 240 sidor, men av någon anledning tar det lång tid för mig att läsa. Men jag gillar den så det gör inget!

Så här långt känns Osynlig som en typisk Austerbok. Jag känner igen rytmen och tonen från tidigare böcker. Det lågmälda och subtila i språket. Osäkerheten i vart handlingen är på väg, känslan av att vad som helst kan hända.