Har nu läst ut Sophies historia, skriven av Jojo Moyes som fick sitt stora genombrott med boken Livet efter dig.
I Sophies historia länkas två kvinnors öden samman,Sophie som under första världskriget drivet ett hotell tillsammans med sin syster i den franska staden St Péronne och Liv som lever nästan 100 år senare i London. Berättelsens röda tråd är en tavla föreställande Sophie som hennes man målade av henne innan kriget och som nästan hundra år senare finns i Livs ägo.
Problemet som jag ofta upplever med böcker som berättar två parallella historier är att den ena är mer intressant och engagerande än den andra. Tyvärr uppstår denna problematik i även denna bok. Historien om Sophies öde finner jag gripande och spännande. Medan berättelsen om Liv mer eller mindre går på tomgång. Den känns dessutom som en historia jag läst förut. En olycklig kvinna, sårad av livet som slutligen träffar Mr Perfect som inte är perfekt. Stora delar av historien om Liv upplever jag som en transportsträcka.
Jag funderar på om historien om Liv verkligen behövs som katalysator för att berätta historien om Sophie? Eller om Sophies historia skulle ha kunnat berättas på egen hand. Jag tror den skulle klara av att stå på egna ben. Om man skulle göra en film baserad på boken borde den fokusera på Sophies liv och endast väldigt lite ta in Liv.
Boken behandlar intressanta teman så som de civilas förutsättningar under första världskriget. Närmare bestämt de civilas liv i en fransk by under tysk ockupation. Hur människor utför modiga handlingar, hur de samarbetar men även vänds emot varandra och hur deras enda önskan är att livet ska bli som tidigare igen. Hur nöden inte har någon lag och hur uppfinningsrikedomen blomstrar. Jag finner även aspekten med stulen konst i krigstider väldigt intressant. Tyvärr haltar utförandet och bokens som helhet blir bara ok, trots att det finns potential till en riktigt bra historia.
Jag upplever boken som ojämn och någonstans i mitten tappar jag intresset och slutar läsa. men då boken ska diskuteras i en bokcirkel läste jag slut den och åter fångar den mitt intresse.
Vad jag gillar med Moyes författarskap (baserat på de två böcker jag läst) är att hon låter livet drabba sina karaktärer.Det skapar både levande och drabbande intriger och persongalleri. Det är även orsaken till att jag förmodligen kommer att återkomma till hennes författarskap.