Så har september kommit och det är dags att summera sommarens läsning.
Fler böcker än förväntat har blivit lästa, hela nio stycken:
1.Huset vid havets slut av Elly Griffiths
2. Mörka platser av Gillian Flynn
3. 1Q84 del 2 av Haruki Murakami
4. Himmelsdalen av Marie Hermanson
5. Att föda ett barn av Kristina Sandberg
6. Steglitsan av Donna Tartt
7. Sommaren utan regn av Maggie O’ Farrell
8. Utan personligt ansvar av Lena Andersson
9. Snögloben av Amanda Hellberg
Vi läser Stina Wirséns vem-böcker väldigt mycket och nu är vi stolta ägare till 8 böcker!
Det började med några vem-böcker lånade på biblioteket. Vi fastnade och jag köpte två till Lilla Fröken Löken, Vem bestämmer? och Vem är arg? tyckte jag passade bra till en tvååring som utforskar det sociala samspelet både med föräldrar och kompisar.
Sen fick vi fyra böcker som min kusin blivit för stor för, Vem sover inte? – om att det kan vara lite läskigt att sova över hos en kompis, Vem är död? – om när en gammal släkting dör och hur det känns, Vem blöder? – om samarbete och dess utmaningar och om att hjälpas åt och ta hand om varandra och Vem är ensam? – som handlar om att vara ensam och inte vilja det och om att välja att vara ensam. En sån himla bra och uppskattad present.
Inför sommarlovet köpte jag ytterligare två vem-böcker. Vems mormor? – om släktband och dumma och snälla kusiner och Vem där? som innehåller två böcker – Vem är sjuk? – om när lilla nallen får ont i magen och Vem är borta? – som handlar om när lilla nallen och stora nallen kommer bort från varandra i mataffären.
Av dessa vem-böcker tycker jag bäst om Vem sover inte?, Vem är ensam? och Vem är borta?
För att ackompanjera det kalla och regniga junivädret valde jag att genast ersätta den utlästa deckaren Huset vid havets slut av Elly Griffiths med en ny deckare. Följande valde jag mellan:
Jag fastnade för Mörka platser av Gillian Flynn. Av två orsaker. Dels att den fått oerhört bra recensioner, bland annat av Yukiko Duke, som kallar den “Höstens absolut bästa deckare, en klar 5:a”. Den andra anledningen är att boken är fristående, jag har redan så många påbörjade deckarserier att jag inte är intresserad av ytterligare en.
Ungefär en fjärdedel in i boken kan jag konstatera att Mörka platser är en långt mer skrämmande och obehaglig historia än Elly Griffiths serie om rättsarkeologen Ruth. Dessa böcker får nästan mer ses som mysdeckare i jämförelse.
Än så länge finner jag Mörka platser intressant, lite långsam men med potential. Den skulle verkligen kunna bli en läskigt bra läsupplevelse och en deckare att minnas eller så är den så hypad att det slutar med ett platt fall. Det återstår att se.
Efter att ha avslutat Huset vid havets slut kan jag konstatera att jag fann den läsvärd och behaglig. Själva deckargåtan var ganska medelmåttig och kommer inte stanna i mitt minne, däremot gillar jag “fluffet” runt omkring. Människorna,deras inbördes relationer och miljöerna. Dessa väger över och jag kommer absolut att läsa de nästkommande böckerna, de 3 kommande böckerna i serien väntar redan i bokhyllan.
Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker är boken som ska läsas inför bokcirkelns tredje träff. Känns som en bok jag kommer att finna intressant att läsa.
Min plan är att läsa den på min läsplatta Letto,som tyvärr är tragiskt oanvänd. Men tanken är att jag ska börja använda den mer i sommar,som ett komplement till pocketböcker.
Vanligtvis brukar jag låta det gå ett bra tag innan jag läser ännu en bok av en författare, men med Lena Anderssons böcker om Ester gör jag ett undantag.
I maj lyssnade jag på Egenmäktigt förfarande som ljudbok och kunde efter bokens slut konstatera att de var en av de bästa böcker jag läst. Så nu, bara någon månad senare lyssnar jag på den andra boken om Ester, Utan personligt ansvar. Halvvägs in i boken kan jag konstatera att den är bra, till och med mycket bra men än så länge når den inte upp Egenmäktigt förfarandes briljans.
I denna bok faller Ester Nilsson för den gifte skådespelaren Olof Sten. Och precis som förra gången utspelar sig en mer eller mindre olycklig kärlekshistoria där de båda parterna misslyckas fatalt i sina försöka att kommunicera med varandra.
Vid ett senare tillfälle är sedan planen att jag även ska läsa dessa böcker, med en penna i handen för att kunna stryka under de bästa meningarna och resonemangen.
En liten uppdatering om vad litteraturläget just nu:
När det gäller böcker har jag tre på gång,
1) Steglitsan
2) Att föda ett barn
3) Huset vid havets slut
Ljudböcker är jag med sparsam med och lyssnar på en åt gången, just nu Utan personligt ansvar.
Precis som jag misstänkte är Ruth Galloway en karaktär som fallet mig i smaken och nu är jag inne på Elly Griffiths tredje roman, Huset vid havets slut om rättsarkeologen Ruth och kommissarien Harry Nelson.
Att läsa dessa böcker är verkligen som att återse gamla vänner. Sådana man inte träffar så ofta men ändå känner ganska väl.
Precis som i tidigare böcker blir Ruth inkallad för att hjälpa polisen när de hittar gamla skelettdelar begravda i en otillgänglig klippskreva. Fallet är så här långt ganska intressant, men inte wow. Men bokens stora behållning är att få ta del av huvudpersonernas mer eller mindre trassliga liv och tankegångar. Speciellt roligt är det att läsa om Ruth Galloway som är så speciell, egensinnig och skarp inom sin profession och stundtals haltande i det sociala livet. En strålande karaktär som inte påminner om någon annan jag läst om tidigare. Även bokens stämning är mitt i prick och platser som är så väl beskrivna. Som att jag varit där i verkliga livet. I denna bok är det byn Broughton Sea’s End som sticker ut. En stackar by med få invånare och ett kargt landskap där byn sakta men säker hotas av kusterosion. Det är i Broughton Sea’s End som skelettdelarna återfinns och där finns också huset Sea’s End House, som beskrivs väldigt levande.
I helgen blev det lite lästid på Borgeby slott.
Jag har tidigare skrivit om den första boken i serien, Fickan under jorden. I denna serie om Ruth tror jag att det för närvarande finns sju böcker. Känns fint att det finns många timmars läsning kvar om Ruth.
Ibland blir filmen bättre än boken. Inte ofta men det händer. För mig passade boken Nattåg till Lissabon mycket bättre som film än bok. Boken köpte jag för fyra år sedan under ett besök i Simrishamn och kände att historien skulle falla mig i smaken. Men jag kom aldrig in i boken.
Av en slump hittade jag filmatiseringen av boken på Netflix igår och såg den samma kväll. Jag fann mig själv tycka väldigt mycket om filmen. Ett långsamt tempo, en vemodig historia.
Huvudpersonen Raimund Gregorius, lever ett lugnt och tillbakadraget liv i Bern,Schweiz där han arbetar som lärare i klassiska språk. En dag när Raimund är på väg till arbetet hindrar han en kvinna från att hoppa från en bro. Hon försvinner ur hans liv lika fort som hon kom in och kvar lämnar hon sin kappa i vars ficka Raimund finner en bok skriven av den portugisiska författaren Amadeu do Prado. Raimund släpper hela sitt liv och tar första bästa tåg till Lissabon för att få veta mer om Amadeu do Prado. Väl i Lissabon läggs bit till bit om Amadeu do Prado och hans levnadsöde.
Filmen utspelar sig till stor del i Lissabon och det känns som en fin men ärlig bild av staden, jag känner igen mig på de flesta platser.
Då jag inte tror att boken någonsin kommer att bli läst, för min del, är jag väldigt glad att jag sett filmen och genom den fått ta del av historien som jag fann både intressant och minnesvärd.
Till bokcirkelns andra träff ska vi läsa Linda Olssons senaste roman I skymningen sjunger koltrasten.
Jag har lånat den på biblioteket och har nu börjat läsa den. Själva historien byggs kring tre ensamma människor som bor i samma trappuppgång och som finner varandra genom böckernas värld. Tanken är god (känns dock inte helt unik) och jag hoppas att boken blir läsvärd.
Jag har tidigare läst Linda Olssons debutroman Nu vill jag sjunga dig milda sånger men minns uppriktigt sagt vare sig vad den handlade om eller vad jag tyckte om den. Vilket är lite oroväckande inför denna bok men det känns bra att ge författaren en andra chans.
Det är en av de roliga sakerna med en bokcirkel, att man får läsa böcker man inte hade valt på egen hand.
Läsandet av Sophies historia ledde framtill första mötet i en nyskapad bokcirkel. Tanken är att vi ska ses ca var 6:e vecka och läsa en bok vi gemensamt kommer fram till som vi sedan diskuterar över något enkelt att äta.
Första träffen bestod av både bokprat och samtal om annat. Men när det gällde diskussionerna kring boken hade vi svårt att komma igång och veta var vi skulle börja eller ta upp. Så till nästa träff har jag funderat på olika teman eller frågor att diskutera kring boken. Teman som kanske kan berika läsandet av även andra böcker framöver.