Så har jag lyssnat klart på Blodläge som är Johan Theorins tredje bok som utspelar sig på Öland. I jämförelse Nattfåk och Skumtimmen så var Blodläge inte lika bra.

Historiens centrala plats är  byn Stenvik som ligger intill det gamla stenbrottet. Under våren får byn flera nya invånare. Gerlof (som varit med i de tidigare böckerna) bestämmer sig för att flytta från ålderdomshemmet och tillbaka till sin stuga. Denna vår får han några nya grannar , dels flyttar Vendela Larsson och hennes man in i en av de nybyggda lyxvillorna. Vendela är uppvuxen på Öland och återvänder för att skriva en bok om älvorna. Per har ärvt en stuga Stenvik där han planerar att tillbringa våren och sommaren med sina barn.

Det finns förutsättningar för en bra historia. Men det är som att den aldrig får upp styrfarten ordentligt, det tar lång tid innan jag förstår vart berättelsen är på väg. Historien blir heller aldrig riktigt intressant eller spännande.  Till viss del blir jag ändå engagerad i människoödena och lyssnar klart på hela boken eftersom jag trots allt vill veta hur det kommer att gå för dem.

På plussidan finns beskrivningarna av Öland och att jag får läsa mer om Gerlof. Även uppläsaren av  ljudboken Magnus Krepper är riktigt bra, helt rätt för Theorins böcker.

Jag har börjat lyssna på Igelkottens elegans, skriven  av den franska författaren Muriel Barbery. Jag hade en föreställning om att detta skulle vara en bok som passade min smak perfekt. Men hittills känner jag mig ganska besviken på historien. Men jag ska ge den en chans, kanske blir den bättre…

En bok som griper tag, ruskar om och serverar fakta.

Klockan 21:37 är Karin Alfredssons tredje bok om läkaren Ellen Elg. Som de tidigare böckerna i serien (80 grader från Varmvattenet & Kvinnorna på 10:e våningen) är detta en dokumentär thriller vilket Karin Alfredsson förklarar som en bok där alla väsentliga fakta är sanna men personerna är fiktiva.

I denna bok  är delar av handlingen förlagd till Polen och kärnbudskapet i boken behandlar katolska kyrkans makt över kvinnors kroppar och sexualitet.

Egentligen är Ellen Elg mammaledig men när hon får erbjudande om ett två veckor långt uppdrag i Polen kan hon inte säga nej. Uppdraget innebär att  Ellen ska arbeta på båten Aurora som åker till länder där det råder abortförbud, i detta fall Polen. Båten plockar upp kvinnor som behöver genomgå en abort och åker ut på internationellt vatten där ingreppet kan utföras. Denna delen av historien är sann och bygger på verkliga händelser som utspelade sig 2003.

Boken har 4 huvudspår:  vi får följa Ellens privatliv och arbetsliv, en familj i Polen som på olika sätt blir sammanlänkade till Aurora och dess uppdrag samt ett levnadsöde som utspelade sig i Sverige för 40 år sedan.

Precis som med Alfredssons tidigare böcker upplever jag denna som oerhört viktig och relevant. Den beskriver kvinnors många gånger grymma verklighet och Alfredsson paketerar historien i ett läsformat som ger både spänning och eftertanke.

Eftersom Ellen endast befinner sig i Polen under 2 veckor av boken blir upplägget lite annorlunda från de tidigare böckerna där hon vistades mer i Zambia (80 grader från Varmvattnet) och Vietnamn (Kvinnorna på 10:e våningen). Detta är den första av Alfredssons böcker som jag lyssnar på som ljudbok och uppläsaren är Katarina Ewerlöf. Precis som alltid är Ewerlöfs uppläsning riktigt bra och jag har i princip sträcklyssnat på boken men jag föredrar ändå att läsa dessa böcker. Men det är ju en smaksak.

Förutom att jag givetvis tycker att böckerna om Ellen Elg bör läsas (helst i ordning) kan jag rekommendera ett besök på Karin Alfredssons hemsida.

Om ett tag kommer jag att läsa den fjärde boken i serien som heter Den sjätte gudinnan och som utspelar sig i Indien. Det känns också bra att veta att Alfredsson arbetar på research för en femte bok om Ellen Elg. Skönt när en av mina favoritförfattare håller på med fler böcker!

Arseniktornet är en släkthistoria i 3 generationer. Genom att gå bak i tiden får berättelsen både djup och bredd, många frågor kring människornas beteende får sin förklaring  i vad de tidigare upplevt och utsatts för.

I Arseniktornet är det mormodern Amelie & morfadern Moen, modern Ruby och barnbarnet Therese som vi får följa. Berättelsen tar sin början när mormodern Ruby dör till sin dotters stora glädje och sitt barnbarns stora sorg. Therese och Ruby åker till Danmark för att tömma mormoderns hus och ordna upp allt kring dödsfallet. Med denna utgångspunkt letar sig historien bakåt i tiden och vi får veta vad som skett både Rudy och Amalie under deras liv.

Vad jag uppskattar med historien är att den ger ett uppriktigt intryck,  vi för följa berättelsens karaktärer genom både positiva och svåra perioder av deras liv.

Författaren Anne B Ragde har tidigare skrivit  en romantriologi  om 3 bröder i Norge; Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar. Jag ser inga direkta likheter i språk eller stil mellan hennes tidigare böcker och Arseniktornet, förutom att båda historierna vävs kring en familjs öde.

Nu när jag lyssnat klart på Segraren står ensam har jag påbörjat Arseniktornet av Anne B Ragde. En historia om tre generationer kvinnor i Danmark.  

Boken börjar med ett dödsbud. Genom ett telefonsamtal från sin mamma,Ruby, får Therese veta att hennes mormor, Amelie, har  dött. Ruby är överlycklig över sin mammas död medan Therese sörjer sin mormor. Redan genom detta telefonsamtal förstår man att det finns mycket dolt i familjens historia. Verkar lovande!

Samtidig som sommaren bjöd på riktigt varma dagar utan slut lyssnade jag på Midvinterblod där den kallaste av vintrar håller Linköping och dess invånare i ett järngrepp.

Midvinterblod är den första av Mons Kallentofts deckare om kriminalinspektör Malin Fors vid Linköpingspolisen.

Historien har alla de ingredienser som en deckare bör innehålla: ett tillsynes oförklarligt mord som med hjälp av en strävsam mordutredning drivs mot sin upplösning. Plus ett gäng poliser som läsaren får lära känna och följa både i jobbet och privat. Men Midvinterblod är något mer än en vanligt dussindeckare (ända tills upplösningen, men mer om det senare). Det känns som att det finns en vilja hos författaren att skapa ett passande och genomarbetar språk.  Det har han lyckats med och språket höjder definitivt upplevelsen av berättelsen. Genom språket skapar Kallentoft en stämning eller en ton som jag tror jag kommer att känna igen om jag läser/lyssnar på fler av hans böcker. Det märks att Kallentoft har skrivit böcker i andra genrer tidigare.

Jag finner huvudpersonen Malin Fors sympatisk. Givetvis är hon en talangfull polis som jobbar hårt, är klarsynt och har intiution. Men det är främst hennes mänskliga drag som blir tydliga i hennes privatliv som tilltalar mig. Där blir hon verklig och inte inlindad i sockervadd.

Vad som dock drar ner mitt helhetsintryck av boken är dess upplösning. Den imponerade inte alls på mig utanvar väldigt platt. Med tanke på att boken kändes som mer än en vanlig deckare hade jag väntat mig mer av upplösningen.

Jag har läst några av Paulo Coelhos böcker och tyckte väldigt bra om  Zahiren, Häxan från Portobello och Djävulen och Fröken Prym. Däremot gillade jag inte alls Alkemisten och Brida. Så för mig är det lite av en chansning med Coelhos böcker. Nu har jag lyssnat på Segraren står ensam som ljudbok.

Segraren står ensam är Coelhos 12e roman och den utspelar sig under ett dygn i Cannes då filmfestivalen pågår. I denna bok får läsaren får möta ett antal personer både rika och berömda och de som strävar dit som på olika sätt försöker få sina önskningar att bli verklighet.   

I beskrivningar av boken går det att läsa att detta är en historia om “sökandet efter vårt sanna jag, rädslan och priset för berömmelse, och om hur rikedom, överflöd och ytlighet kan leda till grusade relationer och förlust av andliga värden”. Jag tycker dock inte att den lever upp till allt detta.

Persongalleriet har potential men tyvärr blir karaktärerna aldrig trovärdiga och levande personlighet utan stannar vid ytliga beskrivningar.

När jag läste Coelhos böcker Zahiren och Häxan från Portobello har jag ett minne av att jag uppskattade språket. Men i Segraren står ensam  upplever jag språket som platt och övertydligt.  Att jag inte gillar språket kan ju vara sammankopplat med att även andra aspekter i berättelsen brister för min del.

Men trots att varken karaktärerna eller handlingen är helt tillfredsställande finns det en spänning och ett driv i histoiren som håller mig kvar. Jag vill trots allt veta hur det kommer att gå för personerna jag stiftat bekantskap med.

Bokens idé, att skildra det smutsiga och verkliga som döljer sig bakom en vacker och välputsad fasad, är god. Bland annat skildras diamanthandel, filmskapandets baksidor och pengatvätt som delar av det smutsiga som inte får synas. Tyvärr räcker inte historien hela vägen fram för att kunna realisera denna idé.

Jag har sträcklyssnat på Frukta inte, till och från jobbet, i mataffären och hemma, så fort jag har haft möjlighet att jag lyssnat på boken.

Boken är uppbyggd som de flesta deckare. I berättelsens början hittas biskopen i Bergen, Eva Karin Lysgård mördad och i Oslo finner polisen Oslopolisen ett lik efter en tonårspojke i hamnbassängen mitt i staden. Kommissarie Stubø blir ansvarig brottsutredare och genom honom och hans kollegor får vi följa polisens arbete. Inger Johannes del ijakten på sanningen är med subtil, men inte desto mindre viktig.

Jag har tidigare läst Presidentens val av Anne Holt. På fler sätt liknar böckerna varandra. De ingår i samma serie och har därmed samma huvudpersoner, båda böckerna pendlar mellan ett stort antal karaktärer samt behandlar aktuella samhällsfrågor. Men trots likheterna är Frukta inte bättre.  

En av de aspekter som var mindre bra med Presidentens val var att en hel rad med karaktärer och händelser presenterades utan att man fick någon djupare relation eller bild av dem. I Frukta inte är det också väldigt många karaktärer men i denna bok lyckas Holt skapa en bild av var och en av dem. Det tar ett tag innan de många händelserna i  får ett samband så det är inte en bok för personer som föredrar en mer linjär historia. Här finns många spår som efterhand sätts i sitt sammanhang. Trots många karaktärer är det kriminologen Inger Johanne Vik och hennes make kommissarieYngvar Stubø som är navet i historien. Läsaren får följa dem både på det personliga och professionella planet, som ofta flyter samman.

Det är en berättelse med många parallella trådar och historien rör sig mellan flera olika plan: karaktärernas inre liv, familjelivet samt polisarbetet, blandningen gör att historien aldrig blir tråkig eller långsam. Att historien dessutom tar upp flera samhällsfrågor är en av dess styrkor, så som människors hat och hatbrott och människorns syn på religion  sina medmänniskor och vilka handlingar en övertygelse om det rätta kan få människor att utföra. 

Ett stort minus är att det i Frukta inte  refereras till avgörande händelse i de tidigare böckerna om Inger Johanne Vik samt deckarserien om Hanne Wilhelmsen. På ett sätt tycker jag att det är snyggt när författare på ett bra sätt lyckas koppla samman sina böcker och karaktärer. Men för mig som inte läst de två första böckerna om Inger Johanne Vik och ingen av böckerna om  Henne Wilhelmsen förstör dessa upplysningar en del av läsnöjet för dessa böcker.