Ganska fort blir jag varse att Vänner för livet av Per Hagman är en bok jag kommer att tycka om. En historia med både personligheter och miljöer som kommer att bygga bo och stanna kvar i mitt minne.  

Då boken tar sin början är huvudpersonerna, Sophie och Erik, ungdomar. De växer upp under väldigt olika förhållanden. Sophies pappa är en världsberömd jockey och hon tillbringar sin barndom på den engelska landsbygden bland stall och travbanor. Men föräldrarna är mer intresserade av annat än sitt barn. Eriks verklighet är långt från denna, han växer upp Västgötaslätten med raggaren Eddie Meduza och den franske gentlemannarånaren Albert Spaggiari som förebilder. Men inte heller hans föräldrar har fokus på honom, han hamnar  i skuggan av sina föräldrars skilsmässa. Ungdomskapitlena ger en bild av varifrån de kommer och vad som har format dem. Båda har på olika sätt blivit svikna av vuxenvärlden, något de bär med sig.

Läsaren får lära känna Erik och Sophie var och en för sig och det är inte förrän en bra bit in i boken, då båda är runt 30 år, som de möts. Via olika vägar genom livet hamnar de båda på Franska Rivieran där slumpen för dem samman och en trevande relation tar sin början. Men en gnagande känsla gör gällande att allt inte kommer att fortsätta lika vackert och problemfritt som deras vänskap har tagit sin början.

Jag läser Vänner för livet vid havet. Det passar bra. Föränderligheten i Eriks och Sophies  världar  har många likheter med havets ständiga ombytlighet. Jag tycker om det faktum att Hagman länge burit på ett frö till historien men att han inte förrän nu hade alla bitar och den livserfarenhet som krävdes för att skriva historien.

Begreppen självständighet och ensamhet går som en röd tråd genom berättelsen. Ensamheten är i bland självvald, som när Erik flyttar från Stockholm till Nice och Sophie  flyr England för en anonym tillvaro i Paris. Dessa beskrivningar fastnar jag speciellt för då det i mångt och mycket strider mot dagens ideal om att vara social och nåbar mest hela tiden. Hur Sophie och Erik väljer ensamheten framför att ingår i ett kollektiv med den trygghet som det ger. Erik och Sophie är på många sätt två kantstötta och vilsna individer. De accepterar inte de givna ramarna som samhället dikterat utan befinner sig ofta utanför dessa, i miljöer där de blir en del av den ljusskygga verksamhet som pågår. De väljer att gå sina egna vägar även om priset blir högt.

Miljöerna är en väsenlig del av boken. Jag  får stifta bekantskap med platser jag inte visste mycket om, så som överklassens galoppbanor i England, lyxrestauranger med även mindre glamorösa platser så som Paris och Nices undrevärld där droger och prostitution är självklara element. Då jag bott i både Nice och Paris (och ständigt längtar tillbaka) blir jag extra fäst vid beskrivningarna av dessa platser. Jag jämför dem med min egen bild av dem. Speciellt skildringen av Nice stannar kvar hos mig. Hur staden målas upp inför mina ögon och blandas med mina egna intryck av platser som glassbaren Fenocchio, ostronrestaurangen Café de Turin och Cours Saleya som på dagen är blomstermarknad och på kvällen förvandlas till en stor uteservering. Hagman blottar stadens olika lager och hur dessa i sin motstridighet samexisterar.  

Min första känsla säger mig att de dryga 600 sidorna är befogade för att göra historien om Sophie och Erik rättvisa. Men ju längre in i berättelsen jag kommer desto mer övertygad blir jag om att vissa delar skulle kunna kortas ner. Poängen går fram men texten fortsätter utan att den för varken historien eller resonemanget vidare. Inte heller bokens dialog landar inte riktigt hos mig, den blir inte helt trovärdig.   

Drottningen vänder blad är en behändig bok på 124 sidor. En bok som lämpar sig utmärkt att läsa under en solig eftermiddag på en filt i en park eller varför inte en regnig dag uppkrupen i en fåtölj med en kopp te och en filt kring benen.

  En bok med den engelska drottningen i huvudrollen. Av en slump upptäcker drottningen att det stannar en bokbuss i närheten av slottet varje onsdag. Av ren artighet lånar hon en bok som hon läser trots att hon finner den lite tråkig. Detta blir upptakten till en rad förändringar både för drottningen själv och hovet.

För mig var Drottningen vänder blad  ingen omvälvande bok, den gav mig inga nya insikter direkt. Men det är en bok med hög mysfaktor om glädjen som läsande ger och vilka dörrar litteraturen kan öppna.

Så har du en stund över och vill få en trevlig lässtund kan jag rekomendera dig att tillbringa en timme eller två med Drottningen vänder blad.  

Alan  Bennett, författaren till Drottningen vänder blad är född 1939 i Leeds. Han har många strängar på sin lyra och är förutom författare även dramatiker, skådespelare och komiker. Drottningen vänder blad är hans första bok som ges ut på svenska.

Tre böcker är nog det högsta antal böcker jag har av en och samma författare som jag aldrig läst. Jag har tre olästa böcker av VS Naipaul, närmare bestämt: Letters between a father and a son, Ett hus åt Mr Biswas och Ett halvt liv.

Kanske börjar det bli dags att ta sig an en bok av denne nobelprisförfattare?  Av de böcker som finns i min ägo är jag för nävarande mest intresserad av Ett hus åt Mr Biswas.

Det första som fick mig intresserad av denna bok bland alla böcker var dess titel, Den stulna romanen, en vacker titel.  Det är nog den finaste titeln jag vet just nu. Det är dessutom en titel får min fantasi att gå på högvarv, den kan innehålla så mycket! Nästan vad som helst.

Det andra som fångade min uppmärksamhet var platsen där historien utspelar sig, Kairo. För några år sedan besökte jag Egypten under två veckor. Jag blev blixtförälskad  i Kairo, denna myllrande och kaotiska stad.En stad att irra bort sig i, där det är ett äventyr att ta sig levande över de extremt trafikerade gatorna. Det går inte att känna sig annat än levande i denna stad med uteserveringar där vattenpipornas doft hänger tung i luften, där man kan köpa spännande snabbmat i varje gathörn och där  man inte kan annat än facineras av gatulivet.

Den tredje aspekten som fick mig att  falla för denna bok var dess omslag. Bokens omslag motsvarar titelns skönhet i bild. Hela boken utstrålar harmoni. Även om historien i sig handlar om allt annat än harmoni.

Den stulna romanen är skriven av Nawal El Saadawi som är en av Egyptens främsta författarinnor. I boken möter vi Bodour en kvinna som av flera orsaker är missnöjd med sitt liv. Den enda sysselsättning hon finner meningsfull är skrivandet på en roman. Men sidorna hon skrivit och låst in i skrivbordslådan tycks försvinna… Genom romanen får läsaren även möta Bodour två döttrar. Zina som Bodour övergav då hon var nyfödd. Hon tar sig fram i livet den hårda vägen men når framgång.  Magiida är Bodours andra dotter, hon föds inom äktenskapet men är en besvikelse för Bodour. Zina och Magiida blir vänner utan vetskapen om att de är systrar.

Jag var trött efter en lång dag och så kom jag hem och hittade en liten avlång lapp på hallmattan och då kändes det genast bättre. En avi från posten = ett bokpaket väntar på mig. Jag anade vilken bok som låg i paketet, men vågade inte riktigt hoppas. Men det var precis den bok jag hade längtat efter, Valda verk av T.S. Spivet skriven av Reif Larsen.

Boken med sin fantastiska utformning utstrålar inspiration och läsglädje bara genom att finnas till. Valda verk av T.S. Spievet är en stor bok, nästan fyrkantig och tung. När jag läger mig till rätta i soffan med boken på magen är den smått otymlig att hantera. Men i en positiv bemärkelse, bokens storlek ger mig en känsla av barndomens böcker. De som var stora och lite tunga att hantera och som utstrålade äventyr.

När jag påbörjade boken slog det mig omedlebart att läsandet var som att ge sig in en skattjakt i bokform. Det krävs att man  vrider och vänder på boken och följer pilar till små texter och skisser i marginalen för att kunna tillgodogöra sig alla delar av historien. 

Givetvis är det Tecumseh Sparrow (T.S.) Spivet som är bokens huvudperson. Han är 12 år och extremt begåvad när det gäller att rita skisser/illustrationer och kartor av allt i sin omgivning. Han bor med sin familj på en ranch i Montana. Familjen består av mamman, dr Claire som är skalbaggsforskare, pappan som är cowboy och som inrett familjens vardagsrum till ett museum över vilda västern. Storasystern Gracie är butter och telefonberoende som 16-åriga storasystrar är mest.  Familjens sista medlem är brodern Layton som dog i en olycka.

 En rad mer eller mindre medvetna missförstånd leder till att T.S. blir tilldelad ett pris för sina illustrationer av det prestigefulla Smithsonian Institution i Washington. De vet dock inte att T.S. Endast är 12 år… T.S. ombeds komma till Washington för att hålla ett tal och få sitt pris. Utan sin familjs vetskap beger sig T.S. ut på en resa, tvärs över USA för att hämta sitt pris. En resa som blir full av äventyr.

Boken har även en finurlig hemsida som finnes på www.tsspivet.com

Jag blev mäkta imponerad av Lärarinnan i Villette skriven av Ingrid Hedström. Jag hade impulslånat boken på biblioteket och föll pladask! Här kan ni läsa några av mina tankar kring boken. Jag tipsade min mamma om boken och hon inhadlade den som pocket. Efter att den var utläst fick jag boken av henne plus andra delen om domaren Matrine Poirot: Flickorna i Villette.

 Jag myser över att boken finns i min ägo och att jag därmed kan påbörja läsningen när jag vill!  

Ännu en sak som gör mig glad är det faktum att Hedström har släppt sin tredje bok i serien,  Under jorden i Villette. Det är alltid trevligt att veta att det finns fler böcker i en bra serie som bara väntar på att få bli lästa!

Med havet som utsikt och gott sällskap började jag läsa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Min första impuls var att sluta läsa, inte för att det var dålig utan mer för att det inte var den typ av historia jag ville läsa just nu. Men i brist på något annat läsbart  fortsatte jag och förmodligen kommer jag att fortsätta av den enkla anledningen att jag undrar hur det kommer att gå för Allan som rymmer från sitt eget 100-års kalas?

 Det är något visst med Danmark, geografiskt nära men ändå så olikt Sverige. Mycket är annorlunda; atmosfären, akritekturen, språket och människorna.

                                       Köpenhanmn sett från Malmö

Även mycket bra litteratur kommer från vårt grannland i söder. Författare som Karen Blixen, Hanne -Vibkeke Holst, och Jens Christian Gröndahl och nu det senaste tillskottet Anna Grue som skrivit Judaskyssen.

Judaskyssen är en bok som innehåller lite av varje: en vacker solochvårare, bedragna kvinnor,trassliga relationer, en hobbydetektiv, polisarbete, en sektliknande församling och oväntade vändningar.

Solochvåraren Jakob byter namn och personlighet oftare än andra män byter skjorta. På löpande band svindlar han ensamstående, medelålders kvinnor i Danmark. Ursula tillhör skaran av kvinnor som Jakob har lurat och lämnat. Då hon skäms för att gå till polisen anlitar hon Dan Sommersdahl, en hobbydetektiv, vars uppdrag blir att leta upp Jakob och i bästa fall ordna tillbaka den förmögenhet som Jakob stulit från Ursula. Men ganska snart blir jakten på Jakob mer komplicerat än någon kunnat ana och polisen börjar interssera sig för fallet.

Judaskyssen kändes som en frisk fläkt. Dess styrka ligger i en bra ihopsnickard historia som tar nya vändningar och håller hela vägen. Historien berättas ur både Dan och Jakobs perspektiv. Att få följa  båda sidorna, den som jagar och den som blir jagad, ger boken en extra dimension och karaktärerna ett djup. På minuskontot ligger språket, det är ok men inte mer. Vissa meningar är krångligt skrivna andra bara dåligt skrivna.

Efter att ha läst ut Judaskyssen växte längtan över att åka till Danmark så nu har vi varit i Helsingör. Jag tänker mig att husen och stämningen i Helsingör stämmer väl överens med den fiktivastaden Christianssund där Judaskyssen utspelar sig.

Sist men inte minst några vårbilder från den högst verkliga staden Helsingör: