Ganska fort blir jag varse att Vänner för livet av Per Hagman är en bok jag kommer att tycka om. En historia med både personligheter och miljöer som kommer att bygga bo och stanna kvar i mitt minne.  

Då boken tar sin början är huvudpersonerna, Sophie och Erik, ungdomar. De växer upp under väldigt olika förhållanden. Sophies pappa är en världsberömd jockey och hon tillbringar sin barndom på den engelska landsbygden bland stall och travbanor. Men föräldrarna är mer intresserade av annat än sitt barn. Eriks verklighet är långt från denna, han växer upp Västgötaslätten med raggaren Eddie Meduza och den franske gentlemannarånaren Albert Spaggiari som förebilder. Men inte heller hans föräldrar har fokus på honom, han hamnar  i skuggan av sina föräldrars skilsmässa. Ungdomskapitlena ger en bild av varifrån de kommer och vad som har format dem. Båda har på olika sätt blivit svikna av vuxenvärlden, något de bär med sig.

Läsaren får lära känna Erik och Sophie var och en för sig och det är inte förrän en bra bit in i boken, då båda är runt 30 år, som de möts. Via olika vägar genom livet hamnar de båda på Franska Rivieran där slumpen för dem samman och en trevande relation tar sin början. Men en gnagande känsla gör gällande att allt inte kommer att fortsätta lika vackert och problemfritt som deras vänskap har tagit sin början.

Jag läser Vänner för livet vid havet. Det passar bra. Föränderligheten i Eriks och Sophies  världar  har många likheter med havets ständiga ombytlighet. Jag tycker om det faktum att Hagman länge burit på ett frö till historien men att han inte förrän nu hade alla bitar och den livserfarenhet som krävdes för att skriva historien.

Begreppen självständighet och ensamhet går som en röd tråd genom berättelsen. Ensamheten är i bland självvald, som när Erik flyttar från Stockholm till Nice och Sophie  flyr England för en anonym tillvaro i Paris. Dessa beskrivningar fastnar jag speciellt för då det i mångt och mycket strider mot dagens ideal om att vara social och nåbar mest hela tiden. Hur Sophie och Erik väljer ensamheten framför att ingår i ett kollektiv med den trygghet som det ger. Erik och Sophie är på många sätt två kantstötta och vilsna individer. De accepterar inte de givna ramarna som samhället dikterat utan befinner sig ofta utanför dessa, i miljöer där de blir en del av den ljusskygga verksamhet som pågår. De väljer att gå sina egna vägar även om priset blir högt.

Miljöerna är en väsenlig del av boken. Jag  får stifta bekantskap med platser jag inte visste mycket om, så som överklassens galoppbanor i England, lyxrestauranger med även mindre glamorösa platser så som Paris och Nices undrevärld där droger och prostitution är självklara element. Då jag bott i både Nice och Paris (och ständigt längtar tillbaka) blir jag extra fäst vid beskrivningarna av dessa platser. Jag jämför dem med min egen bild av dem. Speciellt skildringen av Nice stannar kvar hos mig. Hur staden målas upp inför mina ögon och blandas med mina egna intryck av platser som glassbaren Fenocchio, ostronrestaurangen Café de Turin och Cours Saleya som på dagen är blomstermarknad och på kvällen förvandlas till en stor uteservering. Hagman blottar stadens olika lager och hur dessa i sin motstridighet samexisterar.  

Min första känsla säger mig att de dryga 600 sidorna är befogade för att göra historien om Sophie och Erik rättvisa. Men ju längre in i berättelsen jag kommer desto mer övertygad blir jag om att vissa delar skulle kunna kortas ner. Poängen går fram men texten fortsätter utan att den för varken historien eller resonemanget vidare. Inte heller bokens dialog landar inte riktigt hos mig, den blir inte helt trovärdig.