Baddaren av Emma Hamberg hade jag planer på att läsa redan när den kom ut i juni 2010, tänkte att det var en perfekt sommarbok. Men så kom andra böcker emellan så det blev inte av att jag läste den förrän nu, mitt i vintern. Men även det passade bra, att läsa bok som utspelar sig när den svenska sommaren visar sig från sin bästa sida när det verkliga vädret är riktigt ruggigt.

Baddagen handlar om konstnärsparet  Maja och Pelle. De bor i ett slott på en ön Hjortholmen mitt i Vänern. Tanken med att flytta till ön var att både Maja och Pelle skulle kunna jobba och utveckla sin konst. Trots den vackra miljön fungerar det dåligt för Maja som med sover på en divan i sin ateljé medan Pelle nästan konstant arbetar på ett hemligt konstverk i sin ateljé samtidigt som de glider längre och längre ifrån varandra.

Maja inser att hon måste förändra sitt liv, göra något annat för att få tillbaka skaparlusten. Hon bestämmer sig för att starta en simskola för vuxna ute på ön. Under ett par sommarveckor ska hon lära en grupp människor att simma i slottets pool. Maja har stora planer för sin simskola men i realiteten är det endast tre elever som dyker upp. Tonårskillen Alex som måste lära sig simma för att han ska segla i Grekland med sina kompisar, den blyge trädgårdsmästaren Jens och   kulturjournalisten Karin som förutom att lära sig simma även ska skriva ett reportage om Maja, Pelle och simskolan. Och givetvis går det inte många dagar förrän relationerna mellan personerna på ön blir tilltrasslade och dolda motiv med vistelsen börjar anas.

Jag gillar Baddaren, den är en mysigt måbrabok där en av de största behållningarna är miljön, ön Hjortholmen och det lilla slottet med 25 rum som mest liknar en rosa bakelse. Det är en händelserik bok där den ena episoden avlöser den andra i rasande fart.  Baddaren hade mer djup än vad jag hade förväntat mig. Jag hade tänkt mig en myspysig bok utan allt för mycket allvar men i grund och botten är detta en bok om ensamhet och flera av bokens karaktärer bär på mycket smärta och sorg. Så även om förpackningen och ytan är ganska glättig rymmer handlingen allvarligare delar.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg utspelar sig i Stockholm  i början av 1900-talet. Bokens huvudpersoner Lydia Stille och  Arvid Stjärnblom, de träffas när båda är unga och fria och fattar tycker för varandra. Men deras krälek är inte en tillräcklig grund att bygga ett förhållande på.  Arvid kämpar för att skapas sig en karriär som skribent och ser det som omöjligt att gifta sig då hans ekonomi är alltför dålig. Livets omständigheter skiljer Arvid och Lydia åt och när de återser varandra är båda gifta på varsitt håll. Trots det inleder de en kärleksrelation.

Boken är skriven ur Arvids perspektiv och det jag saknar är mer av Lydia, hur hon tänker och känner, hur ser hennes liv ut när hon inte träffar Arvid? I övrigt är det en riktigt fin historia, lättläst men med ett fantastiskt flyt i språk. Både Lydia och Arvid är karaktärer som jag kommer att ta med mig. Jag förstår att det är en bok som människor kommer tillbaka till och läser om. Trots att Den allvarsamma leken är skriven runt år 1912 är det mycket av svårigheterna med kärleken som beskrivs som känns aktuella än idag.

I oktober var jag väldig glad över min  Lille Prinsen-anteckningsbok som jag köpte på bokmässan. Den har använts flitigt sedan dess, jag gillar både formatet, pärmarna och bladen, en helt perfekt skrivbok!

Jag fortsatte fika fint och läsa PopCo och började även läsa Rikitikitavi av Rikard Wolff, även den köpt på bokmässan.

Vi tillbringade en weekend i Köpenhamn och det hans bland annat med fika, bokläsning och besök i botaniska trädgården.

En helgmorgon blev det bagerifrukost, jag läste Viläser och blev väldigt intresserad av Marie NDiayes författarskap.

Under september var vi iväg en helg, gick fina promenader och jag började läsa Sputnikälskling av Murakami.

Om vikten av yta och trasiga familjerelationer läste jag i Alla lyckliga familjer liknar varandra. Helt ok, men levde inte upp till mina förväntningar.

Jag var på bokmässan och det var inspirerande och trångt, jag åkte därifrån med både nya böcker och fina upplevelser i bagaget. Dock var jag inte så pepp på att skriva om bokmässan så det blev bara ett miniinlägg. Under helgen i Göteborg träffade jag finaste vännen och fick Jonathan Franzens Frihet som jag blev så himla glad över över!  En riktig tegelsten som jag har läst under hösten.

Jag började läsa PopCo skriven av min nya favoritförfattare Scarlett Thomas. Och precis som Slutet på Mr Y blev PopCo en av de bästa böckerna jag läst i år.

På bokmässan lyssnade när Britt-Marie Mattsson berättade om sin bok Vi tolererar inga förlorare som handlar om Kennedyklanen.

Vi tolererar inga förlorare är skriven i romanform.  Men Mattsson har byggt berättelsen kring verkliga händelser och personer men har lagt till dialoger och kanske vissa händelser.  Boken berättas kronologiskt och börjar på 1910-talet man får följa Joseph Kennedy och hans fru Rose i deras strävan att bygga upp både en stark familj med sina nio barn och ett imperium. Boken följer Kennedybarnens barndom och vuxna liv med både dess framgångar och tragedier. Boken sträcker sig ända fram till 2010.

Det är ett ambitiöst verk och det är spännande att läsa om dessa mytomspunna personer. Tyvärr känner jag att personerna aldrig blir riktigt levande. Jag får mycket information om hur de känner och agerar i olika situationer men det känns inte som att jag lär känna dem.  Det finns många fördelar med att berätta historien om familjen Kennedy kronologiskt, det är både många personer och händelser att hålla reda på. Det negativa blir att jag upplever berättandet som lite uppradat. Detta sammantaget gör att boken inte riktigt nådde upp till mina förväntningar.

Trots några negativa aspekter tror jag dock att man kan har stor behållning av boken om man är intresserad av eller nyfiken på familjen Kennedy.

I augusti åkte vi till Portugal och Lisabon! Upplevde massor och läste en av årets bästa böcker Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas och den inte alls lika bra boken Mitt himelska gosedjur av Katarina Mazetti. Den tappade ordentligt på slutet och jag läte aldrig klart den. Men innan den tappade helt gav den mig en fin lässtund  på ett café i Jardim da Estrela.

I augusti fortsatte jag att utforska Austers författarskap genom att läsaOsynlig. Boken gav mig en intressant läsupplevelse men så så här några månader efter att boken är utläst skulle jag inte kunna återberätta historien, så Osynlig var bra så länge den varade men gav inget bestående intryck.

Himalayabreven av Kristina Hård handlar om en kvinna med många identiteter som är på väg genom Europa. Till skillnad från Osynlig är detta en bok som har stannat kvar hos mig.

Therese Bomans debutroman Den drunknade var läskigt bra, välskriven utan ett enda överflödigt ord.

Jag köpte en bokbarba-mugg som använts flitigt sedan dess!

Jag fortsatte med en Gripebok, denna gång Agnes Cecilia, en sällsam historia.

Jag läste Jorden de ärvde av Björn af Kleen  och blev besviken.

Idag har jag varit lediga hela dagen!

Idag har jag rensat ut böcker och skänkt en hel låda. Hoppas att jag inte kommer att sakna dem och att de hamnar hos någon ny läslus som kommer att tycka om dem.

Idag har jag lyssnat lite på Kackerlackorna av Jo  Nesbø. Jag gillar böckerna om Harry Hole ju mer jag lyssnar på dem.

Idag har jag letat efter en ny bok att börja läsa, velat och slutligen börjat läsa Baddaren av Emma Hamberg.

Idag har jag läst några sidor ur Anna och Mats bor här inte längre av Helena von Zweigbergk och kan konstatera att jag hittills inte tycker att den är lika bra som Ur vulkanens mun, den första boken om Anna och Mats.

En av böckerna jag fick i julklapp var Ett gott liv. Jag upplever Ann Heberlein som en väldigt klok människa med ett sätt att formulera sig (både i tal och skrift) som fångar mitt intresse och som får mig att fundera och spinna vidare på hennes tankegångar.

Jag började läsa Ett gott liv i mellandagarna och den var snabbt utläst. Ett gott liv är på ett sätt en fortsättning på Jag vill inte då, jag vill bara inte leva som handlar om Heberleins upplevelser i samband med sin bipolära sjukdom. I Ett gott liv reviderar hon vissa av sina tankar i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och hon berättar även om den cirkus som boken medförde och hur det påverkade henne. Med hjälp av sina egna erfarenheter, tankar och andra kloka människors filosoferande resonerar Heberlein kring vad det innebär att bli frisk, att vara normal och att leva det goda livet.

Heberleins stil när hon skriver är akademiskt lättfattlig, mitt i prick och personlig. Boken är både underhållande, tankeställande och innehåller en hel del klokheter att tänka vidare kring.

Förutom innehållet är jag väldigt förtjust i formatet liten, inbunden och tar man bort pappret som omger boken finns där en text väldigt fint!

Junis bästa bok för min del blev Ernestams Kleopatras kam, en oväntad och ovanligt historia.

The Graveyard Book av Niel Gaiman var också läsvärd.

Månadens överraskning var Murakamis lilla bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Eftersom jag är totalt ointresserad av att springa gav jag endast boken en chans eftersom den är skriven av just Murakami. Men den visade sig vara riktigt bra och tänkvärd på många sätt. Den innefattade så mycket mer än bara löpning som tankar om livet och skrivande.

Jag läste även Gripeklassikerna Tordyveln flyger i skymningen för första gången. Den började väldigt starkt men tappade mot slutet.