Jag hade en förhoppning om att jag skulle tycka om Den stulna romanen, det var flera saker som pekade i den riktningen; underbar titeln och omslag samt det faktum att historien utspelar sig i Kairo med starka kvinnor som huvudpersoner. Men helt säker kan man ju inte vara förrän boken faktiskt är läst. Denna gång hade jag turen att träffa på en bok som verkligen föll mig i smaken! Vad titlen och omslaget utlovade höll historien med råge.

Den senaste tiden har jag läst många böcker vars historia jag har fastnat för, men det var ett tag sedan som språket i en bok grep tag  i mig och ruskade om mig. Det gör El-Saadawis språk, hon berättar med en krass inlevelse där varje ord kommer till sin rätt. Genom hennes språk blir karaktärerna levande, jag kommer förbi deras fasad och in i deras inre. Det är mänskliga karatärer hon målar upp. Ofta med en image utåt som rimmar illa med både derad dolda hadlingar och inre liv. Språket fungerar väl i sin översatta version till svenska men jag kan inte låta bli att undra hur det skulle vara att läsa den på sitt originalspråk. Skulle jag uppleva rytmen, betydelsen eller stryrkan i språket annorlunda?

Historien bjuder på ett rikt persongalleri och fokus flyttas mellan de olika personligheterna.  Bodour och Zakariya är gifta och har dottern Madiiga tillsammans. Både är yrkesmässigt framgångsrika. Bodour som universitetslektor och litteraturkritiker och Zakariya som skribent med en daglig kolumn i en av de stora dagstidningarna. Men båda tyngs av sitt förflutnas hemligheter som med sin ständiga närvaro dikterar nuet. De har ingått ett resonemangsäktenskap som ingen av dem har ork eller mod att avsluta, där hat och fientlighet bubblar precis under ytan. Innan äktenskapet med Zakariya fick Bodour en dotter, Zina, som hon övergav efter födseln. Zina växer upp som gatubarn men kämpar sig genom livet och blir en berömd sångerska. Älskad av folket, hatad av makten som ser henne som ett hot. Trots sina olika förutsättningar  går Zina och Madiiga  i samma skola där de blir vänner, ovetandes om sitt systerskap. Zina står på alla sätt utanför samhället, som barn var hon inte accepterad samhället inkluderade henne inte. Som vuxen framångsrik kvinna väljer hon att stå kvar utanför, hon stannar på de fattiga och barnens sida och korsar både skriva och oskrivna relger.

Berättelsen utspelar sig i flera dimensioner, dels i karaktärernas verklighet, men även i gränslandet mellan dröm och verklighet samt i den roman som Bodur skriver på i hemlighet under sömnlösa nätter. Samhällskritiken och kritiken mot religionen finns med som ett av historiens naturliga element. Kritiken tar upp allt från barns utsatthet, kvinnans situation, regimens brutalitet mot oliktänkande, utanförskap, hur religionen används för att tillskansa sig det man vill ha för egen vinning skull samt vikten av blodsband eller släktskap med människor som är rika på både makt och pengar.  

Den stulna romenen är en bok som väcker tankar och jag kan tänka mig att den passar utmärkt att läsa och diskutera i en bokcirkel!

Det var några böcker sedan jag läste en riktigt spännande bok så nu börjar det bli dags. Genom en utlottning på Enbokcirkelföralla har jag blivit ägare till boken Häst häst tiger tiger av Anita Ahrens, vilket passar alldeles utmärkt!

Då boken väntar på att bli läst har jag endast en luddig uppfattning om dess historia. Men vad som främst fascinerar mig så här långt är vad som inspirerat Anita att skriva den. Anita träffade en familj vars dotter var sjuk och behövde en ny lever. I Sverige var väntetiden flera år. En väntan som dottern kanske inte skulle överleva. Men om familjen hade en större summa pengar att avvara, möjlighet att resa till Kina samt inte ställde några frågor om varifrån levern kom ifrån skulle problemet kunna lösas och dottern få en ny lever. Familjen valde att tacka nej och väntar fortfarande på en lever till sin dotter.

Att bygga en thriller kring ett moraliskt dilemma är en kombination som har potential att bli riktigt bra. Jag återkommer  med mina tankar kring den då boken är läst, eller åtminstone påbörjad!

Ganska fort blir jag varse att Vänner för livet av Per Hagman är en bok jag kommer att tycka om. En historia med både personligheter och miljöer som kommer att bygga bo och stanna kvar i mitt minne.  

Då boken tar sin början är huvudpersonerna, Sophie och Erik, ungdomar. De växer upp under väldigt olika förhållanden. Sophies pappa är en världsberömd jockey och hon tillbringar sin barndom på den engelska landsbygden bland stall och travbanor. Men föräldrarna är mer intresserade av annat än sitt barn. Eriks verklighet är långt från denna, han växer upp Västgötaslätten med raggaren Eddie Meduza och den franske gentlemannarånaren Albert Spaggiari som förebilder. Men inte heller hans föräldrar har fokus på honom, han hamnar  i skuggan av sina föräldrars skilsmässa. Ungdomskapitlena ger en bild av varifrån de kommer och vad som har format dem. Båda har på olika sätt blivit svikna av vuxenvärlden, något de bär med sig.

Läsaren får lära känna Erik och Sophie var och en för sig och det är inte förrän en bra bit in i boken, då båda är runt 30 år, som de möts. Via olika vägar genom livet hamnar de båda på Franska Rivieran där slumpen för dem samman och en trevande relation tar sin början. Men en gnagande känsla gör gällande att allt inte kommer att fortsätta lika vackert och problemfritt som deras vänskap har tagit sin början.

Jag läser Vänner för livet vid havet. Det passar bra. Föränderligheten i Eriks och Sophies  världar  har många likheter med havets ständiga ombytlighet. Jag tycker om det faktum att Hagman länge burit på ett frö till historien men att han inte förrän nu hade alla bitar och den livserfarenhet som krävdes för att skriva historien.

Begreppen självständighet och ensamhet går som en röd tråd genom berättelsen. Ensamheten är i bland självvald, som när Erik flyttar från Stockholm till Nice och Sophie  flyr England för en anonym tillvaro i Paris. Dessa beskrivningar fastnar jag speciellt för då det i mångt och mycket strider mot dagens ideal om att vara social och nåbar mest hela tiden. Hur Sophie och Erik väljer ensamheten framför att ingår i ett kollektiv med den trygghet som det ger. Erik och Sophie är på många sätt två kantstötta och vilsna individer. De accepterar inte de givna ramarna som samhället dikterat utan befinner sig ofta utanför dessa, i miljöer där de blir en del av den ljusskygga verksamhet som pågår. De väljer att gå sina egna vägar även om priset blir högt.

Miljöerna är en väsenlig del av boken. Jag  får stifta bekantskap med platser jag inte visste mycket om, så som överklassens galoppbanor i England, lyxrestauranger med även mindre glamorösa platser så som Paris och Nices undrevärld där droger och prostitution är självklara element. Då jag bott i både Nice och Paris (och ständigt längtar tillbaka) blir jag extra fäst vid beskrivningarna av dessa platser. Jag jämför dem med min egen bild av dem. Speciellt skildringen av Nice stannar kvar hos mig. Hur staden målas upp inför mina ögon och blandas med mina egna intryck av platser som glassbaren Fenocchio, ostronrestaurangen Café de Turin och Cours Saleya som på dagen är blomstermarknad och på kvällen förvandlas till en stor uteservering. Hagman blottar stadens olika lager och hur dessa i sin motstridighet samexisterar.  

Min första känsla säger mig att de dryga 600 sidorna är befogade för att göra historien om Sophie och Erik rättvisa. Men ju längre in i berättelsen jag kommer desto mer övertygad blir jag om att vissa delar skulle kunna kortas ner. Poängen går fram men texten fortsätter utan att den för varken historien eller resonemanget vidare. Inte heller bokens dialog landar inte riktigt hos mig, den blir inte helt trovärdig.