Här kommer ett boktips till Läsutmaning – Afrika i fokus, på en annorlunda och intressant bok som  dock inte riktigt föll mig i smaken…

Ännu talar träden är titeln på en bok av Calixthe Beyala. Handlingen vävs kring en by i Kamerun och dess invånare. Eden berättar deras historia.

Jag hade väldigt höga förväntningar på denna bok. För höga då de inte infriades. Jag känner mig kluven inför dess historia. Jag trodde att denna bok skulle ge mig samma wow-upplevelse som när jag läste Gabriel Garcia Marques ”100 år av ensamhet”, vilket är svårt att leva upp till.

Jag läste halva ”Ännu talar träden” och sen pausade jag av den enkla anledningen att jag inte fastnade för den. När jag sedan läste den andra hälften hade jag lagt alla förväntningar åt sidan och jag uppskattade boken mer. Jag älskar titeln, Ännu talar träden, den ger en antydan om en berättelse om hopp och mystik. Det är som om titeln säger: ännu är det inte försent, det finns hopp trots allt. Jag tycker inte om omslagsbilden, den ger mig dåliga vibbar  och en knagglig start på historien.  Enligt mig hade det varit bättre med en framsida som speglar bokens mystiska eller magiska inslag.

Historien griper inte tag i mig. Den glider bara förbi mig utan att lämna några djupare avtryck. Jag blir aldrig riktigt engagerad i karaktärernas öden.  Däremot blir jag både imponerad och inspirerad av språket. Meningar som denna har fastnat:

Nästa dag tjöt vindbyarna, en tjock dimma steg från marken och lade sig över allting och träden liknade stora vita trollkarlar som firade ljusskygga mässor.

Boken gav intressant läsning men det är ingen historia som gjort avtryck.

Så länge jag kan minnas har jag varit skeptisk till novellformatet. Jag har helt enkelt tvivlat på dess förmåga att på några få sidor förmedla en hel berättelse. När jag ändå läst en novell som lyckats med detta konststycke har jag sett det som ett undantag och har inte övertygats om att genren är något för mig. Men jag har på allvar börjat ompröva min tidigare orubbliga tes. Novellformatet har sina fördelar. Att de är korta innebär att jag hinner läsa en hel novell även när tiden tryter. Det är även fascinerande hur en skicklig novellförfattare kan komprimera sin text och få ut ochförmedla essensen på bara några få sidor.

Parallellt med Presidentens hustru har jag börjat läsa novellsamlingen Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July. Den är skruvad, oväntad och full av berättarfantasi. Jag tycker mer om vissa noveller och mindre om andra, några kan inte beskrivas som något annat än klockrena.

I slutet av varje år uppstår samma dilemma, att hitta en passande kalender att anteckna stort och smått i under det kommande året. I år har jag  en Paulo Coelho-kalender. Det enda som egentligen har med författaren att göra är att det varje vecka finns tänkvärt ett citat från någon av Coelhos böcker. Kalendern är illustrerad av Catalina Estrada. En fin kalender helt enkelt!

En sen eftermiddagsfika med en fin vän. Vi gick till ett nytt café vars mest utmärkande inredningsdetalj bestod av  bokhyllor från golv till tak fyllda med diverse litteratur. Det är tacksamt att inreda med böcker, det skapar en ombonad atmosfär. Samma idé, att inreda med böcker, hade en efterrättsrestaurang som vi besökte i Indonesien.

Men här var inte böckerna riktiga utan en tapet!

Efter att ha fikat omgiven av böcker gick jag till ett ställe med än mer av samma vara, biblioteket.

För mig är det ultimata  när både kvalitet och kvantitet kan kombineras då det gäller läsning.  Men det är inte alltid möjligt, just nu är det många andra ting som tar tid och kraft. Läsandet blir lidande främst kvantiteten. Men när jag väl får tid  böcker är det kvalitativt!

Boken i fokus är Presidentens hustru, jag hade höga förväntningar och dessa har infriats. Efter 200 lästa sidor är jag fast, redan nu inser jag att det är en bok jag kommer att längta tillbaka till då sidorna är slut.

Presidentens hustru är en fiktiv roman men huvudpersonen, Alice Lindgren, är inspirerad av Laura Bush och hennes man  Charles Blackwell har ett antal likheter med George Bush. Genom bokens fyra delar, som alla är uppkallade efter olika adresser som Alice bor på från barndomen till livet som presidenthustru, får läsaren följa hennes liv och de val hon gör.