Några tankar kring Ö-morden  som  min älskling har läst under de senaste dagarna.

Ö-morden av Gretelise Holm

Journalisten Karin har en dröm om att skriva klart sin bok om Häxjakternna under 1400-1600-talet, för att kunna skriva klart boken bestämmer hon sig för att ta tjänstledigt från den tidning där hon jobbar för att åka till ön Skejö. Ön är ganska liten och när på kort tid flera äldre dör på ålderdomshemmet börjar ryktet gå på ön. Karin ser ut att befinna sig i en nutida häxjakt.

Styrkan med berättelsen är den humoristiska inslagen i inledningen av boken när samhället och dess invånare beskrivs. Det är väldigt många personer med osannolik bakgrund på den lilla ön. Svagheten är att det aldrig byggs upp någon spänning i historien vilket gör att boken tappar efter ett tag. Jag hade gärna sätt att författaren hade utvecklat en del av personerna och behållt det humoristiska i beskrivningarna men undvikigt att göra en deckare.

Så har då lugnet lagt sig över min lässituation här på semestern.  

Jag har fortsatt att läsa Dödgrävarens dotter. När jag gav den en chans och läste en lite längre stund kom jag in i den. Oates är ju aldrig fel, hennes språk är oslagbart. Men det är inte det enda som skett. Som jag skrev för några dagar sedan hade jag lust att läsa en chic-lit bok och nu har jag kommit över den perfekta, Gå vidare av Anna Maxted.  Hur jag fick tag på denna bok  ska jag berätta en annan gång…Jag har tidigare läst Höga klackar av samma författare och fann den underhållande.

Så nu är jag i läsbalans igen. En mer allvarlig bok och en lättsam. Krisen är alltså över och alla kan sova gott igen!

Jag är inte riktigt nöjd med mina bokval. Jag la undan Ristat i damm och började istället på Dödgrävarens dotter. Den är egentligen jätte bra men den funkar inte för mig just nu.  Att hitta en bok jag vill läsa just nu känns ungefär lika lätt som  de dagar man står framför garderober och verkligen inte hittar något att ha på sig. Allt känns fel. Jag sneglar avundsjukt på min älsklings Ö-morden, trots att jag inte har lust att läsa någon deckare. Kanske är det en chic-lit bok jag borde läsa?

Jag vet inte. Kanske fortsätter jag med Dödgrävarens dotter trots allt.

Dödgrävarens dotter på Café Lycklig

Snabba tankar om Lärarinnan i Villette av Ingrid Hedström

• Läsvärd!
• En imponerande debut!
• Sträckläste boken.

• En skickligt skriven deckare.
• Är mer än bara en deckare.
• Skriven av en svensk författarinna och journalist.
• Utspelar sig i Belgien.

• Ger en inblick i det belgiska rättsystemet.
• Flera parallella historier som är klurigt uppbyggda.
• Dåtidens påverkan på nutiden tas upp.
• Belgiens koloniala hisotria i Afrika, Rwnda och Kongo, gör sig påmind.
• Makten baksidor.
• Mörka hemligheter som kommer upp till ytan.
• Funderingar kring grupptryck väcks.
• Vill läsa mer om dem, undersökningsdomaren Martine, hennes man och hennes kollegor. Alla på jakt efter sanningen.
• Tur att hon skrivit ännu en bok, Flickorna i Villette.
• Allt detta på 300 sidor.

…och jag kom hem med en hel hög böcker som jag inte kunde motstå att låna hem. Intressant att det kan kännas så då jag redan har 3 påbörjde böcker på gång. Men, men.

Jag lånade i alla fall den 4e boken i Harry Potter-serien, Harry Potter och den flammande bägare. Till skilnad fråm många andra har jag inte riktigt fastnat för varken filmerna eller böckerna. Men nu ska jag ge dem en chans, kanske.

Jag hittade också en deckare Lärarinnan i Villette av Ingrid Hedström. Har läst några sidor och den verkar lovande.

After You d’ Gone (2000) – Bara Alice (2000)

My Lover’s Lover – Min älskares älskarinna (2002)

The Vanishing Act of Esme Lennox (2006) – Du visste aldrig att jag fanns (2007)

The Distance Between Us (2004)

Väskorna är packade och står redo i hallen, om några timmar bär det av mot Sälen och en dryg veckas semester! Men istället för att fixa iordning det sist fastnade jag här:

på golvet framför bokhyllan. Djupt fokuserad angående vilka böcker som ska få följa med på semestern. Egentligen är detta något jag inte behöver fundera på. Jag har sedan länge bestämt att jag ska läsa Shantaram i Sälen. Eftersom det är en bok på ungeför 900 sidor och det inte är en lässemester utan en skidsemester borde det räcka med denna bok, eller hur?

Men det ska inte vara lätt. Tänk om jag inte gillar den, trots alla lovord det fått eller att jag helt enkelt inte har lust att läsa just den. Då sitter jag på pottkanten om jag inte tagit med någon annan bok. För att slippa hamna på pottkanten packar jag ner några extra böcker. Det blev:

Gift med en beduin av Marguerite van Geldermalsen

Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson

Livstecken av Gunilla Linn Persson

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf

Några tankar kring Martina Lowdens bok Allt.

Jag ser fram emot att läsa Allt. De fina citaten från recensionerna på bokens fram och baksida gör mig nyfiken.

Jag börjar läsa och tycker mest att det är lösryckta tankar kring allt och inget. Jag blir imponerad av hennes kraft att mixa, listor, dialog, små och stora tankar, ja i stort sett allt. Problemet är att jag upplever texten som ofokuserad och osammanhängande. Vad är syftet? Det är texter som hade passat bättre i bloggform än i bokform. En hel bok på över 600 sidor blir helt enkelt för mycket.

Jag lägger ifrån mig boken och bestämmer mig för att googla Martina Lowden. Vem är denna människa? Jag läser några intervjuer med henne och blir inte klokare för det. Istället går mina tankar till sagan om ”Kejsarens nya kläder”. Det är bara de bildade som kan se det vackra tyg hans nya kläder är gjorda av. Alla beundrar för ingen vill visa sig obildad.

Jag låter en vän läsa lite ur boken och kommer tillbaka med kommentaren, ”Det känns som att Martina har lärt sig en massa fina ord nyligen och hon vill använda alla på en och samma gång”. Jag kan inte annat än att hålla med.

Det känns som en bok som antingen går rakt in i hjärtat eller som man inte får någon känsla alls för. För mig är det en bok som jag varken förstår mig på eller fattar tycke för. Jag gillar konceptet att blanda olika typer av texter men i det långa loppet fungerar det inte. Även om vissa avsnitt är klockrena t ex dialogen mellan Martina och hennes mormor på sidan 24. Jag funderar på om detta inte är en bok som i väldigt hög grad är beroende av läsarens humör. Om den läses vid helt rätt humör upplevs den som fantastik och tvärtom.
Titeln är dock passande och representerar både bokens styrka och svaghet.