Några tankar kring Martina Lowdens bok Allt.

Jag ser fram emot att läsa Allt. De fina citaten från recensionerna på bokens fram och baksida gör mig nyfiken.

Jag börjar läsa och tycker mest att det är lösryckta tankar kring allt och inget. Jag blir imponerad av hennes kraft att mixa, listor, dialog, små och stora tankar, ja i stort sett allt. Problemet är att jag upplever texten som ofokuserad och osammanhängande. Vad är syftet? Det är texter som hade passat bättre i bloggform än i bokform. En hel bok på över 600 sidor blir helt enkelt för mycket.

Jag lägger ifrån mig boken och bestämmer mig för att googla Martina Lowden. Vem är denna människa? Jag läser några intervjuer med henne och blir inte klokare för det. Istället går mina tankar till sagan om ”Kejsarens nya kläder”. Det är bara de bildade som kan se det vackra tyg hans nya kläder är gjorda av. Alla beundrar för ingen vill visa sig obildad.

Jag låter en vän läsa lite ur boken och kommer tillbaka med kommentaren, ”Det känns som att Martina har lärt sig en massa fina ord nyligen och hon vill använda alla på en och samma gång”. Jag kan inte annat än att hålla med.

Det känns som en bok som antingen går rakt in i hjärtat eller som man inte får någon känsla alls för. För mig är det en bok som jag varken förstår mig på eller fattar tycke för. Jag gillar konceptet att blanda olika typer av texter men i det långa loppet fungerar det inte. Även om vissa avsnitt är klockrena t ex dialogen mellan Martina och hennes mormor på sidan 24. Jag funderar på om detta inte är en bok som i väldigt hög grad är beroende av läsarens humör. Om den läses vid helt rätt humör upplevs den som fantastik och tvärtom.
Titeln är dock passande och representerar både bokens styrka och svaghet.