Â
SĂ„ har jag dĂ„ lĂ€st ut Tokyo, som jag började lĂ€sa i Ystad.  Jag har aldrig lĂ€st nĂ„got liknande, bĂ„de vad det gĂ€ller historia och karaktĂ€rer. Men det som etsats sig fast Ă€r de kalla kĂ„rar som boken framkallade och lĂ€mnade efter sig. Jag var inte alls beredd pĂ„ en sĂ„ lĂ€skig historia. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt motsvarade inte baksidetexten bokens innehĂ„ll. Baksidetexten ger givetvis rĂ€tt information men den förmĂ„r varken förmedla bokens obehagliga stĂ€mning eller dess udda karaktĂ€rer. Kanske skulle man kunna tycka att framsidan ger en fingervisning om bokens lĂ€skighetsgrad…
Boken Àr uppbyggd kring tvÄ historier som berÀttas parallellt.
Den första historien utspelar sig i Tokyo 1990. Grey, en student frÄn Storbritannien Àr berÀttelsens huvudperson. Hon kommer till Tokyo för att söka sanningen. Sanningen kring vad som skedde under Nankingmassakern 1937 i Kina. Hon Àr speciellt intresserad av en film som professorn Shi Chongming sÀgs ha i sin Àgo. Genom att fÄ se denna film tror sig Gery finna svar pÄ frÄgor angÄende sitt eget förflutna. Bokens andra berÀttelse Àr Shi Chongmings dagboksanteckningar frÄn Kina 1937. Genom dessa fÄr lÀsaren en insikt i Shis och hans familjs situation under Nankingmassakern.
BerĂ€ttelserna Ă€r snyggt sammanflĂ€tade och ger boken extra dimensioner.  Historien Ă€r mĂ€rklig och ibland riktigt obehaglig, jag gillar egentligen inte sĂ„dana böcker, men denna Ă€r lĂ€svĂ€rd. Dessutom lĂ€rde jag mig nya saker, jag visste inget om Nankingmassakern som skett i verkligheten innan jag lĂ€ste denna bok (som Ă€r fiktiv). Ănnu ett exempel pĂ„ mĂ€nniskans oerhörda grymhet.