Har nu läst ut Sophies historia, skriven av Jojo Moyes som fick sitt stora genombrott med boken Livet efter dig. 

I Sophies historia länkas två kvinnors öden samman,Sophie som under första världskriget drivet ett hotell tillsammans med sin syster i den franska staden St Péronne  och Liv som lever nästan 100 år senare i London. Berättelsens röda tråd är en tavla föreställande Sophie som hennes man målade av henne innan kriget och som nästan hundra år senare finns i Livs ägo.

Problemet som jag ofta upplever med böcker som berättar två parallella historier är att den ena är mer intressant och engagerande än den andra. Tyvärr uppstår denna problematik i även denna bok. Historien om Sophies öde finner jag gripande och spännande.  Medan berättelsen om Liv mer eller mindre går på tomgång. Den känns dessutom som en historia jag läst förut. En olycklig kvinna, sårad av livet som slutligen träffar Mr Perfect som inte är perfekt. Stora delar av historien om Liv upplever jag som en transportsträcka.

Jag funderar på om historien om Liv verkligen behövs som katalysator för att berätta historien om Sophie? Eller om Sophies historia skulle ha kunnat berättas på egen hand. Jag tror den skulle klara av att stå på egna ben. Om man skulle göra en film baserad på boken borde den fokusera på Sophies liv och endast väldigt lite ta in Liv.

Boken behandlar intressanta teman så som de civilas förutsättningar under första världskriget. Närmare bestämt de civilas liv i en fransk by under tysk ockupation. Hur människor utför modiga handlingar, hur de samarbetar men även vänds emot varandra och hur deras enda önskan är att livet ska bli som tidigare igen. Hur nöden inte har någon lag och hur uppfinningsrikedomen blomstrar.  Jag finner även aspekten med stulen konst i krigstider väldigt intressant. Tyvärr haltar utförandet och bokens som helhet blir bara ok, trots att det finns potential till en riktigt bra historia.

Jag upplever boken som ojämn och någonstans i mitten tappar jag intresset och slutar läsa. men då boken ska diskuteras i en bokcirkel läste jag slut den och åter fångar den mitt intresse.

Vad jag gillar med Moyes författarskap (baserat på de två böcker jag läst) är att hon låter livet drabba sina karaktärer.Det skapar både levande och drabbande intriger och persongalleri. Det är även orsaken till att jag förmodligen kommer att återkomma till hennes författarskap.

Jag blev så nyfiken på Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek av Lena Andersson att jag pausade alla pågående böcker och under tre dagar la jag alla litteraturtid på att lyssna på denna  bok. Helt absorberad av Ester Nilssons värld och hennes relation till Hugo Rask. Jag var nyfiken på boken men trodde aldrig att den skulle drabba mig på det sätt den gjorde.

Den är oerhört välskriven, på alla plan och drabbande. Jag tror de allra flesta kan relatera till den kärlekshistoria som uppdagar sig, antingen Esters eller Hugos perspektiv. Bokens storhet ligger dels i igenkänningsfaktorn Men även språket som förmedlar historien på ett så skarpt och direkt sätt.

Handlingen kretsar kring något så enkelt och vanligt som en skev (kärleks)relation där den ene vill mer än den andre och där kommunikationen dem emellan verkligen inte fungerar. I Egenmäktigt förfarande är det poeten och essäisten Ester Nilsson som står i centrum, det är ur hennes perspektiv vi får följa hennes och konstnären Hugo Rasks relation. Den startar med att Ester ska skriva en artikel om Hugo och och intervjuar honom. Från dessa möten växer en relation fram där Ester vill allt medan Hugo är med tillbakadragen och tveksam. Men varje gång Ester är på väg bort, visar Hugo henne precis så mycket intresse för att hon åter ska få upp hoppet. Det är nästan lite obehagligt hur Ester absorberas av Hugo. Hon kan varken jobba eller tänka på annat än honom, hans ord och handlingar samt hur dessa bör tolkas. Det gör ont att gång på gång bevittna deras bristfälliga kommunikation och Esters gissningar av Hugos beteende som allt som oftast blir misstolkningar.

Egenmäktigt förfarande är en bok som fungerar alldeles utmärkt, som ljudbok. Jag hade mina tvivel angående det, med de kom på skam. Att ljudboken är en författaruppläsning tillför en extra dimension. Jag känner att detta är en bok vars innebörd skulle fördjupas vid en omläsning så jag funderar på att köpa boken. Jag skulle vilja stryka under och spara alla mina favoritmeningar. Och de är många.

Smått förvånad kan jag konstatera att detta är en av de bästa böcker jag läst och när jag smält den något mer ska jag lyssna på Lena Anderssons andra bok om Ester, Utan personligt ansvar. 

Donna Tartt är en författare som fascinerar mig. Hon verkar vara en person med hög integritet och med en osedvanligt god förmåga att berätta en historia.  Hon skriver en bok vart tionde år vilket hittills resulterat i 3 böcker: Den hemliga historien (1992), Den lille vännen (2002), Steglitsan (2013). Alla tre tegelstenar på över 600 sidor.

Den hemliga historien har jag läst och jag var ganska ambivalent till historien. Vissa bitar fastnar jag för medan jag var mindre imponerad av andra. Men jag landar ändå i att boken var läsvärd. Tänker att det vore intressant att läsa om den nu ett par år senare men jag tror inte att det blir av.

Nu befinner jag mig ungefär 300 sidor in i Steglitsan och hittills fångar denna bok mig mer än vad Den hemliga historien gjorde.

Huvudpersonen Theo Decker har så här långt inte haft det så lätt. Hans ordnade tonårsliv i New York vänds upp och ner då hans mamma dör i en explosion på konstmuseet The Met. En explosion som verkar vara ett terrordåd. Mamman var hans enda närstående och då han är minderårig får han bo hos sin kompis Andy och hans välbärgade familj. Just när livet återigen börjar stabilisera sig för Theo dyker hans pappa och hans flickvän upp från ingenstans och tar med honom till Las Vegas. Där lämnas han mer eller mindre vind för våg och flyter runt utan någon vuxens insyn eller engagemang. Las Vegas beskrivs som kontrasternas plats där det är ljusår mellan The Strip och de områden där rika turister rör sig och de övergivna bostadsområdena långt ute där sanden tar sig in överallt och ljuset är obarmhärtigt vitt och förfallet (både det mänskliga och byggnadernas) är ett faktum.

Historien som målas upp griper tag i mig och stannar kvar mellan lästillfällena. Tillfällen jag längtar efter. Det finns en god balans mellan detaljrikedom och ett driv i historien. Storyn rör sig hela tiden framåt vilket är bra då jag fann Den hemliga historien långtråkig emellanåt. Steglitsans persongalleri är också intressant med flertalet udda personer som jag följer med stort intresse. Skickligt utmejslade karaktärer som många gånger känns mer som levande personer än som karaktärer i en fiktiv roman.

Så här långt är jag nöjd alla aspekter av boken och även det faktum att jag har över 400 sidor kvar.

Jag håller för närvarande på att läsa tre böcker samt lyssnar på en ljudbok.

1) Bok två i Murakamis IQ84-serie. Läsandet av denna bok har så här långt tagit mig till sidan 250 av 400. Då jag läser om den är jag ju i stora drag redan bekant med handlingen men allt minns jag inte. I vissa delar finner jag den fenomenal, riktigt bra Murakamistil och emellanåt känns handlingen mest som skräp. ska bli väldigt intressant att se var slutbetyget landar när jag även har läst bok 3 som är seriens avslutande del.

2) Steglitsan denna 780-sidors tegelsten av Donna Tartt som jag verkligen fastnat i. Både i sättet hon målar upp och levandegör miljöerna.  New York som jag besökt känner jag igen efter hennes beskrivningar och Las Vegas som jag aldrig varit i får jag ändå en levande bild och känsla av som gör att det känns som att jag varit där.  Ibland är en god bok verkligen som att resa, sittandes hemma i soffan. Detaljerat skriver hon, det är en av hennes styrkor, att både personer och miljöer genom att små detaljer finns med blir både äkta och verkliga. En bok jag verkligen längtar till att få läsa vidare.

3) Porträttet av dig. Är skriven av Isabel Wolff. Påbörjade boken utan att veta någonting om vare sig dess handling eller författaren. Det är en pysmysig bok som jag inte riktigt blir klok på. Om den bara ska vara så där småmysig eller om den kommer att ha någon tyngd. Efter att ha läst 2/3 lutar det åt att det just är en sådan må bra-bok. Där porträttmålaren Ella Graham är handlingens huvudperson. Boken kretsar kring Ellas arbete och de personer hon målar av samtidigt som hon brottas med sitt privatliv, en försvunnen far som helt plötsligt vill ha kontakt och en syster som ska gifta sig med en man hon själv har känslor för.

När det gäller ljudböcker lyssnar jag på Livet går vidare som är andra delen i Karin Wahlbergs romanserie som utspelar sig kring ett sjukhus i en svensk småstad på 50-talet.

De här tre loppisböckerna köpte jag med mig hem i veckan: 

I så himla fint skick alla tre, som om de vore olästa.

Lotus Blues.  Jag har haft ett kluvet förhållande till Kristina Ohlssons tidigare kriminalroman-serie om Fredrika Bergman och hennes kollegor Alex Recht. Men så har det ändå blivit att jag läst några stycken och landat i att jag trots allt gillar dem. Så när jag hittade Lotus Blues som är den första boken i en serie om två där advokat Martin Benner är huvudrollsinnehavaren tänkte jag att den kunde vara intressant.

Ru. Korta och klara små kapitel. Poetiska och samtidigt lättillgängliga. Känns som en bok man kan läsa någon sida eller två ur, fundera kring för att sedan återvända till när andan faller på. En självbiografisk roman skriven av Kim Thúy. I bokens korta kapitel ger hon kärnfulla fragment av sitt liv. Dessutom, ett drömigt omslag.

Dykvinnan. Skriven av en en av mina favoritförfattare, Joyce Carol Oates. Vet inte något om denna bok men misstänker att den är bra. Hennes böcker drabbar mig allt som oftast. Unika, absorberande historier från en riktigt bra historieberättare.