Jag gillar konceptet, en historia om hur våra handlingar sprider sig som ringar på vattnet och får konsekvenser vi inte kunnat förutse.

Alvtegens bok tar avstamp i en olycka, ett tåg och en bil krockar, till följd av olyckan dör elva personer. Sen backas bandet till fem månader innan olyckan och läsaren får följa tre personer framtill olyckan. Det är Bodil, som väljer att lämna sin man och dra sig tillbaka och skapa ett eget liv utifrån sina egna förutsättningar. Viktoria är Bodils vuxna dotter. Hon är högpresterande med ett arbete som jurist på finansinspektionen. Hon är lyckad men olycklig och börjar träffa en psykolog. Relationen mellan Viktoria och Bodil är minst sagt haltade. Andreas är en framgångsrik arkitekt, som också lyckats privat, gift med Åsa och har två barn och fin villa. Men så ställs hela hans liv på ända då han råkar befinna sig i en juvelerarbutik som blir rånad. Andreas börjar tvivla på det liv han lever och de tankar han tänker vilket får konsekvenser både för honom och hans familj.

Jag börjar läsa med en stor portion nyfikenhet. Karin Alvtegens böcker på S- Skuld, Skam, Saknad och Svek tyckte jag var alldeles strålande då jag läste dem för flera år sedan. Sen blev jag inte så imponerad av hennes En sannolik historia.
Men nyfikenheten försvinner  och läsandet övergår i någon form av tristess, jag läser om dessa tre människoöden men blir inte fångad av det jag läser. Det leder till att jag drar ut på läsandet, läser några sidor då och då men något flow infinner sig inte.
Så vänder det, intrigen och personbeskrivningarna tätnat och intresset ökar och visst binder hon ihop historien på slutet, de tre människoödena och olyckan.

Men det är trots allt något som fattas, Fjärilseffekten blir ok men inte mer än så och skulle jag rekommendera någon bok av Alvtegen skulle det bli någon av böckerna på S. Under läsandets gång tänker jag flera gånger att själva bokidén är strålande men att historien inte når ända fram. I stora delar upplever jag att den går på tomgång. Men så ibland så blixtrar det till och vissa stycken är riktigt bra. Trots att boken är ganska tunn, ca 250 sidor tar det lång tid för mig att läsa den. Jag läser lite då och då men det är ingen bok som jag fastnar i eller funderar över. Jag tänker att det kan vara ett av problemen, att boken inte fastnar hos mig gör att jag  drar ut på läsandet vilket i sin tur försämrar läsupplevelsen.

Av mina föräldrar fick jag tre böcker som jag verkligen önskade mig, Kristina Sandbergs triologi om hemmafrun Maj: Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. 

Så himla glad och förväntansfull är jag över den läsupplevelse som väntar. Jag har läst Att föda ett barn så nu börjar jag direkt med Sörja för de sina. 

Tänker att de kan bli fin höstläsning.

Så har jag haft lyxen att vara i Göteborg under bokmässhelgen i slutet av september. Och givetvis var en av helgens huvudattraktioner att besöka bokmässan. Det var ett par år sedan sist så det var ett roligt återseende! En hel dag tillbringade jag på mässan tillsammans med min bokälskande mamma.

Vi fick till en bra mix av att strosa runt på mässan bland alla bokmontrar & att lyssna på olika författare. Vi var på bokmässan hela söndagen, vilket är en bra dag ur flera aspekter,  dels är det lite billigare inträde på förmiddagen och så ingår alla seminarier i inträdesavgiften.

Det är hur mycket som helst att ta in. Det finns ju så många förlag, boksällskap och andra representerade på mässan kombinerat med ett ständigt myller av besökare, det är en omöjlighet att ta in allt. Roligt är det men hjälp vad trött man blir! Bra skor och fikapauser rekommenderas.

Så kom hösten, löven föll och jag fyllde kalas. I paketen låg det jag önskade mig mest, ett gäng böcker! Några önskade och någon överraskningen, en perfekt mix!

och så Sanningen om fallet Henry Quebert som jag var jätte nyfiken på. Det var även denna bok jag tog med för att läsa under bokmässhelgen i Göteborg!

Curtis Sittenfeld. Denna hyllade, omskrivna författare. Hittills har hon skrivit fem böcker, varav fyra finns på svenska: I en klass för sig, Mannen i mina drömmar, Presidentens hustru & Systerland. 

Curtis Sittenfeld är en författare jag tycker om. Det är inte så ofta hon kommer ut med en ny bok så min ambition är att läsa de böcker hon skriver. Hennes tre första böcker har jag läst. Presidentens hustru  fann jag alldeles strålande och den hade jag kunnat tänka mig att läsa om. En klass för sig var också bra men lite väl lång om livet på en internatskola. Den är jag också intresserad av att läsa om, trots sin längd.  Mannen i mitt liv minns jag knappt något av och får en känsla av att jag inte direkt gillade.  

Nu har jag precis läst ut Systerland. Det var ett tag sedan jag läste recensioner av Systerland men jag får en känsla av att boken har inte fått lika bra kritik som Presidentens hustru & I en klass för sig. Men det där med vad andra tycker om en specifik bok kan ju både hjälpa och stjälpa en i bokskogen. Men efter att ha läst ut Systerland är jag beredd att hålla med. Det är en läsvärd och engagerande historia men den når inte riktigt upp till samma nivå som Presidentens hustru.

Bokens huvudpersoner är tvillingsystrarna Vi och Kate och berättarperspektivet är Kates. Lika men ändå så olika är dessa  systrar. De är båda synska, en förmåga de valt att förvalta på olika sätt. Vi, genom att jobba som medium och bejaka sin förmåga medan Kate under större delen av sitt liv försökt förtrycka den.

Kate är gift med Jeremy och tillsammans har de två barn som Kate är hemma och tar hand om. Jag tycker om, skildringarna av Kates vardagsliv i Sankt Louis, där hon tar hand om barnen och ordnar med vardagslivet. Vi är ensamstående, beskrivs som bekymmerslös och oansvarig i jämförelse med sin syster.

Kate lever ett ganska lugnt och ordnat familjeliv tills Vi förutspår en jordbävning i Sankt Louis, Vi blir intervjuad och hennes förutsägelse får explosionsartad spridning i media vilket påverkar både Kate, hennes familj och Vi. Parallellt med att man får följa karaktärernas liv i väntan på den förutspådda jordbävningen får man även glimtar från systrarnas barndom och liv som unga vilket tillsammans med händelserna i nutid ger en samlad bild av bokens personer och deras känslor och agerande.

På något sätt tycker jag att twisten med den förutspådda jordbävningen och mediahypen kring den är lite för mycket och att det förmodligen hade gått att skriva en intressant bok med dessa karaktärer utan jordbävningsaspekten.

Det känns även som att slutet av boken är skrivet i en hast och den efterlämnar sig en del frågetecken. Från att bokens början och mitt går i ett behagligt tempo, där händelser och personer beskrivs utförligt och med en noggrannhet som gör att jag tycker mig känna bokens karaktärer på ett djupt plan. Blir slutet en snabbspolning genom en rad omvälvande händelser. Kanske är det en medveten strategi från författarens sida eller så blev det tidsbrist i slutet av skrivprocessen. Oavsett fungerar det dåligt och drar ner bokens helhetsintryck.

Sittenfeldt är en författare vars böcker håller hög standard så även om Systerland inte är den bästa bok hon skrivit är den helt klart läsvärd.

Många gånger har jag tänkt läsa Bea Uusmas hyllade bok Expeditionen Min kärlekshistoria. Men så har det inte blivit av. Jag ville så gärna läsa den illustrerade utgåvan men varit för snål för att köpa den. Sen har jag uppriktigt sagt inte förstått hur man skulle kunna bli så uppslukad av en historia om en polarexpedition år 1897 som misslyckas fatalt.
Nu vet jag att det går alldeles utmärkt. Jag hittade nämligen boken på biblioteket igår och jag lånade hem den. Började bläddra i den på kvällen, blev uppslukad och läste en tredjedel av boken.

Så vad är det då för bok? Svår att genrebestämma, vilket är dess styrka (men förmodligen också anledningen till att jag inte läst den tidigare, jag har inte förstått vad det är för bok). Den röda tråden är berättelsen om Ingenjör Andrées polarexpedition som 1897 har som mål att ta sig  till Nordpolen med hjälp av en vätgasballong. Expeditionen misslyckas och de tre expeditionsdeltagarna ( Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Fraenkel) dör. Varför de dör är oklart, men det har framlagts en hel rad teorier från olika håll. Det märkliga är att de dog trots att de hade både mat, varma kläder, fungerande gevär och ammunition. Samtidigt är boken en berättelse om Bea Uusma, hur hon på en tråkig fest börjar bläddra i en bok om Andrées polarexpedition och sedan växer det fram ett stort intresse hos henne, en vilja och ett driv att lösa gåtan, förstå vad som hände expeditionens medlemmar och varför. Man får följa hennes egna resor till Nordpolen hennes tankar kring expeditionen. Boken är fylld av bilder, delar av brev och dagboksanteckningar från expeditionens deltagare.

Hur historien slutar vet man från början, ändå är det en fascinerande och gripande historia som växer fram och den levandegörs i blandningen mellan Bea Uusmas ord och dokumenten från expeditionen. När man läser om förberedelserna och expeditionens förutsättningar känns det som att den var dömd att misslyckas och det känns vemodigt att läsa hur engagerade de var och hur mycket Andrée och hans expeditionsdeltagare trodde på projektet.

Nu önskar jag mig mer lästid så jag kan ta mig an bokens två sista tredjedelar.

Min dotter säger, “nu trillar löven, då kommer hösten och du fyller kalas mamma”. Så sant.

Hösten är på intåg och jag sitter vid vårt nya köksbord på nya pinnstolar och utanför fönstren skiner solen och de löv som i dag är gröna kommer snart skifta i höstens färger för att sedan falla till marken. På bordet framför mig ligger följande saker:

En av böckerna jag läser just nu, Larma, släcka, rädda i Rosengädda som är den andra boken i Emma Hambergs serie om just det lilla samhället Rosengädda och dessa brokiga skara av invånare. Precis som med seriens första bok Rosengädda nästa! har jag svårt att komma in i boken. Tycker stundtals att den är tramsig men så vänder det och jag kommer in i både berättelsen och karaktärernas liv. Finner det mysigt att för en stund besöka denna mysiga fiktiva plats som trotts sin höga mysfaktor behandlar livets olika svårigheter. En perfekt bok att läsa några sidor i då och då. Lätta att komma in i och lätt att lägga ifrån sig.
Hamberg bygger upp en hel värld kring samhället Rosengädda dit en av huvudpersonerna, Tessan precis har flyttat. Hon har lämnat sitt gamla liv bakom sig och har tagit över det gamla stationshuset som hon planerar att göra om till restaurang. Vilket blir lättare sagt än gjort. Av en slump får hon hjälp av Jonny, som är Rosengäddas brandinspektör, vars liv inte heller är så lätt. Denna bok känns som en typisk mysbok att läsa på hösten, uppkurad i soffan. Delarna i Rosengädda-serien känns hyfsat fristående men läses ändå med fördel i ordning.Min Van Gogh-skrivbok som jag fyller med hösten tankar och idéer. Inhandlad för massor av år sedan under en resa till Amsterdam.Maggie O’Farrells bok Bara Alice. Det är författarens debutroman och kom på svenska år 2000. När jag läste den för ett antal år sedan var det en av de bästa böcker jag läst. Jag minns inte mycket av handlingen men däremot minns jag fortfarande känslan som boken gav mig. År 2009 återkom jag till Maggie O’Farrells författarskap och läste Min älskares älskarinna. I somras var det dags att åter ta sig an en ny bok av Maggie O’Farrells och jag läste Sommaren utan regn. Också den väldigt fin, om en familj där fadern utan förvarning bara lämnar hemmet och återvänder inte. Ur de tre vuxna barnens perspektiv läggs sedan bit för bit till denna familjs historia. En familj som är som familjer är mest, trassliga, fulla med kärlek och komplicerade relationer. En fin historia, väl värd att läsa.  

Och sist men inte minst, en kopp kanelkaffe, tänker att det känns som en himla bra variant på kaffe nu när hösten är på gång.