Den drunknande är Therese Bomans debutroman och jag tycker det är en stark debut. Jag läser den under två kvällar, jag sitter ute under en filt med kvällsfika.

Boken är relativt kort, 170 sidor och språket  enkelt och precist så den går rasande fort att läsa. Att den går fort att läsa beror också på att boken är spännande jag vill veta hur intrigen kommer att utveckla sig.

Marina åker för att hälsa på sin storasyster Stella och hennes man Gabriel. Stella är i Marinas ögon nästintill perfekt, snygg, har ett bra jobb, vacker i alla kläder hon tar på sig och har ett belevat sätt. Genom att bli tillsammans med den mycket äldre författaren och flytta till honom i Skåne. Genom att välja Gabriel har Stella för första gången gjort något utanför mallen.

Marina däremot känner sig allt annat än perfekt, hon har ett haltande förhållande med en kille hon inte gillar speciellt mycket, studierna i konstvetenskap går väldigt trögt och hon bor i en lägenhet i Stockholm där hon inte trivs.

Givetvis blir Marinas vistelse hos Stella och Gabriel allt annat än problemfri. Mer vill jag egentligen inte skriva. Boken ska helt enkelt upplevas.

Dialogen är det som fungerar allra bäst, den driver händelseförloppet framåt och sätter fingret på underliggande stämningar. En stor del av texten består av Marinas tankar, kring det som sker just nu men även barndomsminnen. Även dessa delar är bra men jag har inte riktigt ro att  läsa dem ordentligt eftersom jag hela tiden strävar mot dialogerna.

När det gäller slutet hade jag en känsla av att jag nog skulle bli besviken och när jag precis läst ut boken kände jag att slutet verkligen är bokens svaga länk. Men samtidigt vet jag inte riktigt om något annat slut hade varit bättre. Men en helt klart läsvärd bok är det! Jag ska hålla utkik efter fler böcker av Therese Boman framöver.

Så har jag då läst ut den avslutande delen Mockingjay (Revolt) av Hungertriologin av Suzanne Collins.

Precis som jag hade blivit varnad för innan jag påbörjade Mockingjay så var detta den svagaste av de tre böckerna. Men efter att ha följt historien och karaktärerna i två böcker ville jag verkligen veta hur allt skulle avslutas. Nu vet jag och mitt samlade intryck är att boken i sig var ganska ok men att slutet var uselt. Många trådar fick hänga lösa och upplösningen kändes inte genomtänkt, snarare som att författaren behövde ett snabbt avslut på sitt arbete. Tråkigt med tanke på att de första två böckerna var riktigt läsvärda.

Nu väntar jag på filmen som ska komma 2012!

Här och här har jag skrivit om Hungerspelen

Här har jag skrivit om Fatta Eld

Andra bokbloggare om Hungertriologin:

Enbokcirkelföralla

Kafka på jobbet:  Revolt

Malin the writer: Fatta eld Revolt Hungerspelen

Boktoka:  Revolt Fatta Eld

Nora är föräldralös efter en olycka då båda hennes föräldrar omkom. Hon bor hos släktingar som är väldigt snälla och som tar väl hand om henne men trots det känner hon sig ensam och utanför. hon saknar sina föräldrar vars död hon aldrig fick sörja och bearbeta, istället tystades det ner. Förmodligen av omtanke men det blev helt fel. När familjen flyttar in i en ny lägenhet börjar det hända mystiska saker, de sker alltid när Nora är ensam hemma. Hon hör steg utan att någon är där, en klocka som varit sönder i många år börjar gå baklänges. Nora får ett telefonsamtal från en anonym person om att det finns ett paket till henne i en antikvitetsaffär i Gamla Stan. Nora är motsträvig och vill inte hämta paketet, men hennes styvbror Dag insisterar och när en möjlighet att åka till Stockholm uppenbarar sig åker de iväg för att hämta paketet. Sen följer en rad märkliga händelse och små puzzelbitar fogas till en historia som skedde långt bak i tiden och som har kopplingar till Nora.

Förutom att Agnes Cecilia  – en sällsam historia  (skriven av Maria Gripe) bjuder på en riktigt bra historia tycker jag att titeln är helt strålande, jag tror att det är min absoluta favorittitel när det gäller böcker.. I mitt tycke är denna bok tillsammans med Skuggserien de bästa böcker hon skrivit. Gripe är skicklig när hon sätter historien i en helt realisitisk miljö och sen lägger till övernaturliga eller mystiska element. Många gånger promenerar de övernaturliga händelserna på gränsen – de skulle kunna ha en naturlig förklaring eller inte…

Så har du inte redan läst den är det hög tid!

1991 filmatiserade Agnes Cecilia så nu är nästa plan att låna filmen på biblioteket!

Läs den, det är mitt bästa tips!

Jag älskar dig inte är en bok som verkligen kröp innanför skinnet på mig och ruskade om. Som jag skrev i ett tidigare inlägg handlar boken om Lotten som är gift med Per. Lotten har alltid varit nöjd och lycklig i äktenskapet med Per. Har känt att de varit ett bra team som kompletterat varandra väl. Lotten jobbar som lärare, var mammaeldig länge med deras båda flickor och har tagit hand om hemmet. Per har gjort karrriär men har samtidigt alltid stöttat och uppskattat allt som Lotten har gjort. Men så en dag säger Per de dömda orden, jag älskar dig inte. Lottens värld som kretsat kring kärnfamiljen rasar.

Det är inte det faktum att Pers kärlek tagit slut som är det jobbiga i denna historien utan sättet han hanterar situationen på och hur människorna runt honom drabbas. Jag sträckläste boken, blev så fast i dessa fiktiva människors öde. Trots att boken inte bygger på några sanna händelse ligger den nog nära många människors verklighet.

En riktigt bra bok helt enkelt! Jag ska hålla ögonen öppna efter fler böcker av Christina Stielli.

En ledig dag vid havet lyssnade jag på Björn af Kleens sommarprat från 2010. Han berättade lite om sin bok Jorden de ärvde och efter att ha lyssnat på honom började jag läsa boken, som jag lägligt nog hade packat ner.

Boken handlar om den svenska adeln och af Kleen har intervjuat en del personer ur den svenska adeln. Dessa intervjuer är sedan kompletterade med väldigt mycket historia kring adeln. Alldeles för mycket detaljerad information får jag ta del av, jag skummar dessa avsnitt då de helt enkelt inte intresserar mig tillräckligt.  Så här i efterhand tycker jag inte att boken gett mig så mycket. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men vad jag däremot är säker på är att boken inte levde upp till det. Synd, jag trodde jag skulle gilla den och få ut något av att läsa den.

Det blev en del läst under helgen, inte riktigt det jag tänkt. Men det blev bra ändå!  Regniga stunder har jag stannat inne med en bok och bara njutit. Främst har jag läst Himalayabreven och så började jag på Osynlig av Paul Auster.

Det är så märkligt med Himalayabreven, räknat i antal sidor är det en relativt kort bok, runt 240 sidor, men av någon anledning tar det lång tid för mig att läsa. Men jag gillar den så det gör inget!

Så här långt känns Osynlig som en typisk Austerbok. Jag känner igen rytmen och tonen från tidigare böcker. Det lågmälda och subtila i språket. Osäkerheten i vart handlingen är på väg, känslan av att vad som helst kan hända.