Till bokcirkelns andra träff ska vi läsa Linda Olssons senaste roman I skymningen sjunger koltrasten. 

Jag har lånat den på biblioteket och har nu börjat läsa den. Själva historien byggs kring tre ensamma människor som bor i samma trappuppgång och som finner varandra genom böckernas värld. Tanken är god (känns dock inte helt unik) och jag hoppas att  boken blir läsvärd.

Jag har tidigare läst Linda Olssons debutroman Nu vill jag sjunga dig milda sånger men minns uppriktigt sagt vare sig vad den handlade om eller vad jag tyckte om den. Vilket är lite oroväckande inför denna bok men det känns bra att ge författaren en andra chans.

Det är en av de roliga sakerna med en bokcirkel, att man får läsa böcker man inte hade valt på egen hand.

Har nu läst ut Sophies historia, skriven av Jojo Moyes som fick sitt stora genombrott med boken Livet efter dig. 

I Sophies historia länkas två kvinnors öden samman,Sophie som under första världskriget drivet ett hotell tillsammans med sin syster i den franska staden St Péronne  och Liv som lever nästan 100 år senare i London. Berättelsens röda tråd är en tavla föreställande Sophie som hennes man målade av henne innan kriget och som nästan hundra år senare finns i Livs ägo.

Problemet som jag ofta upplever med böcker som berättar två parallella historier är att den ena är mer intressant och engagerande än den andra. Tyvärr uppstår denna problematik i även denna bok. Historien om Sophies öde finner jag gripande och spännande.  Medan berättelsen om Liv mer eller mindre går på tomgång. Den känns dessutom som en historia jag läst förut. En olycklig kvinna, sårad av livet som slutligen träffar Mr Perfect som inte är perfekt. Stora delar av historien om Liv upplever jag som en transportsträcka.

Jag funderar på om historien om Liv verkligen behövs som katalysator för att berätta historien om Sophie? Eller om Sophies historia skulle ha kunnat berättas på egen hand. Jag tror den skulle klara av att stå på egna ben. Om man skulle göra en film baserad på boken borde den fokusera på Sophies liv och endast väldigt lite ta in Liv.

Boken behandlar intressanta teman så som de civilas förutsättningar under första världskriget. Närmare bestämt de civilas liv i en fransk by under tysk ockupation. Hur människor utför modiga handlingar, hur de samarbetar men även vänds emot varandra och hur deras enda önskan är att livet ska bli som tidigare igen. Hur nöden inte har någon lag och hur uppfinningsrikedomen blomstrar.  Jag finner även aspekten med stulen konst i krigstider väldigt intressant. Tyvärr haltar utförandet och bokens som helhet blir bara ok, trots att det finns potential till en riktigt bra historia.

Jag upplever boken som ojämn och någonstans i mitten tappar jag intresset och slutar läsa. men då boken ska diskuteras i en bokcirkel läste jag slut den och åter fångar den mitt intresse.

Vad jag gillar med Moyes författarskap (baserat på de två böcker jag läst) är att hon låter livet drabba sina karaktärer.Det skapar både levande och drabbande intriger och persongalleri. Det är även orsaken till att jag förmodligen kommer att återkomma till hennes författarskap.

Jag blev så nyfiken på Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek av Lena Andersson att jag pausade alla pågående böcker och under tre dagar la jag alla litteraturtid på att lyssna på denna  bok. Helt absorberad av Ester Nilssons värld och hennes relation till Hugo Rask. Jag var nyfiken på boken men trodde aldrig att den skulle drabba mig på det sätt den gjorde.

Den är oerhört välskriven, på alla plan och drabbande. Jag tror de allra flesta kan relatera till den kärlekshistoria som uppdagar sig, antingen Esters eller Hugos perspektiv. Bokens storhet ligger dels i igenkänningsfaktorn Men även språket som förmedlar historien på ett så skarpt och direkt sätt.

Handlingen kretsar kring något så enkelt och vanligt som en skev (kärleks)relation där den ene vill mer än den andre och där kommunikationen dem emellan verkligen inte fungerar. I Egenmäktigt förfarande är det poeten och essäisten Ester Nilsson som står i centrum, det är ur hennes perspektiv vi får följa hennes och konstnären Hugo Rasks relation. Den startar med att Ester ska skriva en artikel om Hugo och och intervjuar honom. Från dessa möten växer en relation fram där Ester vill allt medan Hugo är med tillbakadragen och tveksam. Men varje gång Ester är på väg bort, visar Hugo henne precis så mycket intresse för att hon åter ska få upp hoppet. Det är nästan lite obehagligt hur Ester absorberas av Hugo. Hon kan varken jobba eller tänka på annat än honom, hans ord och handlingar samt hur dessa bör tolkas. Det gör ont att gång på gång bevittna deras bristfälliga kommunikation och Esters gissningar av Hugos beteende som allt som oftast blir misstolkningar.

Egenmäktigt förfarande är en bok som fungerar alldeles utmärkt, som ljudbok. Jag hade mina tvivel angående det, med de kom på skam. Att ljudboken är en författaruppläsning tillför en extra dimension. Jag känner att detta är en bok vars innebörd skulle fördjupas vid en omläsning så jag funderar på att köpa boken. Jag skulle vilja stryka under och spara alla mina favoritmeningar. Och de är många.

Smått förvånad kan jag konstatera att detta är en av de bästa böcker jag läst och när jag smält den något mer ska jag lyssna på Lena Anderssons andra bok om Ester, Utan personligt ansvar.