Blodläge

Så har jag lyssnat klart på Blodläge som är Johan Theorins tredje bok som utspelar sig på Öland. I jämförelse Nattfåk och Skumtimmen så var Blodläge inte lika bra.

Historiens centrala plats är  byn Stenvik som ligger intill det gamla stenbrottet. Under våren får byn flera nya invånare. Gerlof (som varit med i de tidigare böckerna) bestämmer sig för att flytta från ålderdomshemmet och tillbaka till sin stuga. Denna vår får han några nya grannar , dels flyttar Vendela Larsson och hennes man in i en av de nybyggda lyxvillorna. Vendela är uppvuxen på Öland och återvänder för att skriva en bok om älvorna. Per har ärvt en stuga Stenvik där han planerar att tillbringa våren och sommaren med sina barn.

Det finns förutsättningar för en bra historia. Men det är som att den aldrig får upp styrfarten ordentligt, det tar lång tid innan jag förstår vart berättelsen är på väg. Historien blir heller aldrig riktigt intressant eller spännande.  Till viss del blir jag ändå engagerad i människoödena och lyssnar klart på hela boken eftersom jag trots allt vill veta hur det kommer att gå för dem.

På plussidan finns beskrivningarna av Öland och att jag får läsa mer om Gerlof. Även uppläsaren av  ljudboken Magnus Krepper är riktigt bra, helt rätt för Theorins böcker.

Semesterläsning

En vecka i Tunisien med finaste familjen och två böcker blev lästa.

Smärtpunkten av Elisabet Åsbrink handlar om pjäsen Sju tre som Lars Norén skrev i samarbete med tre tungt kriminella män och om polismorden i Malexander. En riktigt bra dokumentär bok som vänder och vrider på fakta och låter alla sidor av sanningen komma fram.

Tills din vrede upphör är Åsa Larssons fjärde bok om åklagaren Rebecka Martinsson och hennes kollegor i Kiruna. Boken är bra, helt klart läsvärd men inte hennes bästa.

Helgens läsning: Bara ett barn

Jag har varit på resande fot en del de senaste veckorna och en av fördelarna med att komma hem är att kunna läsa de tunga inbundna böckerna som inte fått följa med på resan. Så i helgen har all lästid ägnats åt Malin Persson Giolitos andra bok Bara ett barn. En bok som inte går att lägga bort då första sidan är läst.

Bara ett barn handlar om Alex 7 år. Han klara sig dåligt i skolan där han har svårt att koncentera sig och ofta hamnar i slagsmål. Det uppdagas att Alex blir misshandlad hemma och en utredning inleds där både socialen och polisen blir inkopplade. Sophia Weber utses till Alex advokat. Från början verkar det bli ett rutinärende men utvecklas händelserna i en allt annat än bra riktning.

Bara ett barn är en komplex historia som visar samhällets oförmåga att hjälpa de som är mest utsatta. I Alex närhet finns hans engagerade lärare Karin, socialsekreteraren Lisa, advokaten Sophia och polisen Adam och trots dessa vuxna människor som alla har goda intentioner är det svårt att reda ut vad som faktiskt har skett och vad som är bäst för Alex. Parallellt med historien om Alex kommer hans mamma Linda till tals, läsaren får en bild av hennes liv och också en förklaring till varför saker och ting blivit som de blivit.

Förutom Fallet Alex följer boken också Sophies privatliv i lagom dos, relation till bästa vännen Anna, pojkvännen Peter och hennes egensinnige morfar. Mixen av Sophies privatliv och hennes arbete skapar en bra balans och en trovärdig historia.   Språket är både skarpt och lättillgängligt vilket bidrar till att boken är omöjlig att lägga ifrån sig.

Bara ett barn är en angelägen bok om hur utsatta barn hamnar i kläm, trots att samhället vill väl. Läs den.

Igelkottens elegans är utlyssnad…

…och jag är besviken. Den levde definitivt inte upp till mina förväntningar.

Bokens handling utspelar sig i Paris på Rue de Grenelle nummer 7  i en småborgerlig fastighet. Huvudpersonerna är portvakten Renée och Paloma, en 12-årig tjej som bor i huset.

Utåt sett, för att inte rubba de sociala mönstret och förarga husets invånare, är Renée en helt vanlig portvakt. Men egentligen är hon intresserad  litteratur, tycker om klassisk musik och japansk film. Paloma bor med sin storasyster och sina föräldrar i en lägenhet på 400 kvadratmeter. Paloma är brådmogen, överintelligent och besviken på det mesta i livet. Genom boken får läsaren följa Paloma och Renée i ungefär vart annat kapitel. De berätta om sina liv och förehavanden. Renée och Palomas vägar korsars då japanen Kakuro Ozu flyttar in i huset.

Den största orsaken till att boken inte faller mig i smaken är att jag inte finner Paloma trovärdig. Även om hon är mer intelligent än sina jämnåriga borde hon ha något drag eller egenskap som tyder på att hon är ett barn. Men icke.

Visst  finns det delar av boken som är intressanta men överlag är alldeles för många avsnitt tråkiga och jag tappar intresset.

I ljudboksversionen är det Kerstin Andersson som gör uppläsningen. Hon är helt ok men då boken har två huvudpersoner tror jag att inläsningen hade tjänat på två personer, en som läste Paloma och en som läste Renée. Det blir alldeles för likt när samma person läser båda.


Min största behållning av boken var beskrivningen av Renée, hur en portvakt ska vara och sedan hur hon är egentligen men döljer för alla. För flera år sedan bodde jag i Paris och huset hade en portvakt som tog hand om både fastigheten och dess invånare. Den schablonbild som målas upp av portvakten stämmer helt och hållet in på den verkliga portvaktsdamen i mitt parisiska hus som faktiskt också heter Renée. Undra om den verkliga Renée också hade en dold personlighet precis som den fiktiva Renée i Igelkottens elegans?

Hjälp, vem är jag?

Allt sedan jag hörde talas om Caroline af Ugglas bok, baserad på terapisessioner tillsammans med psykologen Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), har jag varit intresserad av att läsa den.

Bokens upplägg är enkelt och samtidigt nyskapande. Under ett och ett halvt år träffades Caroline och UKON för 13 terapisessioner som spelades in och det är dessa samtal som återges i boken.Efter varje session ger både UKON och Caroline sina synpunkter på samtalet.

När jag hörde talas om boken funderade jag lite kring de etiska aspekterna kring att återge det som sagts i ett terapisamtal i bokform. Jag var rädd att det skulle bli alldeles för privat och utlämnande, en text som skulle kunna ångras av de inblandade senare. Men boken är skriven med en god avvägning. Caroline delar med sig av sitt liv och erfarenheter utan att det blir för privat.

Varje samtal rör sig runt ett eller flera huvudämne men de kommer ofta in på sidspår. Ämnena som avhandlas rör sig mellan högt och lågt, allt från barndomens ganska elaka påhitt, första kärleken, depressioner fram till livet idag, med familj arbetet med musik och kändisskapet.

När jag läser känns det lite som att sitta och lyssna på ett samtal mellan två personer som man verkligen tycker om. Det är ett spännande upplägg som verkligen fungerar, jag tror det beror mycket på att det är just Caroline och UKON som författar boken, deras samspel och nivå på samtalen gör att den är både tankvärd och underhållande att läsa!

Caroline & UKON på Bokmässan

Finaste bokmässan!

I år besökte jag bokmässan för första gången, varför det inte blivit tidigare vet jag faktiskt inte. Men fler gånger lär det bli!

Innan besökte hade jag hört varnande ord om att mässan var alldeles för stor med alldeles för många besökare så det var bäst att vara beredd på en dag av trängsel och irritation. Och visst var bokmässan gigantisk men det får ju till följd att mässan kan erbjuda en enorm mångfald av litteratur, möten och aktiviteter. Där finns något för alla och tricket är helt enkelt att inse att man inte hinner allt och istället plocka russinen ur kakan. Mycket folk var där men även det är inget bekymmer så länge man anpassar sin inställning därefter.

Jag besökte bokmässan med mina mamma och mormor och vi hade inte gjort upp några planer på förhand utan gick runt och tittade, handlade böcker och lyssnade på några författare.

Vi stannade en lång stund vid Piratförlagets där vi lyssnade på följande författare (som intervjuades av Fredrik Belfrage) i tur och ordning:

Petra Östergren som berättade om sin bok Berättelsen om Esmara som jag inte visste något om men blev intresserad av att  läsa!

Petra Östergren

Sen kom Caroline af Ugglas och psykologen Ulf Karl Olov Nilsson och berättade om sin gemensamma bok Hjälp, vem är jag? anteckningar från en terapi som jag längtar jätte mycket efter att få läsa! Trots halsont berättade Caroline om arbetet med boken och dess syfte. Hon var lika din och inspirerande som jag hade hoppats på.

Fredrik Belfrage, Caroline af Ugglas & UKON

Vi lyssnade också på Katerina Janouch som berättade lite om sin tredje bok i serien om barnmorskan Cecilia Lund. Hon är så extremt driven och jag förstår inte att hon hinner med alla sina projekt. Jag misstänker att Katerina har fler än 24 timmar på varje dygn…

Katerina Janouch

Avslutningsvis kom Anne Holt och pratade om sitt författarskap, sin senaste bok Frukta inte och det svenska valresultatet. Mycket intressant!

Fredrik Belfrage & Anne Holt

Efter en hel dag på bokmässan gick vi till ett café och fikade, vilade benen och smälte alla upplevelser.

Bortsett från alla läsupplevelser var besöket på bokmässan den roligaste litteraturupplevelsen jag varit med om!

En eftermiddag i solen

Vädret överraskade och blev sommarvarmt, det blev en eftermiddag utomhus tillsammans med katterna och boken I väntan på talibanerna.

Jesper Huor har gjort flera resor till Afghanistan, i denna dokumentära bok skildrar han landet genom de människoöden han möter.

Jag börjar läsa boken medan jag väntar på att mitt träningspass ska börja och trots att jag befinner mig i foajén till ett stökigt träningscenter uppslukas jag helt av boken. Jag tycker om det faktum att  Jesper reflekterar över sin egen roll som journalist i ett krigshärjat land. Han berättar både om de möten som blir av och de planer som av olika orsaker inte går att realisera. Boken har en uppriktig och engagerande ton som jag gillar.

Jesper Huor är påläst och lyckas berätta om Afghanistans historia och dess komplicerade samhällssystem på ett begripligt sätt. En del av det han skriver vet jag redan, andra saker lär jag mig.

Jag berörs speciellt av historien om flickan Grana som skadats i kriget och som försvinner då hennes historia blir känd. Även de kulturella och historiska aspekterna som krigen medfört så som de förstörda Buddhastatyerna och alla artefakter från Kabuls museum som gått förlorade,är relevanta att läsa om. En ljuspunkt är i alla fall kapitlet om den försvunna skatten.

Varje kapitel är en ny historia som belyser en aspekt av livet i Afghanistan och hur det ter sig för olika människor. Som helhet gör det att boken saknar ett flow, men om man däremot läser den som enskilda reportage fungerar den utmärkt.

I väntan på talibanerna är en bok som både ökar på mina kunskaper om Afghanistan och som ger upphov till eftertanke. I tider då rädsla för det som är främmande gör sig påtaglig i vårt samhälle blir böcker som denna som ökar vår kunskap och förståelse för andra människors situation extra viktig.

Några ord på vägen

Jag beger mig mot Göteborg, ett besök på bokmässan ska jag göra och träffa många fina människor. På vägen tar jag med mig Om det ändå vore sant skriven av Marc Levy. Boken är köpt begagnad och i den har någon skrivit:” En underbar bok, som ger mod att hålla ut och glädjas över varje dag jag får finnas här med de mina.”