Vädret överraskade och blev sommarvarmt, det blev en eftermiddag utomhus tillsammans med katterna och boken I väntan på talibanerna.

Jesper Huor har gjort flera resor till Afghanistan, i denna dokumentära bok skildrar han landet genom de människoöden han möter.

Jag börjar läsa boken medan jag väntar på att mitt träningspass ska börja och trots att jag befinner mig i foajén till ett stökigt träningscenter uppslukas jag helt av boken. Jag tycker om det faktum att  Jesper reflekterar över sin egen roll som journalist i ett krigshärjat land. Han berättar både om de möten som blir av och de planer som av olika orsaker inte går att realisera. Boken har en uppriktig och engagerande ton som jag gillar.

Jesper Huor är påläst och lyckas berätta om Afghanistans historia och dess komplicerade samhällssystem på ett begripligt sätt. En del av det han skriver vet jag redan, andra saker lär jag mig.

Jag berörs speciellt av historien om flickan Grana som skadats i kriget och som försvinner då hennes historia blir känd. Även de kulturella och historiska aspekterna som krigen medfört så som de förstörda Buddhastatyerna och alla artefakter från Kabuls museum som gått förlorade,är relevanta att läsa om. En ljuspunkt är i alla fall kapitlet om den försvunna skatten.

Varje kapitel är en ny historia som belyser en aspekt av livet i Afghanistan och hur det ter sig för olika människor. Som helhet gör det att boken saknar ett flow, men om man däremot läser den som enskilda reportage fungerar den utmärkt.

I väntan på talibanerna är en bok som både ökar på mina kunskaper om Afghanistan och som ger upphov till eftertanke. I tider då rädsla för det som är främmande gör sig påtaglig i vårt samhälle blir böcker som denna som ökar vår kunskap och förståelse för andra människors situation extra viktig.