Jag har drygt 100 sidor kvar av DödgrÀvarens dotter. Sedan Àr boken obönhörligen slut. Detta faktum gör mig kluven. à ena sidan vill jag bara strÀcklÀsa tills den Àr klar sÄ jag fÄr veta hur allt gÄr och sedan med gott samvete kunna pÄbörja en helt ny lÀsupplevelse. à andra sidan försöker jag lÀsa lÄngsamt, andaktsfullt vÀnder jag blad. Jag inser att slutet nÀrmar sig och att jag kommer att sakna Rebecka och hennes livsöde nÀr sidorna Àr slut. Jag vill förlÀnga lÀsupplevelsen sÄ lÀnge det gÄr.
Jag lever mig in i Rebeckas öde. BĂ„de som en utomstĂ„ende betraktare men ibland som en nĂ€r vĂ€n. PĂ„ ett sĂ€tt kommer jag som lĂ€sare vĂ€ldigt nĂ€ra Rebecka, men trots det har hon hemligheter Ă€r en person med privata rum dit jag som lĂ€saren inte nĂ„r. Det gör henne sĂ„ verklig. Ăr det nĂ„gonsin möjligt att kĂ€nna en mĂ€nniska helt och hĂ„llet? Jag tror inte det.
Det Àr nÄgot visst med Oates böcker, hon lyckas fÄnga nÄgot odefinierbart nÀr hon skriver. NÄgot som jag inte upplever hos nÄgon annan författare. Jag Àr sugen pÄ att lÀsa hennes dagböcker (Dagbok 1973-1982) som kom ut för ett tag sedan. Kanske kan de ge nÄgra ledtrÄdar till hennes författarskap. Precis som Rebecka upplever jag Joyce som en vÀldigt privat person.