Jag har drygt 100 sidor kvar av Dödgrävarens dotter. Sedan är boken obönhörligen slut. Detta faktum gör mig kluven. Å ena sidan vill jag bara sträckläsa tills den är klar så jag får veta hur allt går och sedan med gott samvete kunna påbörja en helt ny läsupplevelse. Å andra sidan försöker jag läsa långsamt, andaktsfullt vänder jag blad. Jag inser att slutet närmar sig och att jag kommer att sakna Rebecka och hennes livsöde när sidorna är slut. Jag vill förlänga läsupplevelsen så länge det går.

Jag lever mig in i Rebeckas öde. Både som en utomstående betraktare men ibland som en när vän. På ett sätt kommer jag som läsare väldigt nära Rebecka, men trots det har hon hemligheter är en person med privata rum dit jag som läsaren inte når. Det gör henne så verklig.  Är det någonsin möjligt att känna en människa helt och hållet?  Jag tror inte det.

Det är något visst med Oates böcker, hon lyckas fånga något odefinierbart när hon skriver. Något som jag inte upplever hos någon annan författare.  Jag är sugen på att läsa hennes dagböcker (Dagbok 1973-1982) som kom ut för ett tag sedan. Kanske kan de ge några ledtrådar till hennes författarskap. Precis som Rebecka upplever jag Joyce som en  väldigt privat person.