… blev inte helt 100.

Jag har tänkt läsa Jag går bara ut en stund sedan den kom 2007. Orsak? Titeln. Så när jag hittade den på en bokrea i helgen köpte jag ett ex. Jag stod och valde mellan Jag går bara ut en stund och Strandsommar av Anita Shreve, det som vägde över till den förstnämndas fördel var en del av texten på baksidan: Jag har bara läst några sidor av Isobel Haydley-Kamptz debutroman men inser att jag är fast i hennes berättelse, och djupt berörd.” Östran. Kanon! Det var precis vad jag letade efter.

Tyvärr passade den inte alls min sinnesstämning. Jag har ingen lust att läsa om hur Isobels och Eriks förhållande och kärlek smulas sönder i mindre och mindre bitar i takt med att deras barnlöshet får en större och större betydelse i deras liv. Boken hamnar nu i bokhyllan och så gör jag ett nytt läsförsök vid ett senare tillfälle.

Sovmorgon.

Jag bär in frukosten till soffan, kaffe, färsk annanas, nybakade bullar och yoghurt. Söndagstidningen med alla sina delar täcker soffbordet. En helgdag då allt får ta den tid det tar. Då stressen inte flåsar mig i nacken får jag ro att läsa tidningen ordentligt, ämnen pendlar mellan högt och lågt, trevligt och katastrof, Haiti, Svininfluensan, EU och en intervju med den franska författarinnan Faiza Guène.

Det var länge sedan jag tänkte på henne. 2004 gavs hennes debutroman Kiffe Kiffe demain ut i Frankrike. 2006 kom Kiffe Kiffe imorgon ut i Sverige. Något år senare läste jag den och förundrades över denna då 19-åriga tjejs historia och språk! Sedan dess har jag inte tänkt på henne och nu visar det sig att hon har gett ut ytterligare 2 böcker: Drömmar för dårar och Sista beställningen på Balto.

Dödergök är utläst.

Över en kopp kvällste börjar jag läsa Väninnan, rapport från Rosenbad av Eva Franchell.

Efter att ha läst Jonas Eckel blev jag inspirerad att fortsätta med norska, kvinnliga deckarförfattare så det blev Anne Holt och Presidentens val.

USA har nyss valt en ny president, den första kvinnliga. På hennes första utlandsbesök, till Norge, försvinner hon från sitt hotellrum utan att någon förstår hur det har gått till. Genom boken får läsaren sedan följa ett antal personer som på olika olika sätt har kopplingar eller påverkas av presidentens försvinnande. 

Till en början upplevde jag boken som trög. Det kändes som att det presenterades en massa personer utan att man fick någon djupare koppling till någon av dem. Men efter ett tag kommer jag mer och mer in i boken och uppskattar det nät av personer och händelser som Holt har byggt upp.

Det är en komplex bok som känns aktuell. Jag har definitivt fått mersmak och kommer läsa mer av Anne Holt.

Det är verkligen praktiskt med en läsande mamma! Förutom Dödergök har jag även lånat hem följande böcker:

Som ett komplement till de deckare jag läst på sistone har jag börjat läsa Statusstress skriven av vardagsfilosofen Alain de Botton.  Uifrån sin egen erfarenhet, konstnärer, författare, filosofer och andra behandlar de Botton frågan: duger jag som jag är eller är andra bättre?

Jag har länge tänkt läsa någon av de Bottons böcker (The Art of Travel eller The Pleasures and Sorrows of Work) men eftersom Stausstress var den enda som fanns inne på biblioteket så blev det den. Jag har läst ca 60 sidor och än så länge är den ganska intressant.

På de Bottons hemsida kan man läsa följande om bokens innehåll:

“This is a book about an almost universal anxiety that rarely gets mentioned directly: an anxiety about what others think of us; about whether we’re judged a success or a failure, a winner or a loser. This is a book about status anxiety.

We care about our status for a simple reason: because most people tend to be nice to us according to the amount of status we have (it is no coincidence that the first question we tend to be asked by new acquaintances is ‘ What do you do?’).”

Även årets andra utlästa bok blev en deckare, Jonas Eckel av Karin Fossum.

Det var ett inlägg på bokhora.se om Karin Fossum som gjorde att jag äntligen tog tag i att läsa en bok av henne. Det blev Jonas Eckel eftersom det är den enda bok av Karin Fossum som jag äger.

Ett dygn efter att jag påbörjat boken är de 150 sidorna utlästa. Det är en historia som jag skulle beskriva som obehaglig, vardaglig och tät.

Ur Jonas Eckels perspektiv får vi följa hans liv och främst hans relation med sin fru Lillian. Egentligen är det inte själva historien som är speciellt utan det är gestaltningen av Jonas Eckel som bär hela boken. Och det räcker. Det är en skickligt uppyggd berättelse och jag tycker att Fossums berättarstil påminner mycket om  Karin Alvtegens .

Jonas Eckel blir genom boken en högst levande person då han med en obehaglig saklighet berättar sin historia. Precis som när jag läste Älskad, saknad av Joyce Carol Oates dras jag med och glömmer bort att det är en författares ord och att Jonas Eckel är uppdiktad.

Det är en bok som gett mersmak på Fosums författarskap och jag har en känsla av att Jonas Eckel kommer stanna kvar i mitt minne en lång tid framöver.