Främlingen i huset är den bok jag läser mest just nu. Jag blev helt fast från första sidan. Drogs in i herrgården Hundred Halls mystiska tillvaro, började engagera mig i invånarnas liv och fatta tycke för doktor Faraday som är historiens berättarröst. Men nu med drygt 100 sidor kvar, mitt i allt det spännande, tycker jag att handlingen mest tuggar utan att komma någon vart. Jag hoppas verkligen att det ändrar sig snart…

Det är mycket Bodil just nu, det blir lätt så när man hittar en ny favorit. Min mamma ringde och sa att hon läst på mitt inlägg om att jag läser Bodil Malmsten. Hon berättade att hon har några av Bodil Malmstens äldre böcker och att jag kan få dem av henne! Det känns som en riktigt bra idé! Jag tänker mig att jag ska samla på hennes böcker, att det i min bkohylla kommer bli en liten Bodilsamling. Det är en fin känsla att hitta en författare som man faller så pladask för.

…så köpte jag även Ett himmelskt kramdjur av Katarina Mazetti.

Men den väntar jag ett litet tag med att läsa.

The Graveyard Book är historien om Nobody Owens. Som liten överlever han då hela hans familj mördas av en man vid namn Jack. Orsaken till att Bod (som han kallas) klara sig är att kyrkogårdens invånare beskyddar honom. Det är alltså så det kommer sig att människopojken Bod växer upp med de döda på kyrkogården. Han bor med sina adoptivföräldrar herr och fru Owens men har även en beskyddare Silas som rör sig i gränslandet mellan de levande och de döda.

Under historiens gång blir Bod äldre och äldre och han råkar ut för en hel del äventyr. De bästa delarna av boken är hans möten med de levande, vilka också är de farligaste då Jack fortfarande letar efter honom…

I början upplevde jag boken som smått trög och varje kapitel kändes som en enskild historia. Men efter ett tag börjar de olika delarna haka fast i varandra och historien blir bättre. Efter att boken är avslutad känner jag en liten saknad efter Bod och undrar hur det ska gå för honom. Sån tur är avslutas boken på ett sådant sätt att en fortsättning är att vänta…

Av Neil Gaiman har jag tidigare läst Coraline och även om historierna är helt olika märks det att de är skrivna av samma författare. Precis som jag skrev efter att ha läst Coraline kan jag tänka mig att The Graveyard Book passar som film.

När jag tänker på Liza Marklund tänker jag på henne främst som författare till böckerna om journalisten Annika Bengtsson. Men nu har jag läst Nya röster sjunger samma sånger som är en samling av de krönikor som Marklund skrivit genom åren (1985-2010). Jag brukar inte läsa krönikor.Det blir bara inte av. Det blir helt enkelt lättare när det är samlade i en bok.

Nya röster sjunger gamla sånger är uppdelad efter olika teman så trots att texten är korta så skapas det en tematiks struktur i boken, vilket jag gillar.

Marklund är skarp i sina iakttagelse och levererar känsla och engagemang vad hon än skriver om. De texter som berörde mig mest under läsandet finns under följande rubriker: Om våldet mot kvinnorna, Om de döda, våldtagna och sönderslagna, Om männen som slår och Om det viktigaste jag gör.

Nya röster sjunger samma sånger är lättläst och de korta krönikorna gör att det är en prefekt bok att läsa när man bara har en liten lässtund och inte kan fördjupa sig i någon längre text.

Men även om boken bjuder på lättläst läsning så ät det för det mesta svåra ämnen som behandlas och trots att många av krönikorna skrevs för ett antal år sedan är de lika aktuella idag, vilket känns helt ofattbart. Samtidigt gör det boken ännu viktigare.

Vad vet vi egentligen om de människor som står oss närmast? Det är en av frågorna som aktualiserad i Maria Ernestams bok Kleopatras kam. Historien kretsar kring de tre vännerna Mari, Anna och Fredrik. När Mari får sparken från sitt jobb blir det startskottet för de 3 vännernas nya företag. Det bestämmer sig för att starta Kleopatras kam vars affärsidé helt enkelt är att lösa andra människors problem. Vad de än må vara. Frågan är bara hur de ska hantera ett uppdrag som går ut på att döda en äldre man på uppdrag av dennes fru?

Parallellt med verksamheten på Kleopatras kam utkristalliseras fler och fler bitar ur de tre vännernas liv och det visar sig att de varken varit ärliga mot sig själva eller varandra. Alla tre strävar efter förändringar men då måste man se sanningen så som den faktiskt är…

Bokens idé är både originell och intressant. Jag gillar verkligen konceptet men under läsandets gång  pendlar mina känslor från att verkligen gilla det jag läser till att jag funderar på att inte läsa klart boken.  Det största problemet med boken är språket. Jag upplever det som mesigt, tafatt och förutsägbart. Språket drar ner den originella historien och gör den ganska medioker emellanåt. Men sen ibland fungerar det och storyn lyser igenom.

Förutom att historien  är annorlunda så tar den svängar som jag inte hade räknat med, vilket jag gillar. Nu efter att boken är utläst känner jag att den gav mig en hel del och jag är glad att jag tog mig igenom den. Tyvärr är jag tveksam till om jag skulle rekommendera den då själva läsandet kändes väldigt segt emellanåt.

Nu har jag läst 3 böcker av Maria Ernestam: På andra sidan solen, Caipirinha med döden och Kleopatras kam och det känns som att hon skriver 2 väldigt olika typer av böcker. Både Caipirinha med döden och Kleopatras kam är väldigt annorlunda historier som överraskar medan På anda sidan solen (och Alltid hos dig, som jag inte läst ännu) känns mer som vardagsnära eller realistiska relationshistorier. Så det gäller att välja rätt Ernestambok efter läashumör och vilken typ av bok man har lust att läsa.