Jag har varit på resande fot en del de senaste veckorna och en av fördelarna med att komma hem är att kunna läsa de tunga inbundna böckerna som inte fått följa med på resan. Så i helgen har all lästid ägnats åt Malin Persson Giolitos andra bok Bara ett barn. En bok som inte går att lägga bort då första sidan är läst.

Bara ett barn handlar om Alex 7 år. Han klara sig dåligt i skolan där han har svårt att koncentera sig och ofta hamnar i slagsmål. Det uppdagas att Alex blir misshandlad hemma och en utredning inleds där både socialen och polisen blir inkopplade. Sophia Weber utses till Alex advokat. Från början verkar det bli ett rutinärende men utvecklas händelserna i en allt annat än bra riktning.

Bara ett barn är en komplex historia som visar samhällets oförmåga att hjälpa de som är mest utsatta. I Alex närhet finns hans engagerade lärare Karin, socialsekreteraren Lisa, advokaten Sophia och polisen Adam och trots dessa vuxna människor som alla har goda intentioner är det svårt att reda ut vad som faktiskt har skett och vad som är bäst för Alex. Parallellt med historien om Alex kommer hans mamma Linda till tals, läsaren får en bild av hennes liv och också en förklaring till varför saker och ting blivit som de blivit.

Förutom Fallet Alex följer boken också Sophies privatliv i lagom dos, relation till bästa vännen Anna, pojkvännen Peter och hennes egensinnige morfar. Mixen av Sophies privatliv och hennes arbete skapar en bra balans och en trovärdig historia.   Språket är både skarpt och lättillgängligt vilket bidrar till att boken är omöjlig att lägga ifrån sig.

Bara ett barn är en angelägen bok om hur utsatta barn hamnar i kläm, trots att samhället vill väl. Läs den.

Allt sedan jag hörde talas om Caroline af Ugglas bok, baserad på terapisessioner tillsammans med psykologen Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), har jag varit intresserad av att läsa den.

Bokens upplägg är enkelt och samtidigt nyskapande. Under ett och ett halvt år träffades Caroline och UKON för 13 terapisessioner som spelades in och det är dessa samtal som återges i boken.Efter varje session ger både UKON och Caroline sina synpunkter på samtalet.

När jag hörde talas om boken funderade jag lite kring de etiska aspekterna kring att återge det som sagts i ett terapisamtal i bokform. Jag var rädd att det skulle bli alldeles för privat och utlämnande, en text som skulle kunna ångras av de inblandade senare. Men boken är skriven med en god avvägning. Caroline delar med sig av sitt liv och erfarenheter utan att det blir för privat.

Varje samtal rör sig runt ett eller flera huvudämne men de kommer ofta in på sidspår. Ämnena som avhandlas rör sig mellan högt och lågt, allt från barndomens ganska elaka påhitt, första kärleken, depressioner fram till livet idag, med familj arbetet med musik och kändisskapet.

När jag läser känns det lite som att sitta och lyssna på ett samtal mellan två personer som man verkligen tycker om. Det är ett spännande upplägg som verkligen fungerar, jag tror det beror mycket på att det är just Caroline och UKON som författar boken, deras samspel och nivå på samtalen gör att den är både tankvärd och underhållande att läsa!

Caroline & UKON på Bokmässan

Det blev några böcker köpta på bokmässan, 3 med dokumentärt fokus:

Och några skönlitterära:

Vädret överraskade och blev sommarvarmt, det blev en eftermiddag utomhus tillsammans med katterna och boken I väntan på talibanerna.

Jesper Huor har gjort flera resor till Afghanistan, i denna dokumentära bok skildrar han landet genom de människoöden han möter.

Jag börjar läsa boken medan jag väntar på att mitt träningspass ska börja och trots att jag befinner mig i foajén till ett stökigt träningscenter uppslukas jag helt av boken. Jag tycker om det faktum att  Jesper reflekterar över sin egen roll som journalist i ett krigshärjat land. Han berättar både om de möten som blir av och de planer som av olika orsaker inte går att realisera. Boken har en uppriktig och engagerande ton som jag gillar.

Jesper Huor är påläst och lyckas berätta om Afghanistans historia och dess komplicerade samhällssystem på ett begripligt sätt. En del av det han skriver vet jag redan, andra saker lär jag mig.

Jag berörs speciellt av historien om flickan Grana som skadats i kriget och som försvinner då hennes historia blir känd. Även de kulturella och historiska aspekterna som krigen medfört så som de förstörda Buddhastatyerna och alla artefakter från Kabuls museum som gått förlorade,är relevanta att läsa om. En ljuspunkt är i alla fall kapitlet om den försvunna skatten.

Varje kapitel är en ny historia som belyser en aspekt av livet i Afghanistan och hur det ter sig för olika människor. Som helhet gör det att boken saknar ett flow, men om man däremot läser den som enskilda reportage fungerar den utmärkt.

I väntan på talibanerna är en bok som både ökar på mina kunskaper om Afghanistan och som ger upphov till eftertanke. I tider då rädsla för det som är främmande gör sig påtaglig i vårt samhälle blir böcker som denna som ökar vår kunskap och förståelse för andra människors situation extra viktig.

Jag beger mig mot Göteborg, ett besök på bokmässan ska jag göra och träffa många fina människor. På vägen tar jag med mig Om det ändå vore sant skriven av Marc Levy. Boken är köpt begagnad och i den har någon skrivit:” En underbar bok, som ger mod att hålla ut och glädjas över varje dag jag får finnas här med de mina.”