Jag har samlat alla mina olästa böcker i en bokhylla. Jag tänker att det blir lättare för mig att överblicka vilka böcker jag faktiskt har hemma. Det blev fler än jag trodde. En del av dem fastnade på bild.

Förutom att läsa många av de böcker som jag redan har tänker jag mig att jag under 2011 även ska låna en hel del på biblioteket. Men känner jag mig själv rätt kommer det även att inhandlas en bok eller två…

och när jag vaknar läser jag Röda Händer av Jens Christian Gröndahl i sängen med mitt morgonkaffe.

Norwegian Wood är en av de bästa böcker jag läst. Jag tror det handlar om balans. Murakami skapar en perfekt balans mellan bokens olika komponenter: karaktärer, miljöer & dialog.

Bokens huvudperson är Toru,han är 20 år och pluggar drama på ett av Tokyos universitet på 1960-talet. Toru är en ganska vanlig, lågmäld kille. Men som med människor i verkliga livet blir han speciell ju mer man får veta om honom. Under det år som boken utspelar sig utvecklar Toru två relationer till två väldigt olika kvinnor. Den första är Naoko som var flickvän till Torus bästa vän.  Hon är  emotionellt instabil och brottas med det faktum att Kizuki begick självmord. Den andra kvinnan är Midori. Hon och Toru träffas på universitetet där de är kurskamrater. Berättelsen innefattar även andra karaktärer och det fina är att även om dessa inte figurerar lika mycket som de tre ovan lyckas Murakami skapa en känsla och en god förståelse för deras personligheter.

När det gäller miljöerna som skildras, främst olika delar av Tokyo, lyckas Murakami med konststycket att gestalta dem precis lagom. Jag som läsare får på enbart några rader den information jag behöver för att själv kunna skapa mig en bild av miljön och stämningen som råder. Det passar mig utmärkt då jag inte gillar allt för långa miljöskildringar.

Dialogerna leder alltid framåt på något sätt, boken innehåller inte någon onödig dialog. Varje samtal ger ytterligare någon information om karaktärernas personligheter eller om någon händelse.

När jag läser Norwegian Wood märker jag att drivkraften i läsandet handlar mer om att lära känna karaktärerna och få en bättre förståelse för deras handlande än att jag vill veta vad som ska hända. Det vilar ett lugn över boken som skiljer sig från till exempel deckare där läsandets främsta drivkraft ligger i intresset att få veta hur det ska gå.

Givetvis är jag väldigt intresserad av Murakamis andra böcker och efter att jag har smält denna läsupplevelse har jag planer på att ta mig an Sputnikälskling.

Nu är renoveringen klar och det börjar bli dax att plocka upp alla böcker, vilket jag sett fram emot!

Det ska inhandlas en ny bokhylla och jag ska rensa bland mina böcker och även fundera ut  hur jag vill ha dem. Det lutar åt att alla olästa böcker ska få stå tillsammans och att resten ska stå efter färg. Men det finns ju helt klart fördelar med att ha dem efter genre eller författare. Jag får fundera lite…

I maj var vi i New York under 2 veckor och utforskade den fantastiska staden! Det blev inte så mycket läst  i maj, men några böcker han jag med:

Lonley Planet New York lästes flitigt under resan.

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson var en riktigt bra och komplex berättelse om tvillingsystrarna Inez och Elsie.

I New York läste jag bland annatFatta Eld den andra boken i trilogin om Hungerspelen.

Nu när det är olidligt kallt ute stannar jag helst inne med en bra bok eller film. Nu har jag sett 500 Days of Summer. En fin, något annorlunda film och relationer och förväntningar.

I filmen läser en av huvudpersonerna boken Architechture of happiness skriven av Alain de Botton (läs om hans bok Statusstress här). de Botton hade jag helt glömt bort, trots att han skrivit flera böcker som verkar bra. Så tack vare filmen har jag fått upp ögonen för hans böcker igen och jag skulle vilja läsa The Art of Travel, How Proust can change your life och Architechture of happiness.

Kanske handlar jag de Bottonböcker för mitt julklappspresentkort. Det är ingen dum idé.

Det var helt rätt beslut att rota igenom alla flyttlådor med böcker i sökandet efter Norwegian Wood av Haruki Murakami.

Jag började läsa igår kväll och detta är en sådan bok som jag sugs in i. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som tilltalar mig.  Men det är nog en blandning av stämningen, språket & karaktärerna.

Efter ungefär 70 lästa sidor har jag stiftat bekantskap med de tre personer som är bokens huvudpersoner och historiens upptakt. Den tar sin början i nutid när Watanabe sitter på ett flygplan 37 år gammal och hör låten Norwegian Wood. Den för honom tillbaka i tiden till sin studenttid i Tokyo på 60-talet. Där möter han Naoko som är flickvän till hans  bästa vän. Watanabe och Naoko bygger sakta men säker på en vänskap. Men Naokos psyke är skört och en dag försvinner hon.  Watanabe skriver bre till henne och i sin väntan och saknad kan han inte göra mycket annat än att fortsätta sitt liv trots det stora tomrum som Naoko har skapat. I detta tomrum träffar han Midori, en kurskamrat. Watanabe slits mellan de båda.

Jag har nog tvekat lite inför att läsa Murakamis böcker, av rädsla för att bli besviken. Att hans böcker inte skulle tilltala mig vilket jag föreställt mig. Men det har börjat bra! Och jag kan konstatera att min längtan till Tokyo inte blir mindre av att läsa denna bok. Jag hoppas och önskar att 2011 blir året jag får åka dit…

Mer info om Herr Haruki Murakami finns att läsa på hans föränderliga hemsida. Gillar den dock inte riktigt, men informativ är den.