Idag har jag vidgat mina skidåkarvyer och lämnat Tandådalen/Hundfjället till förmån för Lindvallen! Solen lyste med sin frånvaro, däremot var vinden frisk. Lite för frisk för min smak. Det har varit en bra skiddag!

Först en koll på pistkartan

  Gustavbacken är backen med den stora snöbubben på toppen, Lindvallens varumärke. I stolliften upp märkte vi hur mycket det blåste. Inte bra. Det var inte roligt att komma upp på toppen, det bara blåste och sikten var riktigt kass. Gustavbacken var dessutom lite brantare än jag hade räknat med…vinden gjorde det svårare. Det blev en utmaning men jag var riktigt grym! Tyvärr syns inte snögubben på toppen av backen. 

Gustavbacken, efter att jag kom ner levande...

Snögubbe på toa

Här odlas snögubbenäsor

Snögubbe med en av sina getter

Dagens fika bestod idag av latte och våffla i Våffelstugan!

Latte & våffla med grädde och sylt, våffla med crème fraiche

Vid brasan i Våffelstugan satt jag och mös med min latte och bok (har börjat läsa “den avklädda bruden”) medan min älsking fick möjlighet att åka lite själv, i snabbare tempo än jag kan erbjuda.

Brasa i Våffelstugan

eller i Barnens fjäll i Tandådalen som det officiella namnet är. Enligt tidningen Magasin Sälen är detta en av världens bästa barn – och nybörjarbackar.  Min älskling kallar den golvet då han inte tycker att backen  lutar det minsta… vet inte hur han åker…jag kom i alla fall ner

Barnens fjäll

Från Barnens fjäll har man utsikt över Tandådalens centrum samt hundfjället och toppstugan. Konstigt med tanke på att det är helt platt…

Toppstugan & Väggen

Till vänster om toppstugan syns Väggen, en svart backe som är en av Svergies brantaste preparerade backar. Den lutar 45 grader. Inget för mig alltså. Jag tar mig ner till höger om toppstugan, i Familjebacken som är grön och väldigt behaglig : )

Alldeles riktigt, det är moi! I mina första egna skidglasögon, genom dessa kommer jag att uppleva den kommande veckan.

Det första som slår mig är tystnaden. Jag hör den, det var länge sedan sist. Det är som om snön dämpar alla ljud. Att jag har pannband och hjälm gör nog sitt också. I vilket fall är det skönt.

Premiäråken gick bra, över förväntan. Kroppen minns hur den ska bete sig och jag åker riktigt bra, för att vara nybörjare. Sen blev det det dags för en latte framför brasan i toppstugan Lyktan. Mys!

Lyktan

Lyx!

…mjölkvit himmel, smutsvit snö på vägen, vita snöflingor mot vindrutan och vit, vit, vit i skogen.

Kasst väglag och snöigt väder gör att vi har kört igenomsnitt 60 km/h hela dagen så det har varit en lååång dag i bilen.

Dagens tre höjdpunkter:

1) Fika i Åmål på Café Rio och besök i bokhandeln Ugglan

2) Mat i Malung

3) Lyssnat klart på ljudboken Box 21 skriven av Roslund & Hellström, uppläst av Shanti Rooney. Obehaglig, viktig och klart värd att lyssna på.

Nu är vi ÄNTLIGEN framme i Sälen! Inte en minut för tidigt.

Så har vi då klarat av första sträckan av vår resa och har slått läger för natten! Tåg, buss och flyg i alla ära men det är något visst med att åka på roadtrip, friheten att kunna lägga upp sin resa lite som man vill, stanna när man känner för det!
Det absoult lättaste är ju om man själv och resesällskapet har samma mål med resan. Där går våra åsikter lite isär. Jag ser resan som en del av målet medan min andra hälft gärna vill komma fram så fort som möjligt. Men vi kompromissar!
Jag hade tur när vi nådde Halmstad gick min älskling med på att pausa, ta en snabb fika. Med betoning på snabb. Vi sitter på cafédelen på en Statoil-mack.  Jag med min latte och chokladmuffin, han med sin energidryck och chokladkaka. Efter att ha suttit ner i max 5 minuter känner min älskling att tiden rinner i väg. Vi ligger efter hans mentala tidsplan för dagen och kommer att bli sena. Inte nog med att vi blir sena till dagens mål, vi måste även, nu på studs, revidera morgondagens planer eftersom vi kommer bli sena även då. Det känner han på sig med tanke på den långa paus på hela 10 minuter vi nu unnat oss….
 

 
 Några kilometer efter fikapausen händer det som inte får hända. Vi fastnar i en bilkö. Det står helt stilla, nu är den mentala tidsplanen definitivt rubbad. En bilolycka har inträffat några hundra meter framför oss och bara någon minut senare kommer alla bilarna med blåljus, polis, ambulans och brandbil.
Vi står stilla i 2 timmar. Plötsligt hittar vi fokus igen, det som är viktigt. Vår tid tillsammans. Att vi har varandra.
Den stillaståendetiden använder jag till att börja skriva på veckansskrivuppgift (en berättelse för barn) och sen kollar vi på gamla semesterbilder! Hurra för den bärbara datorn!  
På väg: