SÄ har september kommit och det Àr dags att summera sommarens lÀsning.
Fler böcker Àn förvÀntat har blivit lÀsta, hela nio stycken:
1.Huset vid havets slut av Elly Griffiths
2. Mörka platser av Gillian Flynn
3. 1Q84 del 2 av Haruki Murakami
4. Himmelsdalen av Marie Hermanson
5. Att föda ett barn av Kristina Sandberg
6. Steglitsan av Donna Tartt
7. Sommaren utan regn av Maggie O’ Farrell
8. Utan personligt ansvar av Lena Andersson
9. Snögloben av Amanda Hellberg
För att ackompanjera det kalla och regniga junivÀdret valde jag att genast ersÀtta den utlÀsta deckaren Huset vid havets slut av Elly Griffiths med en ny deckare. Följande valde jag mellan:
Jag fastnade för Mörka platser av Gillian Flynn. Av tvĂ„ orsaker. Dels att den fĂ„tt oerhört bra recensioner, bland annat av Yukiko Duke, som kallar den “Höstens absolut bĂ€sta deckare, en klar 5:a”.  Den andra anledningen Ă€r att boken Ă€r fristĂ„ende, jag har redan sĂ„ mĂ„nga pĂ„började deckarserier att jag inte Ă€r intresserad av ytterligare en.
UngefÀr en fjÀrdedel in i boken kan jag konstatera att Mörka platser Àr en lÄngt mer skrÀmmande och obehaglig historia Àn Elly Griffiths serie om rÀttsarkeologen Ruth. Dessa böcker fÄr nÀstan mer ses som mysdeckare i jÀmförelse.
Ăn sĂ„ lĂ€nge finner jag Mörka platser intressant, lite lĂ„ngsam men med potential. Den skulle verkligen kunna bli en lĂ€skigt bra lĂ€supplevelse och en deckare att minnas eller sĂ„ Ă€r den sĂ„ hypad att det slutar med ett platt fall. Det Ă„terstĂ„r att se.
Efter att ha avslutat Huset vid havets slut kan jag konstatera att jag fann den lĂ€svĂ€rd och behaglig. SjĂ€lva deckargĂ„tan var ganska medelmĂ„ttig och kommer inte stanna i mitt minne, dĂ€remot gillar jag “fluffet” runt omkring. MĂ€nniskorna,deras inbördes relationer och miljöerna. Dessa vĂ€ger över och jag kommer absolut att lĂ€sa de nĂ€stkommande böckerna, de 3 kommande böckerna i serien vĂ€ntar redan i bokhyllan.
Konsten att höra hjÀrtslag av Jan-Philipp Sendker Àr boken som ska lÀsas inför bokcirkelns tredje trÀff. KÀnns som en bok jag kommer att finna intressant att lÀsa.
Min plan Àr att lÀsa den pÄ min lÀsplatta Letto,som tyvÀrr Àr tragiskt oanvÀnd. Men tanken Àr att jag ska börja anvÀnda den mer i sommar,som ett komplement till pocketböcker.
En liten uppdatering om vad litteraturlÀget just nu:
NÀr det gÀller böcker har jag tre pÄ gÄng,
1) Steglitsan
2) Att föda ett barn
3) Huset vid havets slut
Ljudböcker Ă€r jag med sparsam med och lyssnar pĂ„ en Ă„t gĂ„ngen, just nu Utan personligt ansvar.Â
Precis som jag misstÀnkte Àr Ruth Galloway en  karaktÀr som fallet mig i smaken och nu Àr jag inne pÄ Elly Griffiths tredje roman, Huset vid havets slut om rÀttsarkeologen Ruth och kommissarien Harry Nelson.
Att lÀsa dessa böcker Àr verkligen som att Äterse gamla vÀnner. SÄdana man inte trÀffar sÄ ofta men ÀndÄ kÀnner ganska vÀl.
Precis som i tidigare böcker blir Ruth inkallad för att hjĂ€lpa polisen nĂ€r de hittar gamla skelettdelar begravda i en otillgĂ€nglig klippskreva. Fallet Ă€r sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt ganska intressant, men inte wow. Men bokens stora behĂ„llning Ă€r att fĂ„ ta del av huvudpersonernas mer eller mindre trassliga liv och tankegĂ„ngar. Speciellt roligt Ă€r det att lĂ€sa om Ruth Galloway som Ă€r sĂ„ speciell, egensinnig och skarp inom sin profession och stundtals haltande i det sociala livet.  En strĂ„lande karaktĂ€r som inte pĂ„minner om nĂ„gon annan jag lĂ€st om tidigare. Ăven bokens stĂ€mning Ă€r mitt i prick och platser som Ă€r sĂ„ vĂ€l beskrivna. Som att jag varit dĂ€r i verkliga livet. I denna bok Ă€r det byn Broughton Sea’s End som sticker ut. En stackar by med fĂ„ invĂ„nare och ett kargt landskap dĂ€r byn sakta men sĂ€ker hotas av kusterosion. Det Ă€r i Broughton Sea’s End som skelettdelarna Ă„terfinns och dĂ€r finns ocksĂ„ huset Sea’s End House, som beskrivs vĂ€ldigt levande.
I helgen blev det lite lÀstid pÄ Borgeby slott.
Jag har tidigare skrivit om den första boken i serien, Fickan under jorden. I denna serie om Ruth tror jag att det för nÀrvarande finns sju böcker. KÀnns fint att det finns mÄnga timmars lÀsning kvar om Ruth.
Till bokcirkelns andra trĂ€ff ska vi lĂ€sa Linda Olssons senaste roman I skymningen sjunger koltrasten.Â
Jag har lÄnat den pÄ biblioteket och har nu börjat lÀsa den. SjÀlva historien byggs kring tre ensamma mÀnniskor som bor i samma trappuppgÄng och som finner varandra genom böckernas vÀrld. Tanken Àr god (kÀnns dock inte helt unik) och jag hoppas att  boken blir lÀsvÀrd.
Jag har tidigare lÀst Linda Olssons debutroman Nu vill jag sjunga dig milda sÄnger men minns uppriktigt sagt vare sig vad den handlade om eller vad jag tyckte om den. Vilket Àr lite orovÀckande inför denna bok men det kÀnns bra att ge författaren en andra chans.
Det Àr en av de roliga sakerna med en bokcirkel, att man fÄr lÀsa böcker man inte hade valt pÄ egen hand.
Har nu lĂ€st ut Sophies historia, skriven av Jojo Moyes som fick sitt stora genombrott med boken Livet efter dig.Â
I Sophies historia lÀnkas tvÄ kvinnors öden samman,Sophie som under första vÀrldskriget drivet ett hotell tillsammans med sin syster i den franska staden St Péronne  och Liv som lever nÀstan 100 Är senare i London. BerÀttelsens röda trÄd Àr en tavla förestÀllande Sophie som hennes man mÄlade av henne innan kriget och som nÀstan hundra Är senare finns i Livs Àgo.
Problemet som jag ofta upplever med böcker som berÀttar tvÄ parallella historier Àr att den ena Àr mer intressant och engagerande Àn den andra. TyvÀrr uppstÄr denna problematik i Àven denna bok. Historien om Sophies öde finner jag gripande och spÀnnande.  Medan berÀttelsen om Liv mer eller mindre gÄr pÄ tomgÄng. Den kÀnns dessutom som en historia jag lÀst förut. En olycklig kvinna, sÄrad av livet som slutligen trÀffar Mr Perfect som inte Àr perfekt. Stora delar av historien om Liv upplever jag som en transportstrÀcka.
Jag funderar pÄ om historien om Liv verkligen behövs som katalysator för att berÀtta historien om Sophie? Eller om Sophies historia skulle ha kunnat berÀttas pÄ egen hand. Jag tror den skulle klara av att stÄ pÄ egna ben. Om man skulle göra en film baserad pÄ boken borde den fokusera pÄ Sophies liv och endast vÀldigt lite ta in Liv.
Boken behandlar intressanta teman sÄ som de civilas förutsÀttningar under första vÀrldskriget. NÀrmare bestÀmt de civilas liv i en fransk by under tysk ockupation. Hur mÀnniskor utför modiga handlingar, hur de samarbetar men Àven vÀnds emot varandra och hur deras enda önskan Àr att livet ska bli som tidigare igen. Hur nöden inte har nÄgon lag och hur uppfinningsrikedomen blomstrar.  Jag finner Àven aspekten med stulen konst i krigstider vÀldigt intressant. TyvÀrr haltar utförandet och bokens som helhet blir bara ok, trots att det finns potential till en riktigt bra historia.
Jag upplever boken som ojÀmn och nÄgonstans i mitten tappar jag intresset och slutar lÀsa. men dÄ boken ska diskuteras i en bokcirkel lÀste jag slut den och Äter fÄngar den mitt intresse.
Vad jag gillar med Moyes författarskap (baserat pÄ de tvÄ böcker jag lÀst) Àr att hon lÄter livet drabba sina karaktÀrer.Det skapar bÄde levande och drabbande intriger och persongalleri. Det Àr Àven orsaken till att jag förmodligen kommer att Äterkomma till hennes författarskap.
Jag blev sÄ nyfiken pÄ EgenmÀktigt förfarande: en roman om kÀrlek av Lena Andersson att jag pausade alla pÄgÄende böcker och under tre dagar la jag alla litteraturtid pÄ att lyssna pÄ denna  bok. Helt absorberad av Ester Nilssons vÀrld och hennes relation till Hugo Rask. Jag var nyfiken pÄ boken men trodde aldrig att den skulle drabba mig pÄ det sÀtt den gjorde.
Den Àr oerhört vÀlskriven, pÄ alla plan och drabbande. Jag tror de allra flesta kan relatera till den kÀrlekshistoria som uppdagar sig, antingen Esters eller Hugos perspektiv. Bokens storhet ligger dels i igenkÀnningsfaktorn Men Àven sprÄket som förmedlar historien pÄ ett sÄ skarpt och direkt sÀtt.
Handlingen kretsar kring nÄgot sÄ enkelt och vanligt som en skev (kÀrleks)relation dÀr den ene vill mer Àn den andre och dÀr kommunikationen dem emellan verkligen inte fungerar. I EgenmÀktigt förfarande Àr det poeten och essÀisten Ester Nilsson som stÄr i centrum, det Àr ur hennes perspektiv vi fÄr följa hennes och konstnÀren Hugo Rasks relation. Den startar med att Ester ska skriva en artikel om Hugo och och intervjuar honom. FrÄn dessa möten vÀxer en relation fram dÀr Ester vill allt medan Hugo Àr med tillbakadragen och tveksam. Men varje gÄng Ester Àr pÄ vÀg bort, visar Hugo henne precis sÄ mycket intresse för att hon Äter ska fÄ upp hoppet. Det Àr nÀstan lite obehagligt hur Ester absorberas av Hugo. Hon kan varken jobba eller tÀnka pÄ annat Àn honom, hans ord och handlingar samt hur dessa bör tolkas. Det gör ont att gÄng pÄ gÄng bevittna deras bristfÀlliga kommunikation och Esters gissningar av Hugos beteende som allt som oftast blir misstolkningar.
EgenmÀktigt förfarande Àr en bok som fungerar alldeles utmÀrkt, som ljudbok. Jag hade mina tvivel angÄende det, med de kom pÄ skam. Att ljudboken Àr en författarupplÀsning tillför en extra dimension. Jag kÀnner att detta Àr en bok vars innebörd skulle fördjupas vid en omlÀsning sÄ jag funderar pÄ att köpa boken. Jag skulle vilja stryka under och spara alla mina favoritmeningar. Och de Àr mÄnga.
SmĂ„tt förvĂ„nad kan jag konstatera att detta Ă€r en av de bĂ€sta böcker jag lĂ€st och nĂ€r jag smĂ€lt den nĂ„got mer ska jag lyssna pĂ„ Lena Anderssons andra bok om Ester, Utan personligt ansvar.Â
Donna Tartt Àr en författare som fascinerar mig. Hon verkar vara en person med hög integritet och med en osedvanligt god förmÄga att berÀtta en historia.  Hon skriver en bok vart tionde Är vilket hittills resulterat i 3 böcker: Den hemliga historien (1992), Den lille vÀnnen (2002), Steglitsan (2013). Alla tre tegelstenar pÄ över 600 sidor.
Den hemliga historien har jag lÀst och jag var ganska ambivalent till historien. Vissa bitar fastnar jag för medan jag var mindre imponerad av andra. Men jag landar ÀndÄ i att boken var lÀsvÀrd. TÀnker att det vore intressant att lÀsa om den nu ett par Är senare men jag tror inte att det blir av.
Nu befinner jag mig ungefÀr 300 sidor in i Steglitsan och hittills fÄngar denna bok mig mer Àn vad Den hemliga historien gjorde.
Huvudpersonen Theo Decker har sÄ hÀr lÄngt inte haft det sÄ lÀtt. Hans ordnade tonÄrsliv i New York vÀnds upp och ner dÄ hans mamma dör i en explosion pÄ konstmuseet The Met. En explosion som verkar vara ett terrordÄd. Mamman var hans enda nÀrstÄende och dÄ han Àr minderÄrig fÄr han bo hos sin kompis Andy och hans vÀlbÀrgade familj. Just nÀr livet Äterigen börjar stabilisera sig för Theo dyker hans pappa och hans flickvÀn upp frÄn ingenstans och tar med honom till Las Vegas. DÀr lÀmnas han mer eller mindre vind för vÄg och flyter runt utan nÄgon vuxens insyn eller engagemang. Las Vegas beskrivs som kontrasternas plats dÀr det Àr ljusÄr mellan The Strip och de omrÄden dÀr rika turister rör sig och de övergivna bostadsomrÄdena lÄngt ute dÀr sanden tar sig in överallt och ljuset Àr obarmhÀrtigt vitt och förfallet (bÄde det mÀnskliga och byggnadernas) Àr ett faktum.
Historien som mÄlas upp griper tag i mig och stannar kvar mellan lÀstillfÀllena. TillfÀllen jag lÀngtar efter. Det finns en god balans mellan detaljrikedom och ett driv i historien. Storyn rör sig hela tiden framÄt vilket Àr bra dÄ jag fann Den hemliga historien lÄngtrÄkig emellanÄt. Steglitsans persongalleri Àr ocksÄ intressant med flertalet udda personer som jag följer med stort intresse. Skickligt utmejslade karaktÀrer som mÄnga gÄnger kÀnns mer som levande personer Àn som karaktÀrer i en fiktiv roman.
SÄ hÀr lÄngt Àr jag nöjd alla aspekter av boken och Àven det faktum att jag har över 400 sidor kvar.
Jag hÄller för nÀrvarande pÄ att lÀsa tre böcker samt lyssnar pÄ en ljudbok.
1) Bok tvÄ i Murakamis IQ84-serie. LÀsandet av denna bok har sÄ hÀr lÄngt tagit mig till sidan 250 av 400. DÄ jag lÀser om den Àr jag ju i stora drag redan bekant med handlingen men allt minns jag inte. I vissa delar finner jag den fenomenal, riktigt bra Murakamistil och emellanÄt kÀnns handlingen mest som skrÀp. ska bli vÀldigt intressant att se var slutbetyget landar nÀr jag Àven har lÀst bok 3 som Àr seriens avslutande del.
2) Steglitsan denna 780-sidors tegelsten av Donna Tartt som jag verkligen fastnat i. BÄde i sÀttet hon mÄlar upp och levandegör miljöerna.  New York som jag besökt kÀnner jag igen efter hennes beskrivningar och Las Vegas som jag aldrig varit i fÄr jag ÀndÄ en levande bild och kÀnsla av som gör att det kÀnns som att jag varit dÀr.  Ibland Àr en god bok verkligen som att resa, sittandes hemma i soffan. Detaljerat skriver hon, det Àr en av hennes styrkor, att bÄde personer och miljöer genom att smÄ detaljer finns med blir bÄde Àkta och verkliga. En bok jag verkligen lÀngtar till att fÄ lÀsa vidare.
3) PortrĂ€ttet av dig. Ăr skriven av Isabel Wolff. PĂ„började boken utan att veta nĂ„gonting om vare sig dess handling eller författaren. Det Ă€r en pysmysig bok som jag inte riktigt blir klok pĂ„. Om den bara ska vara sĂ„ dĂ€r smĂ„mysig eller om den kommer att ha nĂ„gon tyngd. Efter att ha lĂ€st 2/3 lutar det Ă„t att det just Ă€r en sĂ„dan mĂ„ bra-bok. DĂ€r portrĂ€ttmĂ„laren Ella Graham Ă€r handlingens huvudperson. Boken kretsar kring Ellas arbete och de personer hon mĂ„lar av samtidigt som hon brottas med sitt privatliv, en försvunnen far som helt plötsligt vill ha kontakt och en syster som ska gifta sig med en man hon sjĂ€lv har kĂ€nslor för.
NÀr det gÀller ljudböcker lyssnar jag pÄ Livet gÄr vidare som Àr andra delen i Karin Wahlbergs romanserie som utspelar sig kring ett sjukhus i en svensk smÄstad pÄ 50-talet.