Jag är inne i bästa läsflowet, har flera bra böcker på gång. Låt oss ta en titt på vilka de är:

Frihet av Jonathan Franzen

PopCo av Scarlett Thomas

och Emmy Moréns dubbla liv av Barbara Voors

På nätet går det att läsa Sandra Gustafssons nya roman Absorbera. Den släpps som en följetong på hennes hemsida.

Just nu läser jag del tre och jag gillar vad jag läser. En bonus är dessutom att jag fått upp ögonen för Sandra Gustafssons författarskap!

Denna tegelsten av Murakami läste jag i våras tillsammans med bokcirklarna på P1 och Kafka på jobbet. Men jag skrev aldrig om den så det får bli nu istället!

När jag började läsa boken var jag inte alls övertygad om att historien skulle falla mig i smaken. Men det tog inte långt tid innan jag var uppslukad av denna märkliga och surrealistiska historia.

Denna oförutsägbara historia kretsar kring Toru Okada som lever ett vardagligt liv i Tokyo tillsammans med sin fru Kumiko. Medan Kumiko arbetar är Toru hemma och tar hand om hushållet. Men från att vara leva ett ordinärt liv börjar fler och fler märkliga saker hända Toru. Hans katt försvinner och kort därefter även hans fru.

Boken har gett mig en fantastisk läsupplevelse. Den innehåller det mesta och är helt klart svår, om inte omöjlig att få grepp om helt och hållet. Det som jag dock inte är riktigt nöjd med är slutet. Men å andra sidan vet jag inte vilket slut som skulle kunna mäta sig med själva historien.

Nu har det gått ca ett halvår sedan jag läste Fågeln som vrider upp världen och det är en bok jag hade kunnat tänka mig att läsa igen, då den är en så extremt komplex. Det som förmodligen kommer att hindra mig är sidantalet, 741 stycken för att vara exakt…

Förutom Fågeln som vrider upp världen har jag fått  flera fantastiska läsupplevelser av Murakamis böcker:

Norwegian Wood och här

Vad jag talar om när jag talar om löpning

och nu senast Sputnikälskling

Så var jag hemma igen efter bokmässan.

Väldigt nöjd och med en hel hög nya böcker!

Jag läste Alla lyckliga familjer liknar varandra av Claes de Faire för ett tag sedan och det som slår mig när jag ska skriva om den är att jag inte riktigt minns själva handlingen men däremot boken stämningar och vilka känslor den framkallade hos mig.

Det tog ett antal sidor innan jag fattade tycke för bokens tre huvudpersoner Louise, Jan-Carl och deras dotter Julia. De kändes så distanserade. Men sedan lossnar det och  de blir verkliga karaktärer, deras motiv och känslor lyser igenom och det är då historien blir riktigt bra.

På ytan verkar familjen båda lyckad och lycklig ut men som så ofta döljer sig något helt annat bakom fasaden. Familjens tre medlemmar lever sina liv parallellt med varandra och lyckas aldrig mötas på något djupare plan. De går snarare om varandra. Berättarperspektivet växlar i varje kapitel mellan de tre. Ett berättargrepp som jag tycker fungerar väl. Det är intressant att få insyn i mer än en persons tankar och handlingar.

Jan-Carl den otrogne äkta mannen och fadern i familjen. Han har lyckats väl med sin karriär och genom äktenskapet med Louise (som kommer från en långt finare familj än han själv) har även hans sociala status höjts. Men inombords kämpar han med ett otäckt mindervärdeskomplex som han inte lyckas skaka av sig hur många erövringar han än gör på jobbet och i sängkammaren.

Louise är också advokat men till skillnad från sin man och sina systrar så har hon inte lyckats lika väl med sin karriär. Något hon ständigt blir påmind om.Louise får stå för anorna. Att hon inte heller lyckas skapa ett reellt band till sin dotter skaver i henne. Dottern Julia går på en internatskola i Värmland och kommer endast hem visa helger då det festas hårt och handlas på föräldrarnas kreditkort. Lyckad på utsidan men ensam och destruktiv på insidan.

Jag hade väldigt höga förväntningar på Alla lyckliga familjer liknar varandra och den nådde inte riktigt fram. Jag har lite svårt att sätta fingret på vad som saknades men det kan vara att det helt enkelt tog sin lilla tid för mig att fatta tycke för karaktärerna.  Men helt klart läsvärd är den. Boken är Claes de Faires debutroman och det ska bli intressant att se vad som kommer härnäst.

Sputnikälskling är ännu en strålande bok av favoriten Haruki Murakami.

Handlingen är både lättförklarad och svårfångad. Den rör sig på flera plan och glider över från den verkliga världen till någon form av drömvärld. En drömvärld som ter sig både hoppfull och skrämmande.

Ett trassligt triangeldrama kan sägas vara historiens nav. Bokens berättare K älskar sin vän Sumire som i sin tur älskar Muy. K och Sumire träffades när de båda studerade på universitetet. Sumire hoppade av studierna för att fokusera på sitt författarskap medan K läste klart och blev lärare. De fortsätter att umgås och när sömnlösheten tar över ringer Sumire till K med en hel massa frågor och funderingar om livet.

Sumire träffar Muy på en bjudning där de hamnar bredvid varandra och börjar prata. Sumire får jobb på Muys företag och för följa med henne på en resa genom Europa.

En natt får K ett samtal från Muy, hon ringer från en liten grekisk ö för att berätta att Sumire har försvunnit. Hon ber K komma för att hjälpa henne finna Sumire.

Inte heller denna bok av Murakami gör mig besviken. Jag fastnar för bokens miljöskildringar från den grekiska ön och hur Murakami tecknar levande bilder av alla de vardagssysslor som K företar sig. Historien håller sig på ett verkligt eller vardagligt plan ganska länge för att sedan göra en u-sväng in i en surrealistisk drömvärld. Precis som i Fågeln som vrider upp världen lämnas en hel del till läsarens tolkning och fantasi. Och efter att boken är utläst är jag inte helt säker på hur den egentligen slutade?

I helgen läste jag ut Sputnikälskling, tankar om den kommer senare. Sen hittade jag inte riktigt någon ny bok  som jag fastnade för. Jag började på Nattåg till Lissabon (som inte blev läst under vistelsen i Lissabon). Trots att jag förstår att den har potential kommer jag inte in i den. Så jag lägger undan den tillsvidare.

Räddningen blev en för tidig födelsedagspresent i form av PopCo av Scarlett Thomas. Författaren till favoriten Slutet på Mr Y. Så nu håller vi tummarna hårt, hårt för att jag verkligen fastnar för den!

Hon som bar skammen är Helena von Zweigbergks tredje bok om fängelseprästen Ingrid. I denna bok är det en av de intagna, Laura, som skrivit en bok om sitt tidigare liv. När detta blir känt sätts en hel rad reaktioner och hemska händelser igång och precis som i tidigare böcker får Ingrid en central roll i skeendets utveckling. Parallellt med jobbet på fängelset utvecklas även Ingrids privatliv i en intressant och inte helt okomplicerad riktning.

Jag har fastnat för böckerna om Ingrid och det beror helt enkelt på att hon är så annorlunda som huvudkaraktär. Stark i sin tro och i sitt arbete och sen så handfallen i vardagslivet, i sitt eget privatliv. Det blir en mix jag gillar. Det är helt klart i beskrivningen av Ingrid som böckernas styrka ligger, själva brottet som ska lösas finner jag mindre intressant.

Böckerna om Ingrid ska helst läsas i ordning och först ut är Det Gud inte såg, den andra boken heter Kärleken skär djupa sår. Den fjärde och sista (för mig ännu olästa) boken om Ingrid heter Fly för livet. Men jag väntar nog ett tag innan jag läser den. När det gäller Zweigberks författarskap är jag just nu mer intresserad av Anna och Mats bor inte här längre som är fortsättningen på Ur vulkanens mun som jag tyckte var fasligt bra.

Dagar som denna (då höstrusket är extra påtagligt, tröttheten smyger sig på långt före läggdax och ett helt berg med tvätt ska tvättas) tar jag en paus från verkligheten och unnar mig en lång läspaus.

Jag läser Mellan sommarens längtan och vinterns köld av Leif GW Persson. Efter att ha lyssnat på hans sommarprat bestämde jag mig för att läsa en av hans böcker och då Mellan sommarens längtan och vinterns köld var den som fanns i bokhyllan kändes det lämpligt.

Jag lyssnade på Den döende detektiven  i våras och tyckte att den hade något visst. Speciellt fastnade jag för huvudpersonen Lars Martin Johansson och eftersom han spelar en stor roll i även Mellan sommarens längtan och vinterns köld  bådar det gott. Drygt hundra sidor in i boken (av över 600) har karaktärerna och deras inbördes relationer presenterats. Polisen har även fått ett dödsfall att utreda, ett självmord med några märkliga detaljer… Min förhoppning är att detta kommer bli riktigt bra höstrusksläsning!