Det första som slår mig är tystnaden. Jag hör den, det var länge sedan sist. Det är som om snön dämpar alla ljud. Att jag har pannband och hjälm gör nog sitt också. I vilket fall är det skönt.
Premiäråken gick bra, över förväntan. Kroppen minns hur den ska bete sig och jag åker riktigt bra, för att vara nybörjare. Sen blev det det dags för en latte framför brasan i toppstugan Lyktan. Mys!
Lyktan
Lyx!
…mjölkvit himmel, smutsvit snö på vägen, vita snöflingor mot vindrutan och vit, vit, vit i skogen.
Kasst väglag och snöigt väder gör att vi har kört igenomsnitt 60 km/h hela dagen så det har varit en lååång dag i bilen.
Dagens tre höjdpunkter:
1) Fika i Åmål på Café Rio och besök i bokhandeln Ugglan
2) Mat i Malung
3) Lyssnat klart på ljudboken Box 21 skriven av Roslund & Hellström, uppläst av Shanti Rooney. Obehaglig, viktig och klart värd att lyssna på.
Nu är vi ÄNTLIGEN framme i Sälen! Inte en minut för tidigt.
Så har vi då klarat av första sträckan av vår resa och har slått läger för natten! Tåg, buss och flyg i alla ära men det är något visst med att åka på roadtrip, friheten att kunna lägga upp sin resa lite som man vill, stanna när man känner för det!
Det absoult lättaste är ju om man själv och resesällskapet har samma mål med resan. Där går våra åsikter lite isär. Jag ser resan som en del av målet medan min andra hälft gärna vill komma fram så fort som möjligt. Men vi kompromissar!
Jag hade tur när vi nådde Halmstad gick min älskling med på att pausa, ta en snabb fika. Med betoning på snabb. Vi sitter på cafédelen på en Statoil-mack. Jag med min latte och chokladmuffin, han med sin energidryck och chokladkaka. Efter att ha suttit ner i max 5 minuter känner min älskling att tiden rinner i väg. Vi ligger efter hans mentala tidsplan för dagen och kommer att bli sena. Inte nog med att vi blir sena till dagens mål, vi måste även, nu på studs, revidera morgondagens planer eftersom vi kommer bli sena även då. Det känner han på sig med tanke på den långa paus på hela 10 minuter vi nu unnat oss….
Några kilometer efter fikapausen händer det som inte får hända. Vi fastnar i en bilkö. Det står helt stilla, nu är den mentala tidsplanen definitivt rubbad. En bilolycka har inträffat några hundra meter framför oss och bara någon minut senare kommer alla bilarna med blåljus, polis, ambulans och brandbil.
Vi står stilla i 2 timmar. Plötsligt hittar vi fokus igen, det som är viktigt. Vår tid tillsammans. Att vi har varandra.
Den stillaståendetiden använder jag till att börja skriva på veckansskrivuppgift (en berättelse för barn) och sen kollar vi på gamla semesterbilder! Hurra för den bärbara datorn!
På väg:
Väskorna är packade och står redo i hallen, om några timmar bär det av mot Sälen och en dryg veckas semester! Men istället för att fixa iordning det sist fastnade jag här:
på golvet framför bokhyllan. Djupt fokuserad angående vilka böcker som ska få följa med på semestern. Egentligen är detta något jag inte behöver fundera på. Jag har sedan länge bestämt att jag ska läsa Shantaram i Sälen. Eftersom det är en bok på ungeför 900 sidor och det inte är en lässemester utan en skidsemester borde det räcka med denna bok, eller hur?
Men det ska inte vara lätt. Tänk om jag inte gillar den, trots alla lovord det fått eller att jag helt enkelt inte har lust att läsa just den. Då sitter jag på pottkanten om jag inte tagit med någon annan bok. För att slippa hamna på pottkanten packar jag ner några extra böcker. Det blev:
Gift med en beduin av Marguerite van Geldermalsen
Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson
Livstecken av Gunilla Linn Persson
Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf
Av en vän fick jag vackra tulpaner. De känns som ett säkert vårtecken, oavsett vädret utanför mitt fönster.
Författarens dilemma är hur man uppnår en balans mellan det ovanliga och det vanliga. Att å ena sidan skapa intresse, å andra sidan skapa verklighet.
Thomas Hardy
Att läsa en bok är som att skriva om den för sig själv… I allt du läser lägger du till alla dina erfarenheter av världen. Du tar med din egen historia och läser boken på dina egna villkor.
Angela Carter
Några tankar kring Martina Lowdens bok Allt.
Jag ser fram emot att läsa Allt. De fina citaten från recensionerna på bokens fram och baksida gör mig nyfiken.
Jag börjar läsa och tycker mest att det är lösryckta tankar kring allt och inget. Jag blir imponerad av hennes kraft att mixa, listor, dialog, små och stora tankar, ja i stort sett allt. Problemet är att jag upplever texten som ofokuserad och osammanhängande. Vad är syftet? Det är texter som hade passat bättre i bloggform än i bokform. En hel bok på över 600 sidor blir helt enkelt för mycket.
Jag lägger ifrån mig boken och bestämmer mig för att googla Martina Lowden. Vem är denna människa? Jag läser några intervjuer med henne och blir inte klokare för det. Istället går mina tankar till sagan om ”Kejsarens nya kläder”. Det är bara de bildade som kan se det vackra tyg hans nya kläder är gjorda av. Alla beundrar för ingen vill visa sig obildad.
Jag låter en vän läsa lite ur boken och kommer tillbaka med kommentaren, ”Det känns som att Martina har lärt sig en massa fina ord nyligen och hon vill använda alla på en och samma gång”. Jag kan inte annat än att hålla med.
Det känns som en bok som antingen går rakt in i hjärtat eller som man inte får någon känsla alls för. För mig är det en bok som jag varken förstår mig på eller fattar tycke för. Jag gillar konceptet att blanda olika typer av texter men i det långa loppet fungerar det inte. Även om vissa avsnitt är klockrena t ex dialogen mellan Martina och hennes mormor på sidan 24. Jag funderar på om detta inte är en bok som i väldigt hög grad är beroende av läsarens humör. Om den läses vid helt rätt humör upplevs den som fantastik och tvärtom.
Titeln är dock passande och representerar både bokens styrka och svaghet.
Big City Love av Laleh 
Along the big city walls
I walked for a while
looking for that face
I always recognise
hello hello
it’s been a while
ages ago
but your voice still feels
this it what they call
big city love
just play it by heart
‘cause I believe in true love
this is what they call big city love
play it by heart
though it’s a sad sad call
this it what they call
big city love
‘cause I believe in true love
there’s no where to fall
along the city walls
along the city walls
…
And all the letters that you wrote
I want them all gone
I send them back to you
with a red heart on them
and in my memories I’ll try
erasing you for good
and all the hopes I had
projected on you
was looking for
was looking for
a place to hide away to hide away
instead I lost instead I lost the
heart I gave away
oh we sang those songs
sang those songs
you comfort me you comfort me
and now and now
let’s call it destiny
This is what they call
big city love
play it by heart
cause I believe in true love
this is what they call
big city love
play it by heart
though its a sad sad call
This is what they call
big city love
play it by heart
because I believe in true love
(Repeat)
There’s no where to fall
along the city walls.
November av Laleh
Well you know me I've never been afraid I always jump into it With my whole heart and no shame And the thoughts that I'm left with Is making such a mess There's nothing more confusing than the loss You've caused yourself And, all in all I feel you're like me and We're the trees still green in november And I know I can't remember summer being so gone And I will play along But it feels, It feels so much That we don't know what we're doing And I never knew, never thought They could play along, honey But they don't know what they're doing And I know I won't admit it And I don't want to say it But I still look for you in the park On my way home each day And no, I won't admit it Not even to my friends They think I'm doing well And I even lie to myself How long can you keep a secret from yourself Like that storm that blew me back two years To that first step I took away from you And the hope that you left It's hidden in my room and I'm a strong woman But sometimes I'm weak for you And on and on, I close my eyes and I'm still there, I'm still there We're the trees still green in november And I know I can't remember summer being so gone And I will play along And it feels so much That we don't know what we're doing Oh, I never knew, never thought They could play along, honey But they don't know what they're doing I close my eyes and I'm still there and We're the trees still green in november And I know I can't remember summer being so gone And I will play along And it still feels so much That we don't know what we're doing And I never knew, never thought They could play along, honey But they don't know what they're doing And could play along, honey But they don't know what they're doing
Call on me
You don't have to worry If you're alone tonight You don't have to worry Someone's on your side You don't have to worry Someone in you're life is waiting all alone At home for you At home for you tonight
And if you ever, ever change your mind Call on me, call on me And if you ever, ever change your mind Call on me, call on me You don't have to worry The past is just a time It's gone away, not here, no, no You don't have to worry There's a brigher light Above us, beneath us, around us You don't have to worry Someone in your life is waiting all alone At home for you At home for you tonight And if you ever, ever change your mind Call on me, call on me And if you ever, ever change your mind Call on me, call on me If you promise me, I'll promise you that I'll be there Until we
both know our hearts Until we know how to share ... And if you ever, ever change your mind Call on me, call on me
“Laleh, vi alskar daj!!!!! skriker en kille från publiken på bredaste skånska. Det blir upptakten till en koncert på nästan 2 timmar. Det känns inte alls så länge, snarare som 20 minuter. Det är som om jag förlorar greppet om tiden.
Hon är underbar, begåvad och ger ifrån sig en sådan glädje att det är en omöjlighet att inte ryckas med. Jag har tur, hon spelar mina favorit låtar. Magiskt. För andra gången i mitt liv vågade jag be om en autograf. Så nu sitter hennes ord på en poster på min dörr : )
Det är beundransvärt hur hon kan få ihop både text & musik så at det passar. Att kunna berätta en historia, förmedla något med så få ord som en låt faktiskt innehåller. Inspirerande , själv har jag fullt upp med att få ihop texter…
Den första autografen jag vågade be om var Carl-Einar Häckners… Den postern har nu åkt ned ett snäpp på dörren för att ge plats åt Laleh. Förlåt Carl-Einar!
Jag har fått ett nytt intresse! Scrapbooking, genom inspiration från tjejerna på jobbet och en scrapbookingkväll som som även bjöd på vin och pizza är jag helt biten! Det är ett kul sätt att göra något fint med en del av bilderna jag tar. Att sitta och fixa helt förbehållningslöst får kreativiteten att flöda! För inspiration angående scrapbooking, kolla in bloggen: http://swescrapbook.blogg.se/ !
Min halvfärdiga Buddhascrap : )
Mycket papper och scrapsaker blir det