Orakelnatten är utläst och mina tankar kring den är blandade. Det är en historia med en stark början som det är omöjligt att värja sig för, man dras med i den historia som målas upp.

Det är en historia med många lager. Den kan liknas vid en babushka, en rysk docka som går att dela och inuti finns en lite mindre docka och inuti henne en ännu mindre docka.

Navet i Orakelnatten är författaren Sidney Orr. När boken tar sin början håller han på att återhämta sig från en allvarlig sjukdom. Under en av sin dagliga promenader hittar han en liten pappershandel där han inhandlar en blå skrivbok från Portugal. I skrivboken börjar han författa den första historien han skrivit på väldigt länge. I berättelsen han skriver finns en bok som han kallar Orakelnatten. Parallellt med denna berättelse försöker sig Sid även på att skriva ett filmmanus. Det han skriver och hans verkliga liv länkas samman på olika mer eller mindre otroliga sätt.

Idéerna som boken bygger på är både originella och intressanta, Auster kan verkligen konsten att berätta. Tyvärr upplever jag det som att historien tappar längs vägen och att slutet och “upplösningen” inte motsvara mina förväntningar. Förväntningar som var ganska höga med tanke på att början är riktigt bra. När sista sidan är läst känner jag lite “jaha, det var det”. Men trots det var det en fin läsupplevelse och jag tänker att det kanske är jag som har missat något? Kanske kommer jag att läs om den någon gång för att kunna besvara frågan.

Jag kommer att fortsätta läsa Auster och näst på tur står New York-triologin som redan väntar i min bokhylla. Men det får vänta ett tag. Jag brukar inte läsa flera böcker av samma författare efter varandra.

Handlingen i Röda Händer pendlar mellan att utspela sig på 1970-talet och  i nutid. Historiens huvudperson är en man som under sin studietid på 70-talet arbetade extra på Hovedbanegårdens turistinformation i Köpenhamn. Där hjälper han en tjej att hitta ett hotellrum och de träffas även ett par gånger. Innan hon hastigt försvinner ur hans liv får han en nyckel till ett förvaringsfack på Hovedbanegården av henne. Hans liv går vidare men han slutar aldrig att undra över den unga kvinnan han träffat. 15 år senare korsars deras öden åter och parallellt med deras liv i nutid uppdagas historien om vem hon egentligen var.

Röda Händer är det tredje boken jag läser av den danske författaren Jens Christian Gröndahl. Den första boken jag läste var Lucca och den gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. Den hamnar på listan bland de bästa böcker jag läst. Den andra boken hette Tystnad i oktober och den minns jag knappt. Och nu har jag alltså läst Röda Händer, den hamnar nog mitt emellan de föregående.

I denna bok är Gröndahls starkaste kort språket. Det är vackert, många gånger poetiskt. Tyvärr dämpas dessa intryck av att varken historien eller karaktärerna håller hela vägen. Jag tror det är medvetna val från författarens sida att inte berätta för mycket, att låta en hel del vara dolt. Men för mig för det en negativ effekt. Jag upplever det som att boken saknar substans.

Så efter 3 lästa böcker av författaren kan jag konstatera att Lucca fortfarande är den överlägset bästa.

Just nu läser jag:

I en klass för sig av Curtis Sittenfeld som jag  lånat av biblioteket.

Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien som jag lånat av min far.

För nästan ett år sedan lyssnade jag på Jesper Huors radiodokumentär Bibliotekarien. Den handlar om en man som arbetar på kungliga biblioteket och som i största hemlighet börjar stjäla värdefulla böcker. Nu har SVT gjort en miniserie i tre delar om  boktjuven och jag hoppas att den är bra.

Gustav Skarsgård i rollen som boktjuv

Nu står jag i valet och kvalet om jag ska se sista delen av Jane Austens Emma (också SVT) eller första delen av Bibliotekstjuven, SVTplay är en riktigt favorit!

Samtidigt som jag sitter och klurar på sista inlämningsuppgiften till min distanskurs Kreativt skrivande: att skriva för barn och unga planerar jag framåt och har beställt några kursböcker till  fortsättningskursen som börjar i slutet av januari. Och eftersom jag ändå skulle beställa tänkte jag att det var lika bra att använda mitt julklappspresentkort så jag klickade även hem The Night Bookmobile av Audrey Niffenegger! Den verkar helt enkelt underbar och än mer övertygad blev jag efter att ha läst Bokbabbels och Bokomatens tankar om den. Kan knappt vänta tills den dimper ner i brevlådan!

Men eftersom det kommer att dröja åtminstone några dagar innan den kommer ska jag återgå till att jobba på min inlämningsuppgift…så att jag med gott samvete kan läsa The Night Bookmobile när den väl anländer!

Jag har samlat alla mina olästa böcker i en bokhylla. Jag tänker att det blir lättare för mig att överblicka vilka böcker jag faktiskt har hemma. Det blev fler än jag trodde. En del av dem fastnade på bild.

Förutom att läsa många av de böcker som jag redan har tänker jag mig att jag under 2011 även ska låna en hel del på biblioteket. Men känner jag mig själv rätt kommer det även att inhandlas en bok eller två…

och när jag vaknar läser jag Röda Händer av Jens Christian Gröndahl i sängen med mitt morgonkaffe.

Norwegian Wood är en av de bästa böcker jag läst. Jag tror det handlar om balans. Murakami skapar en perfekt balans mellan bokens olika komponenter: karaktärer, miljöer & dialog.

Bokens huvudperson är Toru,han är 20 år och pluggar drama på ett av Tokyos universitet på 1960-talet. Toru är en ganska vanlig, lågmäld kille. Men som med människor i verkliga livet blir han speciell ju mer man får veta om honom. Under det år som boken utspelar sig utvecklar Toru två relationer till två väldigt olika kvinnor. Den första är Naoko som var flickvän till Torus bästa vän.  Hon är  emotionellt instabil och brottas med det faktum att Kizuki begick självmord. Den andra kvinnan är Midori. Hon och Toru träffas på universitetet där de är kurskamrater. Berättelsen innefattar även andra karaktärer och det fina är att även om dessa inte figurerar lika mycket som de tre ovan lyckas Murakami skapa en känsla och en god förståelse för deras personligheter.

När det gäller miljöerna som skildras, främst olika delar av Tokyo, lyckas Murakami med konststycket att gestalta dem precis lagom. Jag som läsare får på enbart några rader den information jag behöver för att själv kunna skapa mig en bild av miljön och stämningen som råder. Det passar mig utmärkt då jag inte gillar allt för långa miljöskildringar.

Dialogerna leder alltid framåt på något sätt, boken innehåller inte någon onödig dialog. Varje samtal ger ytterligare någon information om karaktärernas personligheter eller om någon händelse.

När jag läser Norwegian Wood märker jag att drivkraften i läsandet handlar mer om att lära känna karaktärerna och få en bättre förståelse för deras handlande än att jag vill veta vad som ska hända. Det vilar ett lugn över boken som skiljer sig från till exempel deckare där läsandets främsta drivkraft ligger i intresset att få veta hur det ska gå.

Givetvis är jag väldigt intresserad av Murakamis andra böcker och efter att jag har smält denna läsupplevelse har jag planer på att ta mig an Sputnikälskling.

Nu är renoveringen klar och det börjar bli dax att plocka upp alla böcker, vilket jag sett fram emot!

Det ska inhandlas en ny bokhylla och jag ska rensa bland mina böcker och även fundera ut  hur jag vill ha dem. Det lutar åt att alla olästa böcker ska få stå tillsammans och att resten ska stå efter färg. Men det finns ju helt klart fördelar med att ha dem efter genre eller författare. Jag får fundera lite…