The Graveyard Book är historien om Nobody Owens. Som liten överlever han då hela hans familj mördas av en man vid namn Jack. Orsaken till att Bod (som han kallas) klara sig är att kyrkogårdens invånare beskyddar honom. Det är alltså så det kommer sig att människopojken Bod växer upp med de döda på kyrkogården. Han bor med sina adoptivföräldrar herr och fru Owens men har även en beskyddare Silas som rör sig i gränslandet mellan de levande och de döda.

Under historiens gång blir Bod äldre och äldre och han råkar ut för en hel del äventyr. De bästa delarna av boken är hans möten med de levande, vilka också är de farligaste då Jack fortfarande letar efter honom…

I början upplevde jag boken som smått trög och varje kapitel kändes som en enskild historia. Men efter ett tag börjar de olika delarna haka fast i varandra och historien blir bättre. Efter att boken är avslutad känner jag en liten saknad efter Bod och undrar hur det ska gå för honom. Sån tur är avslutas boken på ett sådant sätt att en fortsättning är att vänta…

Av Neil Gaiman har jag tidigare läst Coraline och även om historierna är helt olika märks det att de är skrivna av samma författare. Precis som jag skrev efter att ha läst Coraline kan jag tänka mig att The Graveyard Book passar som film.

När jag tänker på Liza Marklund tänker jag på henne främst som författare till böckerna om journalisten Annika Bengtsson. Men nu har jag läst Nya röster sjunger samma sånger som är en samling av de krönikor som Marklund skrivit genom åren (1985-2010). Jag brukar inte läsa krönikor.Det blir bara inte av. Det blir helt enkelt lättare när det är samlade i en bok.

Nya röster sjunger gamla sånger är uppdelad efter olika teman så trots att texten är korta så skapas det en tematiks struktur i boken, vilket jag gillar.

Marklund är skarp i sina iakttagelse och levererar känsla och engagemang vad hon än skriver om. De texter som berörde mig mest under läsandet finns under följande rubriker: Om våldet mot kvinnorna, Om de döda, våldtagna och sönderslagna, Om männen som slår och Om det viktigaste jag gör.

Nya röster sjunger samma sånger är lättläst och de korta krönikorna gör att det är en prefekt bok att läsa när man bara har en liten lässtund och inte kan fördjupa sig i någon längre text.

Men även om boken bjuder på lättläst läsning så ät det för det mesta svåra ämnen som behandlas och trots att många av krönikorna skrevs för ett antal år sedan är de lika aktuella idag, vilket känns helt ofattbart. Samtidigt gör det boken ännu viktigare.

Vad vet vi egentligen om de människor som står oss närmast? Det är en av frågorna som aktualiserad i Maria Ernestams bok Kleopatras kam. Historien kretsar kring de tre vännerna Mari, Anna och Fredrik. När Mari får sparken från sitt jobb blir det startskottet för de 3 vännernas nya företag. Det bestämmer sig för att starta Kleopatras kam vars affärsidé helt enkelt är att lösa andra människors problem. Vad de än må vara. Frågan är bara hur de ska hantera ett uppdrag som går ut på att döda en äldre man på uppdrag av dennes fru?

Parallellt med verksamheten på Kleopatras kam utkristalliseras fler och fler bitar ur de tre vännernas liv och det visar sig att de varken varit ärliga mot sig själva eller varandra. Alla tre strävar efter förändringar men då måste man se sanningen så som den faktiskt är…

Bokens idé är både originell och intressant. Jag gillar verkligen konceptet men under läsandets gång  pendlar mina känslor från att verkligen gilla det jag läser till att jag funderar på att inte läsa klart boken.  Det största problemet med boken är språket. Jag upplever det som mesigt, tafatt och förutsägbart. Språket drar ner den originella historien och gör den ganska medioker emellanåt. Men sen ibland fungerar det och storyn lyser igenom.

Förutom att historien  är annorlunda så tar den svängar som jag inte hade räknat med, vilket jag gillar. Nu efter att boken är utläst känner jag att den gav mig en hel del och jag är glad att jag tog mig igenom den. Tyvärr är jag tveksam till om jag skulle rekommendera den då själva läsandet kändes väldigt segt emellanåt.

Nu har jag läst 3 böcker av Maria Ernestam: På andra sidan solen, Caipirinha med döden och Kleopatras kam och det känns som att hon skriver 2 väldigt olika typer av böcker. Både Caipirinha med döden och Kleopatras kam är väldigt annorlunda historier som överraskar medan På anda sidan solen (och Alltid hos dig, som jag inte läst ännu) känns mer som vardagsnära eller realistiska relationshistorier. Så det gäller att välja rätt Ernestambok efter läashumör och vilken typ av bok man har lust att läsa.

Jag tycker väldigt mycket om Skuggserien av Maria Gripe och nu har jag läst Tordyveln flyger i skymningen.

Historien som berättas handlar om hur en rad, tillsynes helt olika händelser vävs samman och får oanade konsekvenser.

Berättelsen börjar (eller slutar?) i byn Ringaryd i Småland. Där bor syskonen Annika och Jonas och deras kompis David.  Under sommaren har de tre ungdomarna lovat att vattna blommorna på Selanderska gården medan hon som bor på gården är bortrest. Men märkliga och oförklarliga händelser börjar ske. Vem är t ex den gamla damen som ringer till Selanderska gården och vill spela schack över telefon med David? Vem är det som smyger runt utanför gården? Och vad är det för röster som fastnat på Jonas bandspelare och vad vill de säga?

En tordyvel blir vägvisaren och med dess hjälp hittar ungdomarna gamla brev skrivna på 1700-talet av Andreas som var en av Linnés lärljungar. Breven skrev han till sin fästmö Emelie som som bodde på Selanderska. Genom breven får de veta att Andreas tagit med sig en 3000 år gammal egyptisk staty hem från en resa till Egypten. Frågan är bara var statyn finns nu? Genom breven utvecklar Annika, David och Jonas olika intressen. Annika funderar kring Emelie och hennes livssituation medan David funderar  kring de idéer som som Andreas utvecklar i sina brev till fästmön och Jonas är endast intresserad av att hitta den egyptiska statyn.

Bokens början är väldigt bra, griper tag direkt och är både stämningsfull och spännande. Tyvärr tycker jag att historien tappar en del då den mer drar och deckarhållet än att fortsätta utforska det övernaturliga och de existensiella frågorna som historien väcker.  Vidare upplever jag Jonas karaktär som ganska störig och barnslig, han lever inte på något sätt upp till sina 13 år.

Stereotypt blir det också då det givetvis är Annika som funderar kring Emelies liv och hennes relation till Andreas medan David helt och hållet fokuserar på Anderas vetenskapliga tankar. En annan sak som stör läsandet är att kyrkoherden Lindroth som hjälper ungdomarna allt som oftast kallar Annika för “lilla Annika”, aldrig “lilla David” eller “lilla Jonas”, och då är Jonas ändå yngst av de tre…

Men trots mina invändningar är det en bok som har gett  mig  både intressant och spännande läsning. Den kommer dock inte i närheten av böckerna i Skuggserien som jag  tycker är väldigt mycket bättre.  Nästa bok  av Gripe jag tänker läsa är Agnes Cecilia en sällsam historia. Bättre boktitel får man leta efter.

Vill du höra Maria Gripe berätta om dockan Agnes Cecilia och om övernaturligheter finns det ett inslag på svtplay.

Jag läser för många böcker på samma gång, det blir lite rörigt:

Den oändliga historien,

Kleopatras kam,

The Graveyard Book,

Tokyo Cancelled och

Vad jag pratar om när jag jag pratar om att springa.

Skulle behöva avsluta några så det blir mer fokus i läsandet.

…lyssnar jag på några vinterpratare från 2010. Jag har lyssnat på Håkan Nesser som bland annat  pratade om New York, läsande och skrivande. Jag har inte läst något av honom men blev nyfiken efter att ha lyssnat på honom och i bokhyllan hittade jag Kära Agnes och  och Picadilly Cirkus ligger inte i Kumla. Så någon av dessa kanske jag läser snart!

Det har handlats 2 böcker idag:

och

Jag har inte läst någon av dem så det är verkligen på tiden!