I helgen har jag varit på hemmaplan i verkliga livet. I litteraturens värld har jag däremot rest en hel del. Till Kambilis Nigeria och klanen Kennedys USA.

Lila Hibiskus, som är Chimamanda Ngozi Adichie debutroman handlar om tonårsflickan Kambili och hennes familj. Främst faderns förvrängda uppfattningar kring ont och gott och hur hans järnhand styr familjen på ett riktigt obehagligt sätt. Precis som En halv gul sol hamnar jag mitt i Nigeria och får en stark känsla för landet. Karaktärerna blir så verkliga, som om deras liv pågår på riktigt, parallellt med mitt.

Vi tolererar inga förlorare är Britt-Marie Mattssons bok om familjen Kennedy. En ambitiös bok på runt 600 sidor som tar sin början på början av 1920-talet och följer familjen fram till 2010-talet.  Personerna har sina riktiga namn och de flesta händelser som skildras har skett i verkligheten Boken är skriven i romanform för att levandegöra händelserna och skapa större frihet i berättandet, vilket jag gillar!  Jag finner klanen Kennedy och deras öden  fascinerande och har sett fram emot att läsa boken.  I skrivande stund har jag läst ganska exakt 100 sidor och mest fått följa Joe och Roses liv tillsammans.  Berättelsen har fängslat mig och jag ser fram emot att läsa vidare. Än så länge känner jag dock inte att skildringarna av karaktärerna är så starka eller övertygande att de har antagit formen av verkliga personer. Då känns Kambili och hennes familj mer som verkliga människor och kött och blod. Intressant då dessa karaktärer faktiskt är fiktiva, på riktigt.

Jag tycker om att läsa på olika sätt. Ibland helt okritiskt bara ta in historien precis som den är.  Ibland tycker jag om att gå bakom kulisserna och fundera kring hantverket bakom berättelsen. Hur ser strukturen ut? Fungerar den och i så fall varför eller varför inte?  Vilka är berättelsens starka och svaga sidor? Vad är det som gör att jag fångas eller förblir oberörd?  Jag gillar också av att skriva. När dessa två intressen kombineras få man svaret på varför jag gillar handböcker om skrivande. De skrivarhandböcker som ger mig något är de som lyckas förmedla inspiration och skrivarlust. Det gör Susanne Holmgrens bok Dina ord, dina berättelser.

Boken är uppdelad efter skrivandets olika beståndsdelar så som dialog, miljöbeskrivningar, berättelsens form och skrivhinder. Den ger tips och råd utan pekpinnar kring hur man kommer igång, bygger upp karaktärer och skapar en dialog. Dessa kapitel är bra och givande, strukturerade och tydliga i sin utformning. Mepersonligen gillar jag mest de kapitel som främst reflekterar kring skrivarglädje (ett tema som genomsyrar hela boken), hur man kommer vidare med sitt skrivande och vägar att reflektera kring sina texter.

Jag har inte läst boken från pärm till pärm utan har valt att hoppa fram och tillbaka i boken och läsa just de avsnitt som passat mig bäst för tillfället. Nu har jag läst det mesta i boken men jag har den fortfarande framme då det är en bok som jag tycker om att återkomma till då och då. Ett  väldigt gott betyg för Dina ord, dina berättelser!