I Kivik, pÄ ett café, i skuggan av ett körsbÀrstrÀd fortsatte jag att lÀsa om Bodils Àventyr i FinistÚre.
I boken funderar bokens Bodil över allt frÄn hur hon ska planera sin trÀdgÄrd till svenska försÀkringskassans otillrÀcklighet. Hon berÀttar om hur det Àr att bryta upp och flytta till ett nytt land. Jag funderar en hel del över skillnaden mellan författar Bodil och verkliga Bodil. Hur mycket Àr sant, hur mÄnga likheter finns det mellan de bÄda. NÄgra svar fÄr jag inte och egentligen Àr det inte viktigt. Texten Àr finurlig och jag rycks med i Bodils franska liv och hennes funderingar.
Jag gör smÄ anteckningar och markeringar i marginalen, det Àr mycket jag vill komma ihÄg, Äterkomma till. PÄ  första sidan finns min första markering:
PĂ„ samma sĂ€tt som det finns en partner för varje mĂ€nniska, finns det en plats .Det gĂ€ller bara att hitta sin bland de miljarder som Ă€r nĂ„gon annans, det gĂ€ller att vara vaken, det gĂ€ller att vĂ€lja. Min plats ligger dĂ€r jorden tar slut i Europa  – fin des terres, finis terrae – FinistĂšre.
Jag har varit i FinistÚre och jag förstÄr att Bodil har funnit sin plats pÄ jorden dÀr. Det karja, franska, vattnet och jorden i en salig blandning. SÄ annorlunda Àn resten av landet,  som en egen liten vÀrld.