Jag pausar både Kennedys och Ellens öden och ger mig i kast med en liten bok med vacker omslag  Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Levy.

En sorgsen bok på 172 sidor om en relation mellan mor och dotter som är allt annat en trygg och harmonisk. Den kantas av svek, uppbrott och försoning. Jag hade nog inte förväntat mig att det skulle vara så sorglig som den var. Samtidigt är det en historia som visar på relationers komplexitet att de trots svek och besvikelser ofta lever ett hopp och en del fina minnen.

Så här i backspegeln känns det inte riktigt som rätt bok att läsa så här i julveckan, men trots allt är den läsvärd.

Nu har vi flyttat in och på mitt nattduksbord har jag samlat en hög böcker som jag hoppas att jag snart får möjlighet att läsa:

För ett tag sedan läste jag Lila hibiskus av Chimamanda Adichie. Jag finner Adichies författarskap väldigt starkt. Hennes sätt att berätta förmedlar levande, komplexa karaktärer och miljöer där jag som läsare känner mig närvarande. Så trots att novellen inte är mitt favoritformat har jag köpt Det där som nästan kväver dig. Jag hoppas på en gripande och omskakande läsupplevelse. Dessutom är omslaget så himla fint.

Jag har inte läst något av Justine Lévy, så jag tänkte att hennes debutroman  Vi ses på Place de la Sorbonne kunde vara en bra början. Den handlar om en dotter, Louise 18 år, som sitter på ett café och väntar på sin mamma, Alice. En mamma som inte dyker upp när det är bestämt. Tiden går och Louise hinner både fika, äta lunch och gå en promenad och reflektera över sin relation till sin mamma. Vi ses på Place de la Sorbonne beskrivs som en generationsroman där fokus är uppgörelsen med en egocentrisk mamma men även en varm kärleksförklaring från en dotter.

Fjäril i koppel har precis som Det som nästan kväver dig ett fantastiskt omslag och är en debutroman, precis som Vi ses på Place de la Sorbonne. I Fjäril i koppel berättar Zinat Pirzadeh en historia inspirerad av sitt liv och sin uppväxt i Iran.

Jag  har aldrig läst något av Johanna Thydell men jag har läst artiklar om henne och jag tycker att hon verkar vara så himla bra och vettig. Nu har jag äntligen hennes debutroman I taket lyser stjärnorna i min ägo och jag ser fram emot att läsa den!

Jag har tyckt om Tintin, Milou och de anda så länge jag kan minnas. Under olika resor till Frankrike har jag köpt Tintinalbum och med jämna mellanrum har jag tagit fram och läst om dem. Så när när filmen Tintins äventyr:Enhörningens hemlighet  kom var det givet att jag skulle se den!

Tyvärr tyckte jag inte att den var så bra. Den var väldigt snyggt gjord men Tintins äventyr passar helt enkelt bättre som seriealbum. Så i fortsättningen håller jag mig till dessa.

Nu är Niceville av Kathryn Stockett utläst och den var helt enkelt strålande! En medryckande och stämningsfull historia där jag verkligen färdades tillbaka till den amerikanska södern på 1960-talet.

Jag blir engagerad i Abileens, Minnys och Skeeters liv, jag skrattar och gråter om vartannat, känner med dem och oroar mig för dem. Jag förundras över att det verkligen har varit så. Det var inte länge sedan.

Har du inte redan läst Niceville är det hög tid, eller kanske ett bra julklappstips!

Nu har jag siktet inställt på att se filmen.

Jag tycker det är oerhört läskigt med människor med två personligheter, som är så olika att de omöjligt kan mötas. En sådan människa är Kambilis far i boken Lila Hibiskus av  Chimamanda Adichie. Utåt sett är han en person som tar hand om sin familj och som bryr sig om samhället, han stöttar och står upp för det som är rätt. Inom hemmets fyra väggar är han det motsatta, han misshandlar sin fru och sina barn, både fysiskt och psykiskt om de gör minsta avsteg från de han betraktar som rätt och riktigt.

Räddningen för Kambili och hennes bror Jaja blir den tid de får bo hos sin faster och sina kusiner där de får en  inblick i ett helt annat liv som kantas av respekt och kärlek för varandra. Tiden hos mostern blir början till slutet på livet som Kambili och Jaja är vana vid.

Lila Hibiskus är absolut läsvärd, lätt att komma in i, viktig och så verklig. Trots att jag aldrig varit i Nigeria får jag genom boken en känsla av maten, klimatet, stämningar och människor. Detta är en bok som jag känner har gjort mig rikare, både på tankar och upplevelser.

Jag har tidigare läst En halv gul sol av samma författare.

Av helgen önskar jag mig mycket lästid. Om jag får det tänker jag fortsätta att läsa 3 påbörjade böcker: