Â
Man kan resa lÄngt hemma.
För den som lÀser finns inga vÀggar.
Olle Hammarlund
Â
LÄt dina bokskÄp och dina bokhyllor
vara din trÀdgÄrd och din lekplats.
Skörda frukterna som vÀxer dÀr, plocka rosorna, örterna och myrran.
Judah Ibn Tibbon
Â
En bok Àr en trÀdgÄrd som kan bÀras i fickan.
OkÀnd
Â
Ledighet utan lÀsning
Àr som att dö och begravas levande.
Seneca
Â
MÄnga böcker hör ihop med solsken
och bör lÀsas utomhus.
Robert Eldridge Aris Willmott
Â
Â
Den som Àger en trÀdgÄrd och en boksamling
saknar intet.
Cicero
Â
Â
Monthly Archives: June 2009
Helgens ledord: Mys
Â
 i tvÄ bemÀrkelser, dels har jag varit kattvakt till Mys och sen har helgen i allmÀnhet bestÄtt mest av mys. Det har mer konkret inneburit tid för boklÀsande, vilande, glassÀtande och kaffedrickande.
Â
Mer om Oates
Â
Â
Under tiden som jag lÀst Blonde har jag blivit mer och mer intresserad av hur Joyce Carol Oates arbetade nÀr hon skrev Blonde, bÄde vad det gÀller skrivprocessen och research. Nedan finns information angÄende detta plockat frÄn olika kÀllor pÄ nÀtet.
_______________________________
Delar av en intervju gjord av Greg Johnson , frÄn hemsidan http://jco.usfca.edu/
Â
Could you describe your writing process as this novel evolved?
Oates: With a novel of such length, it was necessary to keep the narrative voice consistent and fluid. I was continually going back and rewriting, and when I entered the last phase of about 200 pages, I began simultaneously to rewrite the novel from the first page to about page 300, to assure this consistency of voice. (Though the voice changes, too, as Norma Jeans ages.) Actually, I recommend this technique for all novelists, even with shorter work. It’s akin to aerating soil, if you’re a gardener.
Â
Were you concerned that the glare of Marilyn Monroe’s celebrity and myth might divert attention from your artistic goals? What was the advantage to you, as a writer, of using the skeletal reality of her life, instead of creating a wholly fictional actress-character to dramatize the “spiritual/poetic truth” you sought?
Oates: I’d hoped to evoke a poetic, spiritual, “inner” truth by selecting incidents, images, representative figures from the life, and had absolutely no interest in a purely biographical or historic book. Pre-publication responses and interviews so far have indicated quite sympathetic and intelligent readings of the novel. Of course, there will be others, but angry or dismissive reviews can happen to us regardless of what we write, whether purely fiction or fiction based upon history. The writer may as well pursue his or her vision, and not be distracted by how others will respond in their myriad and unpredictable ways.
Â
You did considerable research into Monroe’s life and into the art of acting. Did you come to see parallels between acting and writing? Did you develop a sense of kinship with Monroe as you wrote the novel?
Oates: Not “considerable research” compared to my biographer/scholar friends. Rather, I created an outline or skeleton of the “life,” collated with the “life of the time.” (“Blonde” is also a political novel, in part. The rise of Red Scare paranoia, the betrayals and back-stabbings in Hollywood; the assumptions of what we might call Cold War theology: we are God’s nation, the Soviet Union belongs to Satan.) All of my longer novels are political, but not obtrusively so, I hope.
Theater/acting fascinate, as a phenomenon of human experience. Why do we wish to “believe” the actor in performance, why are we moved to true emotions in a context which we know is artificial? Since 1990 I’ve been involved quite actively in theater, and have come to greatly admire both directors and actors. Norma Jeane seems to have been a naturally gifted actress because, perhaps, she so lacked an inner core of identity. “I guess I never believed that I deserved to live. The way other people do. I needed to justify my life.” These were words of Norma Jeane’s I affixed to the wall beside my desk. How many of us, I wonder, feel exactly the same way!
What concerns did you have in dealing with living peopleâfor example, Monroe’s third husband, the playwright Arthur Millerâin a fictional context? Did you contact or interview Miller, or anyone else who knew Monroe?
Oates: No, I didn’t interview anyone about “Marilyn Monroe.” It was not “Marilyn Monroe” about whom I wrote. Norma Jeane marries mythic individuals, not “historic” figures. Her husbands include the Ex-Athlete and the Playwright. (If I wanted to write about Joe DiMaggio and Arthur Miller, I would need to write about these complex men in a different mode. Though, in fact, the Playwright is presented from the inside, often. It’s clear that I identify with the Playwright, and that he becomes, eventually, the voice of conscience in the latter part of the novel. But I certainly didn’t read Arthur Miller’s memoir or any interviews with him about “Monroe.”)
Â
 __________________________________________________
Om den research Oates gjorde innan hon skrev Blonde kan man lÀsa i en atrikel frÄn CNN.com, publicerad den 27 april 2000.
“The book is not a biography, Oates makes clear in the preface. But she did read three biographies (“Legend: The Life and Death of Marilyn Monroe,” “Goddess: The Secret Lives of Marilyn Monroe,” and “Marilyn Monroe: A Life of the Actress”) as well as watch all of Monroe’s movies on video during her research.
Oates invents conversations, meetings, poetry, and mixes them with real events, people and facts.”
_____________________________________________________
Mailintervju med joyce Carol Oates gjord av Cecilia Gustavsson, publicerad den 13 maj 2009.
Vad vill du framför allt sÀga med ditt författarskap?
â NĂ„got av det viktigaste Ă€r att vĂ€cka mĂ€nsklig sympati. Att skapa pĂ„hittade vĂ€rldar som visar respekt för komplexiteten hos den mĂ€nskliga sjĂ€len. Detta inom estetiska strukturer som jag hoppas Ă€r poetiska, ofta experimentella och – hoppas jag – originella.
Vilken roman Àr du mest nöjd med?
â Alla Ă€r nĂ€ra mitt hjĂ€rta förstĂ„s. Men jag kĂ€nner mig sĂ€rskilt nĂ€ra “DödgrĂ€varens dotter”, eftersom den Ă€r en bit av min egen familjehistoria, omfantiserad till en sorts myt. Jag kĂ€nner ocksĂ„ extra för “Blonde” och för “Fallen”, den senare utspelar sig nĂ€ra mitt barndomshem.
Hur fÄr du idéer till dina karaktÀrer?
â “KaraktĂ€rerna” kĂ€nns mycket verkliga för mig, knappt pĂ„hittade. Kanske kommer de till författare frĂ„n fantasins kungarike, ungefĂ€r som vĂ„ra omedvetna drömmar.
Du verkar ha en förmĂ„ga att sĂ€tta dig in i de mest skilda mĂ€nniskors personligheter – hur kommer det sig?
â Jag kĂ€nner en naturlig samhörighet med andra, ofta ren identifikation. Speciellt med ungdomar, i deras kaos av konflikter med vuxna och auktoriteter. Jag ger gĂ€rna röst till individer som Ă€r vĂ€ldigt annorlunda Ă€n jag sjĂ€lv.
Du har skrivit mycket om vÄld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Varför?
â Jag skriver egentligen aldrig om vĂ„ldet i sig sjĂ€lvt, utan om efterdyningarna av extrema hĂ€ndelser, som fĂ„r mĂ€nniskor att testa sin styrka och integritet. Ofta handlar det om kvinnor och flickor som överlevt vĂ„ldsamma hĂ€ndelser. Jag skriver inte om mĂ€nniskor som bara Ă€r offer, som har gett upp hoppet.
 Hon tar sin senaste roman pĂ„ svenska, “DödgrĂ€varens dotter”, som exempel: En ung kvinna (Joyces farmor) har en tragisk, vĂ„ldsam barndom och ungdom, men lyckas till slut finna en snĂ€ll, god man och bli mor till en pojke som blir konsertpianist.
Varför har du skrivit dagbok?
â Det Ă€r en sorts livlina, en förbindelse med mina tidigare jag genom Ă„ren. Det vore otĂ€nkbart att inte skriva dagbok. Det Ă€r en form av intensiv meditation. En plats dĂ€r, nĂ€r man en gĂ„ng trĂ€tt in i detta heliga, allt som Ă€r autentisk tom en sjĂ€lv avslöjas.
Har du förÀndrats mycket genom Ären?
â Ărligt talat sĂ„ har jag inte förĂ€ndrats sĂ„ mycket inuti. Inte heller nĂ€r det gĂ€ller mitt dagliga liv – mitt undervisande, mitt arbetsschema, mitt ganska lugna sociala liv. Den stora förĂ€ndringen Ă€r förlusten av min make Raymond Smith efter 48 Ă„r av vĂ€ldigt nĂ€ra Ă€ktenskap. Förlusten har slitit mitt liv i tvĂ„. Det har varit mycket svĂ„rare att koncenterera sig, sĂ„ jag mĂ„ste arbeta hĂ„rdare under lĂ€ngre tid nu.
â Att Raymond dog sĂ„ abrupt (i en sjukhusrelaterad infektion) var mycket chockerande och jag har inte hĂ€mtat mig Ă€nnu. Att skriva och undervisa Ă€r en stor tröst.
Vilka Àr fördelarna med att ha blivit Àldre, som författare?
â Att jag inte lĂ„ter mig nedslĂ„s lika lĂ€tt. Jag vet att de första sex veckornas arbete Ă€r svĂ„ra och ofta deprimerande. Men ocksĂ„ att – om jag fortsĂ€tter – sĂ„ blir det mycket mer tillfredsstĂ€llande, och jag blir allt mer upprymd.
Vad gör du nÀr du inte arbetar?
â Jag Ă€lskar att lĂ€sa förstĂ„s. Att fotvandra, cykla, gĂ„ pĂ„ teater och film.
NÄgra andra böcker av Oates
Â
Jag har lĂ€st Svart flicka, vit flicka, Fallen och Ălskad, Saknad, alla tre kan jag rekomendera. Men Ălskad, saknad föll mig  bĂ€st.i smaken.
Blonde
En annan av mina favortiförfattare, Joyce Carol Oates. Hennes böcker bestÄr av ren lÀsglÀdje.
Evighetsboken
Just nu hĂ„ller jag pĂ„ med evighetsboken Blonde. För mig Ă€r det inte bara sidantalet, 862 sidor, som gör den till en evighetsbok utan det faktum att jag hĂ„llt pĂ„ att lĂ€sa den de senaste Ă„ren…Till skillnad frĂ„n de flesta andra sĂ„ Ă€r min upplevelse av denna bok inte odelat positiv dĂ€rför har jag i perioder lagt ifrĂ„n mig den för att sedan ta upp lĂ€sandet vid ett senare tillfĂ€lle.
Blonde
Blonde Àr en fiktiv historia om Norma Jeane Baker mer kÀnd som Marilyn Monroe. Boken utger sig inte för att vara nÄgo biografi trots det kÀnns den vÀldigt verklig. Oates kommer innanför skinnet pÄ Norme Jeane/Marilyn och Äterger hennes liv, ur hennes perspektiv.  Boken skildrar  Norma Jeane genom hela hennes liv; frÄn barndomen till vuxen och sedan som superkÀndis.
Mitt intryck av boken
Personligen gillade jag inte de första delarna av boken, dĂ„ Norma Jeanes barndom beskrivs, mer intressant tycker jag att det blir dĂ„ hon blir Ă€ldre och hennes tonĂ„rs/vuxenliv som skildras. En av Blondes största behĂ„llningar Ă€r definitivt kampen mellan de tvĂ„ personligheterna Norma Jeane (som hon sĂ„g sig sjĂ€lv som) och Marilyn Monroe (som alla andra sĂ„g henne som). Denna personlighetsklyvning fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ nĂ„gra rader ur “Ălskad,Saknad ” som Joyce Carol Oates ocksĂ„ har skrivit:
Â
“Om man har en ‘kĂ€ndis’ i familjen frĂ„gar folk stĂ€ndigt om man Ă€r stolt över honom”, sa han. “Och man kan inte tala om sanningen”
“Vilken Ă€r den?”
“Det Ă€r att man aldrig trĂ€ffar den personen som man antas vara ‘stolt över’. Den finns bara hos dem som inte kĂ€nner honom.”Â
Ur Ălskad, saknad av Joyce Carol Oates
Â
Tystnad i oktober
Â
Â
För nĂ„gra dagar sedan började jag lĂ€sa Tystnad i oktober av Jens Christian Gröndal. Han Ă€r nĂ„got alldeles speciellt, en av mina favorit författare. Hans sĂ€tt att skriva, hur han letar sig in i mĂ€nniskors inre och skildra det pĂ„ ett trovĂ€rdigt sĂ€tt. Han Ă€r helt fenomenal. Jag upptĂ€ckte honom av en slump. Jag hittade hans bok Lucca i en secondhandaffĂ€r, baksidestexten tilltalade mig och den blev min för 15kr. Det kĂ€nns extra bra eftersom jag âupptĂ€ckt honomâ pĂ„ egen hand. Â
BerÀttarrösten i Tystnad i oktober tillhör en man som befinner sig i mitten av livet, han har gjort vad som vÀntats av honom vad det gÀller, karriÀr och familj. Han Àr helt enkelt en lyckad person mÀtt utifrÄn samhÀllets norm, men Àr han lycklig?
BerĂ€ttelsen tar sin början dĂ„ hans fru Astrid talar om att hon tĂ€nker resa ivĂ€g. Vilket hon ocksĂ„ gör, utan att förklara vart eller varför, utan att nĂ„gra frĂ„gor stĂ€lls. I den tystnad som Astrid lĂ€mnar bakom sig börjar huvudperson reflektera över livet, kĂ€rleken och de val han gjort och vart det tagit honom.Â
BĂ„de i “Lucca” och i “Tystnad i oktober” anvĂ€nder sig Gröndal av samma dramaturgi eller uppbyggnad av historien. I början hĂ€nder nĂ„got drastiskt (Luccas bilolycka/Astrids resa) och sedan nystas den bakomliggande historien upp som pusselbitar som i maklig takt fogas till varandra.
 Bilden pÄ bokens framsida Àr tavlan Morning Sun, mÄlad av Edward Hopper 1952.
Andra böcker av Jens Christian Gröndal:
Â
Â
Â
Â
Â
Â
Â
Â
Â
Â
Â
Â
Â
Â
Skrivet om att fotografera
Â
“Att fotografera Ă€r att skapa musik av fĂ€rger, göra melodier av ljus.”
Ur VĂ„lander av Joe Hill
En ask full av omtanke
Â
Â
à rets först ask med svenska jordgubbar hade min mamma köpt till mig nÀr vi trÀffades för en lunch och fika igÄr. Det Àr verkligen de smÄ sakerna som rÀknas.
Bokens sjÀl
Â
“Varje bok Ă€r besjĂ€lad av den som en gĂ„ng skrev boken, av alla som har lĂ€st den, levt sig in i den och drömt om den. För varje gĂ„ng en bok byter Ă€gare, för varje gĂ„ng en ny lĂ€sare lĂ„ter sin blick glida över dess sidor, vĂ€xer sig bokens sjĂ€l allt starkare.”
Carlos Ruiz ZafĂłn
Â
Â
Katt med egen ringklocka…
Â
LĂ„t mig presentera Mysan.
Â
 Hon kan lÀtt tÀvla om titeln Sveriges mest bortskÀmda katten. Det tydligast exemplet pÄ detta faktum Àr att  hon har en egen ingÄng försedd med ringklocka.
Â
NĂ€r hon gĂ„r in/ut trampar hon pĂ„ den vita plattan som dĂ„ ger ifrĂ„n sig en ringsignal som hörs inne i huset. DĂ„ Ă€r det bara att bege sig till fönstret som man ska slĂ€ppa in henne genom. Ăr man inte tillrĂ€ckligt snabb blir man mött av Mysan som ger ifrĂ„n sig ett missnöjt grymt. BĂ€st att skynda sig….
Â