I Voltaires roman Candide från 1759 uttalar huvudpersonen Candide den kända repliken “Det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård”. Och jag kan inte annat än att hålla med. Det är något visst med att ta sig an en trädgård eller växter, att planeter frön, hålla dem vid liv och förhoppningsvis kunna skörda frukterna av allt nedlagt arbete.
Skörden av fixandet med växterna blev en smoothie med bland annat egenodlad citronmeliss och mynta. Lyckat!
I Istanbul finns en fin liten bokhandel döpte efter en fiktiv herre, Robinson Crusoe. Inredd i två plan med böcker från golv till tak och med många böcker på engelska. Det blev ett besök men inget handlat. Fler bra bokhandlar runt om i Europa hittas via hemsidan www.bookstoreguide.org
Boken Bonjour tristesse skriven av Françoise Sagan blev en av de mest omtalade böckerna när den kom ut. Året var 1954 och Sagan var bara 18 år. En hel bokvärld häpnade över hur mycket denna 18-åriga kvinna visste om livet, ledan, kärleken och döden.
Boken utspelar sig under en sommar på franska Rivieran där sjuttonåriga Cécile, hennes far den livsnjutande Raymond och hans flickvän bor i en hyrd villa. Det tillbringar tiden vid havet och dagarna flyter fram i en behagligt takt tills den dag en vän till familjen kommer på besök. Helt plötsligt hotas den avslappnade livsstilen och Cécile sätter en elak plan i verket, där hon intrigerar och regisserar människorna kring henne, för att kunna bevara livet precis som hon vill ha det.
Språket är förvånansvärt exakt och trots att boken är ganska tunn är det inget som saknas. Historien är lätt att följa och miljöerna målas upp med bara några få meningar, ändå kan jag se dem framför mig.
Jag tyckte det var en helt ok bok. Väldigt roligt att ha läst den då den är så väldigt omtalad. Jag kan förstå att den skapade mycket uppmärksamhet när den kom ut, speciellt med tanke på Sagans unga ålder.
Inte nog med att språvagnssystemet i Istanbul var väldigt smidig, på en station hade de även utmärkta bokbänkar:
Under varma dagar eller under en filt när vädret inte är lika varmt sitter jag på min favoritplats och läser, gärna med min nya favoritdryck islatte!
För närvande kämpar jag vidare med tegelstenen När ingen ser och så har jag börjat på Ernestams Busters öron och jag tror inte att jag kommer bli besviken. Det har jag aldrig blivit på Ernestam. Busters öron köpte jag förresten här.
Något jag tyckte väldigt mycket om i Istanbul var tekulturen och hur teet på de flesta ställen serverades i små timglasformade glas med eller utan mönster. I Bastarden från Istanbul återkommer dessa typiskt turkiska teglas vid flera tillfällen:
“Medan hon satt där och pratade med honom lät hon blicken vandra lite förstrött över hyllorna och plötsligt stannade den på en teservis i glad. Sådana här serviser tillhörde det som hon inte kunde låta bli att köpa – teglas med förgyllda stjärnor på, tunna, fina skedar och spröda tefat med förgyllda band runt den tjockaste delen. Vid det här här laget hade det säkert ett trettiotal serviser i den här stilen hemma och allihop hade hon köpt. Men eftersom de gick sönder så lätt kunde hon lika gärna köpa en till” (kap. 1)
Resten av mänskligheten hamnar i två grupper: de vegeterande som tycker allt är bra och så teglasen som inte är starka nog att gå emot, trots att de inte tycker att allt är bra. Det är den sistnämnda gruppen som är den värsta. (kap 11)
Jag köpte med några glas hem och te, som egentligen inte är riktigt te utan snarare någon form av dryck full av socker…men burkarna är fina!
Jag fick upp ögonen för Bastarden från Istanbul skriven av Elif Shafak när jag innan resan till Istanbul letade efter böcker som utspelade sig där. Det var tur, annars hade jag gått miste om en riktigt läsvärd bok och ett författarskap värt att utforska vidare.
Det vilar en förbannelse över Asya Kazanc familj. Alla män dör i förtid. Det har resulterat i en familj full av färgstarka och delvis excentriska kvinnor. Aysa bor tillsammans med sin mamma Zeliha, sina mostrar och sin mormor i en stor våning i Istanbul. Hon är det yngsta och mest upproriska av kvinnorna i familjen, hon är stark och går sin egen väg, personlighetsdrag hon har fått av sina mamma som 19 år gammal bestämde sig för att behålla barnet hon blivit gravid utan att fadern längre fanns i bilden.
Det finns en man i familjen Kazanc som fortfarande lever. Det är Zelihas broder Mustafa, för att undkomma sitt familjeöde flyttade han till USA där han efter studierna gifte sig med Rose och blev styvfar till Roses dotter Armanoush.
Armanoushs biologiska pappa är armenier och Armanoush funderar mycket på sitt ursprung. Utan att berätta det för någon tar hon kontakt med Mustafas familj och åker till Istanbul för att söka sina rötter. Genom Aysas och Armanoushs möte och växande vänskap kommer flera familjehemligheter upp till ytan. Genom historiens olika karaktärer behandlas Turkiets nutid och dess historia. Eftersom det sker just genom enskilda personers öde och liv känns det nära och blir engagerande.
Bastarden från Istanbul är både intressant och engagerande, dessutom lyfter Elif Shafak problematiska delar ur Turkiets historia vilket gett min kunskap om den turkiska historien några fler bitar.
Det är en livfull och spretig historia med många färgstarka karaktärer. Ibland har jag lite svårt att hålla isär dem. Jag tycker även att porträtten av de olika karaktärerna blir något schablonartade då det inte verkar finnas tid att fördjupa sig i deras öden. Ett exempel är Aysas mamma Zeliha, det är henne som boken börjar med. När hon som 19-åring är på väg till en klinik för att gör abort. I denna första del av boken står hon i centrum för att sedan förpassas till en mer tillbakadragen om än viktig roll. Det är synd, jag hade gärna velat veta mer om henne.
På det stora hela tycker jag detta är en riktigt bra bok. Miljöskildringarna är strålande. Många gånger beskrivs staden Istanbul, dess karaktär och egensinnighet vilket blir extra roligt då jag kan tillfoga min egen bild av staden till historiens. Jag inser också att jag bara skapat på Istanbuls yta och att där finns oändligt mycket mer att utforska.
När jag läste Bastarden från Istanbul blev jag nyfiken på personen bakom berättelsen. Hon heter Elif Shafak (född 1971) är en av Turikets mest lästa kvinnliga författare. Bastarden från Istanbul är den enda av hennes böcker som hittills översatts till svenska men det finns sex böcker till av henne att läsa på engelska. På ted talks hittade jag ett föredrag där hon berättar som sitt författarskap. Väl värt att lyssna på!
Vissa fredagar är mer efterlängtade än andra. Denna fredag är en sådan av den enkla anledningen att jag behöver en paus,bara ta det lugnt, läsa och ordna med mina växter. På helgens läsrepertoar står två lånade böcker:
Av mamma har jag lånat Bittrare än döden av syskonen Camilla Grebe och Åsa Träff som är andra boken om terapeuten Siri och hennes kollegor. Jag tyckte att första boken Någon sorts frid var riktigt bra så jag hoppas att denna bok bli helgens sträckläsare.
Av en kollega har jag fått låna trädgårdsboken Tasha Tudors trädgård. En jättemysig bok som under ett år i ord och bild följer Tasha Tudors trädgård och hennes arbete med växterna. En riktigt avkopplande & harmonisk bok.
Trevlig helg!
Just nu går det trögt med läsandet av 1Q84 Andra boken av Murakami. Lite mer än halvvägs in i boken är jag smått besviken, gillar inte gillar den riktning en del av historien har tagit. I andra avseende står histoiren mest och stampar tycker jag.
Annat var det en solig dag för någon vecka sedan då jag läste 1Q84 Andra boken på en solig uteservering och fortfarande tyckte att boken levde upp till mina förväntningar.
Jag hoppas att det vänder igen. Det vore en besvikelse om trilogin inte håller måttet…
