Halvvägs

Jag har läst halva Kärlekens historia och jag blir inte riktigt klok på hur det hänger ihop. Antar att det kommer att framgå med tiden, fler och fler bitar läggs till historien ju längre jag kommer. Men helt tydligt är det inte.

Funderar på om jag har missat något? Om det är därför som sammanhangen känns lite suddiga?

Förutom dessa funderingar njuter jag av den vackra och vemodiga historien med många tänkvärda meningar som blivit understrukna. Det är helt klart en historia som läses bäst med en penna till hands.

Kärlekens historia

Har börjat lite smått på en ny bok, Kärlekens historia av Nicole Krauss.  Med en kopp kaffe, choklad och en penna har jag påbörjat denna historia om Leo och kärleken. En penna känns nödvändig vid läsandet då boken innehåller så många fina formuleringar som jag vill minnas.

Om Kärlekens historia fortsätter som den har börjat kan det bli en favorit.

Norwegian Wood som film

Någon dag efter premiären var jag och såg filmatiseringen av Murakamis  Norwegian Wood. Jag var laddad till tusen och full av förväntningar.

Filmen var oerhört vacker och välgjord, värd att se om man gillade boken. Men när det gällde själva historien och karaktärerna så blev dessa mer levande i boken. Så ska man välja en av de båda är boken att föredra, precis som det brukar vara.

The Imperfectionists & en fika i solen

I helgen var värdet strålande och det blev en promenad följt av en fika i vårsolen. Förutom trevligt sällskap hade jag med mig boken The Imperfectionists av Tom Rachman som jag han läsa några sidor ur.  Omslaget är riktigt fint (och faktiskt orsaken till att jag köpte boken istället för att låna den).

Boken utspelar sig på en engelskspråkig tidning som har sin redaktion i Rom. Varje kapitel handlar om en person som jobbar på tidningen. Man får t ex stifta bekantskap med tidningens Pariskorrespondent Lloyd Burko som lider av idétorka och är i behov av pengar, Artur som skriver dödsrunor och vars liv förändras i grunden och Hardy som skriver om ekonomiska nyheter vars privatliv strular.

Bokens upplägg påminner mycket om en novell. Varje kapitel är en egen historia med början, mitt och slut. Med tidningsredaktionen som nav hålls alla delar ihop och berättelserna går delvis in i varandra. Jag kan tänka mig att denna bok även hade gjort sig bra som film. Själva berättarstilen är filmisk och det är lätt att föreställa sig både miljöer och personer.

Jag har nästan läst halva boken och drar ut på det lite, det är en bok som det går bra att läsa lite då och då, och på så sätt varar den lite längre.

Bloggen A fraction of the web har också läst The Imperfectionists.