Även årets andra utlästa bok blev en deckare, Jonas Eckel av Karin Fossum.

Det var ett inlägg på bokhora.se om Karin Fossum som gjorde att jag äntligen tog tag i att läsa en bok av henne. Det blev Jonas Eckel eftersom det är den enda bok av Karin Fossum som jag äger.

Ett dygn efter att jag påbörjat boken är de 150 sidorna utlästa. Det är en historia som jag skulle beskriva som obehaglig, vardaglig och tät.

Ur Jonas Eckels perspektiv får vi följa hans liv och främst hans relation med sin fru Lillian. Egentligen är det inte själva historien som är speciellt utan det är gestaltningen av Jonas Eckel som bär hela boken. Och det räcker. Det är en skickligt uppyggd berättelse och jag tycker att Fossums berättarstil påminner mycket om  Karin Alvtegens .

Jonas Eckel blir genom boken en högst levande person då han med en obehaglig saklighet berättar sin historia. Precis som när jag läste Älskad, saknad av Joyce Carol Oates dras jag med och glömmer bort att det är en författares ord och att Jonas Eckel är uppdiktad.

Det är en bok som gett mersmak på Fosums författarskap och jag har en känsla av att Jonas Eckel kommer stanna kvar i mitt minne en lång tid framöver.

…blev Svart stig av Åsa Larsson. Det är den tredje deckaren i serien om poliserna Sven-Erik Stålnacke och Anna-Maria Mella och Rebecka Martinsson som nu arbetar som åklagare i Kiruna.

 I de föregående böckerna, Det blod som spillts och Solstorm fastnade jag för skildringen av Rebecka Martinsson. I svart stig var inte denna skildring lika stark. Men delvis vägs det upp av att det finns andra intressanta personer i denna bok.

Själva mordhistorien är ganska ordinär: En kvinna hittas mördad och spåren leder till affärsmannen Mauri och hans imperium. Det är i denna det av historien som läsaren får möta flera intressanta människoöden. Boken har även en internationell aspekt som jag finner intressant.

Bokens +

-miljön

-den internationella vinklingen

– några intressanta karaktärer

Bokens –

-Själva mordhistorien och dess upplösning är ganska platt

-De återkommande personerna Sven-Erik Stålnacke och Anna-Maria Mella och Rebecka Martinsson utvecklas inte så mycket, vilket jag hade önskat.

Kvällspromenad och jag kände att jag behövde lyssna på något annat än Bara vanligt vatten av Kajsa Ingemarssson som jag har haft i lurarna den senaste tiden. Så jag började att lyssna på Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda. Mina läserfarenheter av henne är lite upp och ner. När jag bodde i Frankrike läste jag Je voudrais que quelqu’un m’attende quelque part och tyckte mycket om den. Älskade Tillsammans är man mindre ensam och filmen gillade jag också. Jag älskade honom gick inte riktigt hem hos mig men jag har planer på att se filmen. Och nu var det då dags för hennes senaste bok, Lyckan är en sällsam fågel. Efter att ha lyssnat på första CDn kan jag konstatera att jag inte är speciellt imponerad. Men jag ger den givetvis en chans till.