Elena Ferrantes författarskap har fascinerat nig från första stund. Tror det började med hypen kring vem som dolde sig bakom bakom böckerna. Sen läste jag “Min fantastiska väninna och blev helt fast. Som i ett trollslag var det inte alls intressant vem som låg bakom romanerna utan den fiktiva världen i Neapel som kretsar kring väninnorna Elena Greco och Lila Cerrullo tog över allt. Nu har jag läst tre av fyra böcker i Neapelkvartetten och drar mig för att läsa den fjärde, “Det förlorade barnet”. Vill har någon bok kvar att läsa om väninnorna.

Istället för att läsa “det förlorade barnet” har jag läst “De vuxnas lögnaktiga liv”. I denna roman får vi följa Giovanna, där hon befinner sig i brytpunkten mellan barn och tonåring. Giovanna har levt ett ganska skyddat liv. Men så hör hon av misstag ett samtal mellan sina föräldrar. Ett samtal som får till följd att hon letar upp sin faster Vittoria, en perosn som hennes familj inte tidigare haft någon kontakt med av olika orsaker. Genom detta möte öppnar sig andra relationer och dimensioner långt borta från det trygga, lilla liv hon tidigare levt.

Skådeplatsen i “de vuxnas lögnaktiga liv” är fortfarande Neapel och språket är exakt lika flödande och precist som i Neapelkvartetten. Jag dras med och engageras i Giovannas liv och tycker verkligen att denna roman är läsvärd. Antingen som en introduktion till Ferrantes författarskap eller som en fortsättning efter att ha läst Neapelkvartetten.