Inte svårt att härleda mitt intresse för böcker…

Av min mamma har jag fått låna “Som glöd blir aska” skriven av Annika Sjögren. Boken beskrivs som “en gastkramande psykologisk thriller om rädsla, skuld och bitterhet bakom välputsade villafasader. Om hur ett till synes oskyldigt hemlighetsmakeri kan förvandlas till en mardröm.”

Efter att ha läst ungefär 1/3 av boken måste jag säga att jag gillar intrigen, hittills liknar den inget jag tidigare läst! Språket är däremot inte någon höjdare.

Jag har också besökt bibliotektet och hämtade hem två ljudböcker som jag beställt:

Efter att ha följts åt i ungefär två månader har jag läst ut marathonboken Shantaram. Så nu står jag här, boklös. Det känns allt lite tomt innan jag hittar en ny bok att förlora mig i. Men var inte oroliga, det kommer inte att dröja länge!

Shantaram är författarens egna berättelse om flykten från ett australiensiskt fängelse och hans liv på rymmen i Indien. Det sägs att berättelsen är författarens egna sanna berättelse. Nja, tänker jag, i så fall har författaren 10 liv. Jag hörde någonstans att allt i boken är sant men att det  har hänt olika personer. I boken är alla händelser sammanfogade till ett livsöde. Det tror jag ligger närmare sanningen. Om den nu överhuvudtaget är viktig i sammanhanget.

Det är ett spännande äventyr boken bjuder läsaren på. Den ger läsaren filosofiska tankar,  kärlek, vänskap, våld, livsöden samt insikt i sociala problem och brottslighet. Ja, på sina dryga 900 sidor täcker den in det mesta.

För mig har Shantaram varit en etappbok, jag har läst några hundra sidor för att sedan lägga den åt sidan, läsa någon annat och sedan fortsätta. Detta av två paradoxala orsaker, jag har blivit trött på den och har samtidigt velat spara den.

Är den värd att läsa? Ja, det tycker jag. Men den hamnar inte på någon topplista hos mig. Speciellt  läsvärd är den om  äventyr som drar åt det våldsammahållet eller om en fascination för Indien ligger en varmt om hjärtat.

En av våra stunder tillsammans : )