Jag har avslutat Fyrväktaren av Jeanette Winterson, den tredje av fyra böcker om fyrar. Jag har lyssnat på den som ljudbok och då är det Regina Lund som läser den. Att lyssna på hennes tolkning av Fyrväktaren är som att få en saga med stänk av magi uppläst för sig.

Fyrväktaren är en berättelse om historier. Silver blir som barn föräldralös. Det är ingen i samhället Salt som är intresserad av att ta hand om henne förutom den blinde fyrvaktaren Pew. Det är så det kommer sig att Silver och hennes hund, Hund Jim, flyttar till fyren på Cape Wrath vid Skottlanda vindpinade kust. Av Pew får Silver lära sig att berätta historier. Det blir en färdighet hon tar med sig genom livet. Fragment av sitt liv berättar Silver i form av historier, resten är dolt i mörker.

Historien är så skriven att jag kan föreställa mig dess miljöer och personligheter för mitt inre. Winterson har ett helt eget sätt att berätta en historia, det påminner inte om någon annan författare jag läst. Ett exakt och icke överföldigt språk, träffande liknelser, poetiskt och magiskt. Jag tänker att detta är en bok jag skulle vilja äga för att kunna stryka under fina formuleringar och underfundiga liknelser. Det är en bok som mer än väl skulle hålla för en omläsning, som till och med skulle bli än bättre av en sådan.

Fyrväktarens historier tar mig med på en resa mot en oförutsägbar destination. Det gör mig nyfiken på författarinnan bakom texten, så jag har tankar på att läsa hennes självbiografiska debutbok  Det finns annan frukt än apelsiner.