Hungerspelen är en bok som jag verkligen tycker om och som gav mig mer än jag räknat med. Jag tror det beror på att det är en intensivt spännande bok som är svår att släppa greppet om när man väl kommit in i historien. Samtidigt som det är en oerhört spännande historia så levererar den även en skarp samhällskritik. Denna samhällskritik är skickligt invävd i historien och rör sig på flera plan. På ett nationellt eller västeuropeiskt plan ger den mig många funderingar kring det samhälle och de värderingar vi skapat. Värderingar och synsätt som unga i samhället i stor grad utsätts för och som det i många fall kan vara svårt att värja sig mot. Jag ser boken som en blandning av dokusåpan Robinson, gladiatorspel och jakten på tittarsiffror. Syns du så finns du, annars är det tveksamt om din existens är värd något. Tankarna går till Robinson färmst när det gäller hur spelledarna i Hungerspelen/teamet king Robinson regisserar förutsättningarna för konflikter och annat som kan öka tittarsiffrorna.

Ur ett mer världsligt perspektiv tar sig kritiken an den maktobalans som råder i världen och som leder till att rika länder med mycket makt på olika sätt härskar över mindre resursstarka länder. Det första solklara exemplet är ju storstadens makt över distrikten och därigenom deras möjlighet att genomföra Hungerspelen.

På förlaget Bonnier Carlsens hemsida står det att bokens målgrupp är unga vuxna. Och det är även bland ungdomsböckerna som boken återfinns på biblioteket. Men då boken har många lager kan det med stor behållning läsas av vuxna också. Jag upplever det som att Collins har ett stort förtroende för sina läsare och hon förskönar inget. Boken är rå och grym och på samma gång handlar den om vänskap, att våga och att inte ge upp. Historien har rakt igenom en uppriktig ton vilket gör att jag som läsare aldrig kan vara säker på historiens utgång.