Donna Tartt är en författare som fascinerar mig. Hon verkar vara en person med hög integritet och med en osedvanligt god förmåga att berätta en historia.  Hon skriver en bok vart tionde år vilket hittills resulterat i 3 böcker: Den hemliga historien (1992), Den lille vännen (2002), Steglitsan (2013). Alla tre tegelstenar på över 600 sidor.

Den hemliga historien har jag läst och jag var ganska ambivalent till historien. Vissa bitar fastnar jag för medan jag var mindre imponerad av andra. Men jag landar ändå i att boken var läsvärd. Tänker att det vore intressant att läsa om den nu ett par år senare men jag tror inte att det blir av.

Nu befinner jag mig ungefär 300 sidor in i Steglitsan och hittills fångar denna bok mig mer än vad Den hemliga historien gjorde.

Huvudpersonen Theo Decker har så här långt inte haft det så lätt. Hans ordnade tonårsliv i New York vänds upp och ner då hans mamma dör i en explosion på konstmuseet The Met. En explosion som verkar vara ett terrordåd. Mamman var hans enda närstående och då han är minderårig får han bo hos sin kompis Andy och hans välbärgade familj. Just när livet återigen börjar stabilisera sig för Theo dyker hans pappa och hans flickvän upp från ingenstans och tar med honom till Las Vegas. Där lämnas han mer eller mindre vind för våg och flyter runt utan någon vuxens insyn eller engagemang. Las Vegas beskrivs som kontrasternas plats där det är ljusår mellan The Strip och de områden där rika turister rör sig och de övergivna bostadsområdena långt ute där sanden tar sig in överallt och ljuset är obarmhärtigt vitt och förfallet (både det mänskliga och byggnadernas) är ett faktum.

Historien som målas upp griper tag i mig och stannar kvar mellan lästillfällena. Tillfällen jag längtar efter. Det finns en god balans mellan detaljrikedom och ett driv i historien. Storyn rör sig hela tiden framåt vilket är bra då jag fann Den hemliga historien långtråkig emellanåt. Steglitsans persongalleri är också intressant med flertalet udda personer som jag följer med stort intresse. Skickligt utmejslade karaktärer som många gånger känns mer som levande personer än som karaktärer i en fiktiv roman.

Så här långt är jag nöjd alla aspekter av boken och även det faktum att jag har över 400 sidor kvar.