Förväntningar kan vara ett riktigt gissel. Jag började läsa Örfilen av Christos Tsiolkas med väldigt höga förväntningar. Boken var inte så bra som jag trott och det beror främst på de höga förväntningarna jag hade. Detta betyder dock inte att boken inte är läsvärd, det är den. Men för min del tror jag att jag tyckt boken varit bättre om jag upptäckt den på egen hand, utan alla förväntningar.

Bokens konceptet är både annorlunda och bra. Handlingen kretsar kring en händelse: en örfil som en manligt gäst på en grillfest ger ett barn. Denna handling delar vännerna i två läger och i varje kapitel får man sedan följa en person.  Man får insyn i denna persons liv och får veta denna persons åsikt om örfilen. Denna händelse och de olika personernas ståndpunkt sätter deras relationer på sin spets, både vänskapsrelationer och familjerelationer.

Bokens upplägg är smart men får den konsekvensen att vissa personer är mer intressanta att läsa om än andra. Boken blir därmed ganska ojämn, verkligen strålande läsning emellanåt medan vissa partier mest känns som haltande transportsträckor.

Örfilen har filmatiserats och tv-serien har filmatiserats. Jag missade den och har nu inhandlat boxen som jag ska börja se. Jag kan tänka mig att Örfilen lämpar sig bättre som tv-serie än som bok. Vi får se!